När kroppen säger stopp

Jag antar att ni alla har noterat den flik till höger på bloggen där mina kommande tävlingar listas. Jag antar att ni därmed har sett att Florens maraton går av stapeln på söndag.
Jag antar att ni också har noterat att knappt ett ord om detta har dryftats i mina inlägg på sista tiden och jag antar att ni därmed också undrar vad denna tystnad beror på när mina inlägg inför maratonlopp nästan uteslutande brukar röra den uppladdning som brukar föregå en sådan utmaning.
Men det är inte lätt att skriva ett inlägg om en mara när man inte ens vet om man kommer kunna starta och när förberedelserna för den eventuella starten därmed inte är som vanligt.
Det är inte heller roligt att skriva inlägg där man måste ”snacka ner sig” inför ett lopp för att saker har strulat men berg-och-dalbanesäsongen 2012 är det ju inte direkt första gången ni får läsa ett sådant inlägg. Tyvärr.
Därför ska jag även denna gång släppa in er i mina förberedelser och har därmed äran att presentera min nya uppladdningsmetod som jag väljer att kalla för strutsmetoden:

Strutsmetoden går ut på att man stoppar huvudet i sanden och låtsas att ett befintligt problem inte existerar hoppas att problemet ska försvinna av sig självt så att man, när allt på ett mirakulöst sätt plötsligt har löstsig, kan lyfta upp huvudet igen för att möta en trevligare verklighet.

Metoden har inneburit att de kramper i övre delen av magen som har jagat mig sedan Berlin maraton har ignorerats i den mån det går och jag har tvingat mig att träna enligt plan med tron och trösten att genom strutsmetoden kommer kramperna att hinna försvinna innan Florens. Problemet är i nuläget så pass lokaliserat att läkarna tror sig ha hittat en orsak som måste utredas av specialist varför jag tills vidare lever på mediciner som dämpar problemen. Hade hoppats på en tid hos specialist i god tid innan loppet, men även om svensk sjukvård är fantastisk kan den innebära lång väntan, varför jag ännu inte ens fått en tid för den undersökningen. Självklart har jag både känt i kroppen och sett på klockan hur mycket detta har påverkat min fart träning och när snabbdistans över 5km visar tider över en minut långsammare än normalt och samtidigt bringar så mycket smärta att tårarna är nära kanske man för länge sedan borde strukit sina planer på att springa 42km i samma fart.

Men jag har fortsatt leka struts, jag har låtsats att problemet ska gå över och tränat som om en start vore given. För vitsen med strutsmetoden är ju som sagt just att problemen löser sig själv medan man själv har huvudet i sanden och låtsas att de inte finns.

Strutsmetoden har också inneburit att jag under tre veckors mängdträning ignorerat den onormala segheten i benen, inte tillåtit mig att känna den otroliga fysiska trötthet som gör att jag bara vill sova och tänkt bort den mentala trötthet som gör att inget är lika kul som vanligt. Istället har jag inte strukit en kilometer från den träningsplan som är lagd för en Jossan i toppform trots att jag innerst inne egentligen hela tiden känt, hela tiden vetat att kroppen inte funkar som den ska. Men med strutsmetoden tänker man att det kommer att lossna snart och att imorgon känns nog benen plötsligt sådär fantastiskt lätta igen. Dessutom har inte alla dagar och all träning varit kass, jag har haft flera fina långpass på 40km och många pass har känts helt normala men det har varit väldigt upp och ner. Vissa dagar har jag brutit ihop i gråt antingen innan träningen av ångest över att jag bara inte orkar mer eller efter avklarat pass av besvikelse över hur dåligt jag sprungit. Dessa dagar har jag varit 100% säker på att en start i Florens är utesluten. Men så nästa dag har humöret varit bättre och träningen gått ganska bra och då infinner sig plötsligt det där suget efter tävlingsnerv och en liten gnutta hopp tänds om att allt äntligen har vänt. Det är det där hoppet som har fått mig att fortsätta köra på utan att ge upp och som fått mig att tro att strutsmetoden ska funka.

Så blev det plötsligt dags att lätta upp träningen och börja ladda men när jag i helgen låtit nästan en vecka passera med lättare pass (mindre distans men mera fart) utan att ha märkt något av den effekt jag brukar få när jag trappar ner efter en tuff träningsperiod var paniken ett faktum. Jag insåg att jag inte kunde leka struts längre utan var tvungen att ta upp huvudet ur sanden, inse att maran är nära, acceptera att min kropp inte alls svarar på träning som den brukar och jag var tvingad att ta ett beslut. Det blev en helg full av tårar, tankar och bollande av funderingar med både min make och min tränare.

Vi har gemensamt försökt reda ut varför min kropp beter sig såhär, men kommer inte till ett enkelt svar. Den första och största anledningen är givetvis problemen med magen som hindrar mig från att hålla de riktigt höga farterna, men att enbart det skulle vara orsak även till tröttheten och segheten i kropp och knopp tvivlar jag på. Kanske gick jag på min tuffa träning lite för snart efter Berlin, att ta det halvlugnt ett par veckor för att sedan kasta sig in i tre veckor gristräning när man är i slutet av säsongen blev nog för tufft för mig. Kanske var det också oklokt att oplanerat kasta in ett maraton till i det utstakade tävlingsprogrammet och därmed förlänga säsongen med sex veckor när planen var att avsluta säsongen redan i september eftersom tävlingssäsongen inleddes redan tidigt i mars. Men det är lätt att vara efterklok, nu är min fysiska status den som den är och i nuläget spelar det egentligen ingen roll vad man kunde gjort annorlunda utan nu handlar det om att gilla läget och bestämma om man ska ro båten man sjösatt i land eller om man ska vika ner sig och stanna hemma.

Min tränare tycker inte att det finns någon anledning att starta, att jag riskerar att förstöra mig i onödan men stöttar mig ändå om jag väljer att springa. Min man säger samma sak, att det är bara jag som kan bestämma, och det förstår jag givetvis men jag önskar så innerligt att någon kunde ta beslutet åt mig och berätta vad som är rätt. Jag har ett förnuft som säger stanna hemma, en kropp som ber om vila men ett hjärta som skriker spring. 

Jag tror någonstans ändå att lycklig blir man när man följer sitt hjärta, så efter långa överväganden bestämde jag mig i måndags att det är just vad jag kommer att göra.

Hjärnan, förnuftet och min tränares ord ska dock få vara med på ett hörn genom att jag omvärderar min målsättning och inte längre siktar på pers utan struntar i tiden. Jag tänker åka till Florens och avsluta min säsong på ett så bra sätt som möjligt genom att försöka ha kul, försöka njuta av loppet och om min mage har en bra dag och jag slipper kramper ska jag springa med glädje även om jag måste släpa på tunga ben. Jag ska springa bara för min egen skull utan att försöka bevisa för mig själv eller andra att jag kan springa fort och jag ska göra det för att jag vet att jag kommer möta vinterträningen med mer positiva känslor om jag har ett genomfört maraton på en dålig tid än om jag har ett DNS i ryggsäcken.

Sen, på måndag, då ska jag ta säsongsvila.

Efter det sena beslutet att jag ska starta blev det bråttom att springa in
mina nya tävlingsskor som ska rädda mig från Florens förbaskade
kullersten...



...och att beställa hem lite påfyllning av sportdryck och gel.
Vad gjorde man innan internet? Räddar livet på oss lantisar som
inte har tillgång till butiker IRL.