"Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är såhär?"

Som ni ju alla vet fick jag ju mina chanser till personligt rekord i Berlin marathon förstörda av en elak kramp i mellangärdet. Denna kramp har jag upplevt två gånger förut, en gång i Prag halvmarathon för några år sedan och en gång på Stockholm marathon förra året. Båda gångerna var lika oförklarliga och trots att jag sökte efter samband hittade jag inget och då två gånger på ett helt liv nästan är lika med ingen gång har jag båda gånger lämnat efterforskningen därhän då problemen varit väldigt tillfälliga och försvunnit efter bara några dagar.

Den här gången har det dock varit annorlunda. Sedan Berlin marathon har problemen med mellangärdet eskalerat och gjort sig påmint till och från nästan varje dag i form av kramper när jag springer i tävlingsfart, värk i mellangärdet, tryck över bröstet, halsbränna, ont i brösryggen och ont kring skulderbladen. Med tre veckor kvar till Florens marathon är det inte roligt när varje pass är mer eller mindre en plåga att genomföra, och det krävs enorm mental laddning att ändå ta sig ut på samtliga pass en vecka som denna, 18mil löpning, när jag vet redan innan att jag kommer att må dåligt. Än så länge har jag inte missat en enda meter träning men frågan är hur länge den mentala styrkan räcker till?
Nu när det senaste veckan har övergått till konstant värk och konstant obehag med följden att jag har svårt att sova, mår illa och det inte längre bara är under hård fysisk ansträngning som jag mår dåligt utan jag även har håll när jag sitter still på min kontorsstol var det dags att göra något åt saken.

Började med att gå till kiropraktorn då det känns som om problemen sitter i ryggen, trycker framåt och påverkar magen. Kiropraktorn var säker på att han hade lösningen då han hittade något konstigt i ett revbensfäste och behandlade mig tre gånger innan jag enligt hans mening var frisk. Tyvärr fortsatte problemen varför jag tog steget och gick vidare till vårdcentralen.
Läkaren där var även han lika övertygad om att ha lösningen på mitt problem; magsår eller magkatarr, varför jag fick någon dundermedicin som ska käkas för att dämpa problemen i väntan på provsvaren som ska visa hur vi ska gå vidare.
På kvällen efter läkarbesöket hade jag ett telefonmöte med min kostrådgivare som även hon hade en lösning; äta tillskott av magnesium som är kramphämmande, dra ner på kaffet och prova laktosfri mat ett tag då jag tidigare varit väldigt känslig mot mjölkprodukter.
Och idag hade jag min sedvanliga massagetid bokad. När jag ber massören gå över ryggen lite extra och beskriver mina problem vägrar han göra det då han tycker att ryggen ser skum ut och vill att hans kollega (ytterligare en kiropraktor) ska titta på min rygg. Den nya kiropraktorn tittar på min rygg och nu är det han som har lösningen på problemet. En kota som ligger fel och orsakar delar av värken i magen i kombination med att något i magmunnen har "åkt upp" varför han vill knäcka till kotan och göra någon form av massage där man trycker ner magmunnen igen. Tid bokades på tisdag, till dess kan jag lindra besvären med att kyla bröstryggen med is.

Så nu äter jag således magsårstabletter, magnesiumtillskott, laktosfri mat, dricker grönt te istället för kaffe och kyler min rygg med isklamp ett par gånger om dagen.
Det sorgliga är att trots alla snälla människors hjälpsamhet och engagemang och trots att alla är så säkra på att just deras metod är den rätta, kommer jag inte ha en aning om vem som hade rätt och vilken åtgärd som hjälpte när jag (inom kort?) är frisk och därmed inte kommer att veta vem som ska hyllas med choklad från den fina Lindtbutiken vid Doumen i Florens när min kropp har levererat 42km i tävlingsfart utan magproblem...



En salig blandning av hjälpande medel, men många kockar
ger nog en bra soppa tror jag!