Trogna vänner

I mitt liv handlar varje dag om de tre P:na:

Prioritering,
Pussel
Planering.

Ska man få ihop löparlivet och samtidigt sköta sitt jobb och vårda sina relationer med familj och vänner gäller det onekligen att vara ganska strukturerad. Träningen prioriteras högt, oftast tyvärr till och med före tid tillsammans med familjen och vännerna, vilket stundtals kan kännas som en felprioritering som får mig att fundera på vad jag är för rutten sorts person som låter min löparsatsning vara viktigare än mina nära och kära.
Jag hoppas och önskar att mina vänner och min familj förstår att de egentligen är viktigast för mig även om jag ofta väljer löparspåret framför gemensamma aktiviteter. Jag hoppas att de vet att i mitt hjärta har de störst plats, även om de i tidsplaneringen inte alltid får motsvarande utrymme.
Jag hoppas att de ska finnas kvar för mig den dagen mitt tidsschema ser annorlunda ut, men det är inget jag förväntar mig, jag bara hoppas.

Jag bara hoppas, för att förvänta sig den lojaliteten vore att kräva för mycket av sin omgivning och jag förstår att det inte är en självklarhet att man får fortsätta vara högt upp på deras prioriteringslista när man gång på gång visar hur illa man själv prioriterar. Därför värmer det oerhört var gång man märker att vännerna finns där, trots att de sällan får den kärlek och uppmärksamhet de förtjänar tillbaka.

Min vän Hanna förtjänar idag en liten hyllning. Gång på gång får jag inbjudningar till fester, middagar, fika, frukostar, promenader och gång på gång tackar jag nej. I onsdags fick jag återigen ett mess med en inbjudan för middag och fredagsmys hemma hos Hanna med familj "i all enkelhet" som hon alltid uttrycker det för att sedan bjuda på en middag av toppklass.
För en gångs skull kunde jag och min Jonne tacka ja och igår blev vi alltså bjudna på en middag bestående av en gulasch som hade kokat hela eftermiddagen följd av hemlagad chokladmousse med hallon. "I all enkelhet" som sagt...
Nåväl, nu var det ju inte i första hand Hannas fantastiska kokkonst som skulle hyllas utan det faktum att hon inte ger upp, inte glömmer bort mig och inte slutar bjuda med mig på skojigheter trots alla gånger jag har tackat nej.
Med tanke på hur många gånger hon har prioriterats bort till förmån för löpningen, hur sällan hon får en inbjudan tillbaka från mig och hur dålig jag är på att höra av mig förtjänar jag nog egentligen inte denna trogna vänskap.
Men jag är tacksam för den, jag inser storheten i den och den bör hyllas.
I mitt nästa liv ska jag betala tillbaka, till dess nöjer jag mig med att säga tack till Hanna och till alla mina andra fina vänner (Nettan, Malin, Marta...) som alla har tålamod, förståelse och fortfarande vill vara mina vänner år efter år.
Guld värda.