The båtten is nådd

Ett maratonlopp i toppform kan vara alldeles, alldeles underbart, nästan så att man aldrig vill att det ska ta slut och man blir ledsen när man närmar sig mål för att det roliga är över. Ett maratonlopp i dålig form med massa problem är alldeles, alldeles fruktansvärt och då tittar man på varenda en av de 42 kilometerskyltarna och håller nedräkning för att man längtar till det är över. Sådan var min marathondag i Florens.

Jag visste när jag åkte till Florens att det var en chansning att starta (läs tidigare inlägg) varför det var lite svårt att tagga upp och hitta den där riktiga inspirationen och motivationen inför loppet. Normalt har man ju en så klar målsättning, nu visste jag inte alls vad, eller om, min kropp skulle kunna prestera och det tidspann jag funderade på som sluttid sträckte sig på över en timme från bästa till sämsta tid. Att mentalt förbereda sig när man inte alls vet vad som väntar är svårt och jag får säga att jag kände mig en aning förvirrad och likgiltig inför det som väntade.

Men den känslan försvann i samma stund som jag steg in i startfållan. För när man väl är på plats och känner stämningen, nervositeten och adrenalinet som kokar bland alla tusentals människor som ska ställas inför samma utmaning kan man inte annat än att själv dras med och bli peppad. Började fundera på att uppladdningen sista dagarna kanske ändå faktiskt hade gått ganska bra. De senaste träningarna hade kanske en liten förbättring känts, jag hade sovit riktigt gott hela natten inför loppet, fått en bra frukost som de var snälla nog att servera extra tidigt på hotellet så att man skulle ha gott om tid innan starten på loppet och uppvärmningen kändes precis som vanligt. Tänk om det ändå skulle funka?

Startskottet skickade iväg oss, givetvis inte på utsatt tid för det gör det aldrig i denna mara där starten sker enligt info ”någon gång mellan 9,00 – 9,30”. De första 4-5km flöt på bra och det kändes precis som vanligt. Men redan vid 5km började sedan känningarna komma i magen varför jag slog av på takten och bestämde mig för att försöka hålla mig strax över 4,00min/km, ingen vidare tävlingsfart men ger ändå en okej sluttid och är en fart som jag vet att jag lyckades hålla utan att magen protesterade i 20km på träning förra veckan. I den farten var värken faktiskt hanterbar även denna dag, men bara en stund, för när jag passerade halvmaran med en total snittfart ganska exakt på 4,00 min/km och kände att det bara blev värre och värre i magen insåg jag att det här inte var ett lopp där jag kan styra över tiden. Här handlade det istället om huruvida jag skulle kunna ta mig hela vägen till målet vid Piazza Santa Croce eller inte.

Jag hade svårt att andas, kunde inte svälja, mådde illa och hade framförallt fruktansvärt, vidrigt ont. Därför slutade jag att titta på klockan och bestämde mig för att springa på säkerhet och bara se till att jag inte pressade mig mer än vad kroppen med säkerhet klarade av för att garanterat lyckas ta mig runt hela banan.
Jag tror inte att det går att beskriva för någon som inte själv upplevt det hur mycket mental kraft man måste mobilisera för att i 35km tänka bort smärtan, trycka bort alla negativa tankar om att avbryta och att tvinga sig själv att fortsätta springa och inte ge upp trots att kroppen ber om det. Hela tiden kommer tankarna på att bryta, hela tiden kommer tvivlet på att man inte kommer att klara det och det är ett krig att inte låta tankarna och smärtan vinna.
Sista 5km är nästan alltid ett krig på maraton, har man en dålig dag kanske även sista 10km men det klarar man alltid att hantera för det är man inställd på och det är normalt. Men att föra denna kamp i 35km är fruktansvärt ansträngande och innebär 2,5timme mental och fysisk kamp som inte går att beskriva, det är helt klart det jobbigaste jag någonsin utsatt mig själv för.

När jag efter en evighetslång resa korsade mållinjen som åttonde tjej på min sämsta marathontid på tre år (2,54,51 brutto, 2,54,35 netto) kände jag sorgligt nog inte något av den glädje man brukar känna vid målgång, bara lättnad över att det var över och att jag klarade det. Jag staplade direkt ur målfållan och rasade ihop på en stentrappa bland alla kamerautrustade turister framför palatset och grät så att jag hulkade. Inte för att jag var ledsen eller besviken på tiden och placeringen, tiden var nästan bättre än jag hade förväntat mig och placeringen är det ju inget fel på. (även om det den här gången säger mer om den svaga konkurrensen än om att jag skulle sprungit bra) Nej, tårarna kom av att spänningarna släppte och att få gråta en stund där på trappan, en stund i Jonnes famn och en stund i duschen var konstigt nog så himla skönt och för min skalle och min själ lika bra som en massage hade varit för trötta löparmuskler efter ett topplopp.

Efter lite tårar kändes det bara någon timme efter loppet trots allt ganska bra och som om jag på något underligt sätt var nöjd, eller i alla fall likgiltig, då jag inte kunde förvänta mig mer med de förutsättningar som råder. Jag hade gjort vad jag kommit dit för – fullföljt och avslutat säsongen så gott jag kunde och jag slapp toppa min struliga säsong med mitt första DNS.
Så istället för att deppa ner mig såg vi till att hinna med en lätt lunch på en mysig restaurang vid Doumen där vi samtidigt kunde titta när de långsammaste löparna passerade 40km och kämpade mot mål innan vi skyndade mot flygplatsen för att påbörja resan hemåt från den sista tävlingen 2012.

Som jag har sagt tidigare tar jag alltid med mig något positivt och något negativt från varje lopp. Det negativa lämnar vi därhän med ovan sagda ord, och fokuserar istället på det positiva.

Jag tar med mig att jag tror att sådant här bygger pannben och, även om säkert många tycker att det är vansinne att göra såhär mot sig själv, jag är faktiskt stolt över min mentala styrka, min vilja och mitt hjärta för löpningen som gör att jag både vågade starta trots att jag visste att jag inte var i form men framförallt att jag trots alla problem fullföljde och inte gav upp. Jag tar också med mig det positiva i att min lägsta nivå verkligen har höjts, för sämre än så här kan inte de fysiska förutsättningarna vara och om min lägsta nivå är 2,54 på maraton längtar jag till den dagen när jag ska få till det perfekta loppet och få se var min högsta nivå ligger.
För övrigt tar jag med mig allt positivt runtomkring loppet. De vackra dagar vi fick i Florens med fint väder, den goda maten och de trevliga restaurangerna, det fina hotellet och möjligheten till att ta igen förlorad tid tillsammans med min fina Jonne.
Ett härligt avbrott i den grå novembervardagen!

Nu väntar några lugnare veckors träning där kroppen ska få välbehövlig återhämtning efter en lång säsong och under dessa veckor hoppas jag även på att få hjälp av läkare att lösa magproblemen så att jag när den hårda vinterträningen tar vid kan få gå in i den med en tipptopp kropp redo för utmaningar.

Sedan ska jag möta säsongen 2013 starkare än någonsin.

 

Det bästa jag fick med mig hem var nog ändå mina nya armvarmare som jag
inhandlade på marathonexpot. Grymt sköna, vattenavvisande och första gången jag hittat
ett par som faktiskt passar mina sparrisarmar helt perfekt.
13EUR, årets fynd!