Jossans årskrönika 2012

Januari:

Ett fantastiskt träningsläger på PlayItas avklaras i perfekt löparväder, på en perfekt anläggning med underbara löprundor, fint boende och bra mat. En rolig och givande träningsvecka som gav mig riktigt bra träningspass i sällskap med sporrande träningskompisar och framförallt fick jag med mig tändvätska och motivation inför stundande säsong.  

Februari:

Europacupen i Terränglöpning avgörs i Castellion. Min första resa tillsammans med de nya klubbkamraterna i Hässelby där vi fick gott om tid att lära känna varandra efter att ha tillbringat ett extra dygn på flygplatsen i Amsterdam och några extra timmar i Paris på grund av inställda flyg. Bästa formen av teambuilding där vi fick hjälpas åt att köa för nya flygbiljetter, fixa tandborstar, boka hotellrum och jaga nya löparkläder.
Väl på plats gick tävlingen inget vidare för laget men personligen gjorde jag i mina ögon ett lopp långt över förväntan och åkte därför ändå hem med positiva vibbar.

Mars:

Springer säsongens allra bästa race på Haag halvmarathon där jag oväntat krossar perset med över 1,5 minut och springer in på tiden 1,16,52. Sprang med en känsla i kroppen jag aldrig tidigare upplevt där jag kände mig outtröttlig, oövervinnerlig och nästan oberörd trots den nya höga farten. Förväntningarna inför 2012 steg markant, känner mig vid den här tidpunkten oslagbar och starkare än någonsin.

April:

Terräng SM avgörs i Linköping. Jag utmanar mig själv genom att våga ställa upp på båda distanserna trots att jag vet att jag är svag i terrängen och trots att jag vet att jag kommer att placera mig långt bak i resultatlistan men springer ändå med glädje då allt som har med löpning att göra just nu känns fantastiskt. När man är stark är allting roligt, belönas med ett lagbrons på 4000m.

Jag och Hanna Bartholomew på terräng SM.
En bronspeng för mig och Hässelbys andralag, en individuell bronspeng för Hanna
och en guldmedalj för Hässelbys förstalag.
All anledning för oss att se nöjda ut!

Maj:

Floppar totalt på Göteborgsvarvet genom en sjätte plats på SM och en tid mer än tre minuter sämre än i Haag. Inför start kunde jag efter succén i Haag inte annat än hoppas/sikta på min första individuella SM-medalj, men något går snett. Jag kräks efter halva loppet och har inget minne av hur jag tog mig de sista kilometerna till målet. Väl framme kollapsar jag och får ligga i sjukvårdstältet med dropp istället för att fira en lyckad prestation.
Fruktansvärt tungt och en oerhörd besvikelse.

Juni:

Hinner inte sörja särskilt länge efter Varvet innan jag ställer om för fullt fokus mot maraton SM i Stockholm där en klar chans till revenge väntade. Åker till sommarstugan i Falkenberg helgen innan loppet för att ladda i lugn och ro i min absoluta favoritmiljö. Laddningen blir till en urladdning när jag drar på mig magsjuka och istället för bra träning och uppladdning ligger febrig och kräks hela helgen. Dröjer ända fram till torsdagen, två dagar innan loppet, innan jag kan äta igen och jag ger såklart upp hoppet om en topplacering men bestämmer mig ändå för att försöka. Startar loppet i min vanliga utgångsfart men näringsbristen efter magsjukan i kombination med den extrema kylan gör att jag vid 35km krampar i hela kroppen och inte längre kan ta mig framåt. Brytbuss till målet och två uppsvullna, röd/blå vader med blödningar som inte släpper förrän två veckor efter loppet blir belöningen för min dumhet och dumdristiga envishet.
Ännu en enorm besvikelse och det känns som om säsongen är slut när mina två chanser att nå min stora målsättning, att ta en individuell SM medalj, har gått i stöpet inom loppet av tre veckor. Hur går man vidare?

Juli:

Springer jubileumsmaran som hare åt min lillebror och känner mig i kanonform, att springa tillsammans med honom och bara ha roligt hela loppet var en fantastisk motivationshöjare och ett sätt för mig att hitta glädjen i löpningen igen efter de tunga bakslagen på SM tävlingarna. Det ger mig en enorm glädjeboost och tävlingssuget till Etape Bornholm blir enormt så när jag åker till Bornholm är jag förvisso osäker på min form men taggad till tusen för att ha roligt med tävlingar i en hel vecka!
Persar redan första dagen med att för första gången gå SUB36 på milen och efter det flyter resten av loppen på av bara farten vilket resulterar i det ena bra racet efter det andra och efter 5 dagars tävlande står jag på pallens tredje plats. Jag är tillbaka!

Med bröderna inför ett av årets roligaste, om än inte snabbaste, lopp.

Jag och Hammarbys Charlotte Karlsson gjorde vad vi kunde för att visa
danskarna i Bornholm vad vi svenskar går för.
Slutade med tredje plats för mig och fjärde plats för Charlotte.

Augusti:

Friidrotts SM, 5000m och 10 000m. Har inga förväntningar på ramskjutna placeringar men målsättningen är att slå pers på båda distanserna och när helgen är slut och jag far hemåt med tåget har jag just det med mig i bagaget – 17,18,99 och 35,38,45. Nöjd och glad över att formen verkar hålla i sig börjar jag blicka framåt mot Berlin där den verkliga revengen efter Stockholm maraton ska komma, där jag ska få ett nytt pers även på maraton och där jag ska visa för mig själv att floppen i Stockholm var en engångsföreteelse. Projekt hårdträning och formtoppning inleds. 

September:

Berlin maraton. 17e plats, 2,49,53. Nä, inte alls vad jag förväntat mig när jag ställde mig på startlinjen full av självförtroende med massa bra träning i ryggen med superlätta långpass på 40km och fina personliga rekord på alla kortare distanser som visar att även farten finns där. Jag vet att jag kan persa även på min specialdistans, jag vet att jag är bättre än förra året och drömmen om att slå Smålandsrekordet på 2,42 känns väldigt realistiskt.
Men ändå går det inte. Kramp i magen /mellangärdet efter 25km förstör loppet och jag får nöja mig med att plåga mig i mål på en halvtaskig tid. Ännu en besvikelse.

Oktober:

Träning, träning och träning efter att ha beslutat mig för att ge maran en chans till i år genom en start i Florens maraton. Vet fortfarande att jag har bra marathontider i mig, tänker att kramperna i Berlin var en tillfällighet och att utan dem persar jag lätt i Florens.
Men för var dag som går blir kramperna värre. Distanspassen funkar helt enligt plan men kvalitetspass efter kvalitetspass måste jag plåga mig igenom med smärta och obehag och tiderna är långt ifrån min normala nivå. Motivationen sviker när jag får slita varje dag, känner mig seg och trött då säsongen som egentligen skulle vara slut förlängs med 6 veckor och jag börjar undra varför jag ens håller på med löpning. Försakanden som jag gladeligen gör vanligtvis för att satsa maximalt känns plötsligt som uppoffringar och jag önskar mig ett vanligt liv. Finner ingen glädje i att springa men tvingar mig ändå ut på alla pass, helt enligt plan. Men för varje misslyckat pass växer paniken inför maran, självförtroendet sjunker och allt känns ännu tyngre. För varje lyckat pass tänds istället hoppet, nu vänder det men kan fortfarande inte besluta om jag ska starta eller inte.

November:

Åker till Florens och har beslutat mig för att springa, men känner mer en längtan över att få det överstökat än längtan efter racet. Väl på plats tänds dock en liten gnutta glädje, på sportmässan dagen innan lopp dras jag med i stämningen och börjar längta och när jag står på startlinjen känns allt som vanligt, även om jag i bakhuvudet såklart vet att så inte är fallet.
Väcks smärtsamt ur min dröm redan efter 5km när kramperna i mellangärdet börjar och sedan är det ett krig mellan huvudet och kroppen hela vägen in i mål. Huvudet vägrar att bryta, medan min kropp inte alls vill springa marathon. Jag tar mig i alla fall i mål på 8e plats med min sämsta maratid på tre år, 2,54,30, men är ändå på något sätt stolt, glad och nöjd att jag i alla fall försökte och att jag klarade att genomföra loppet

December:

Nästan direkt efter Florens återvänder glädjen i löpningen igen, även om kroppen fortfarande helst inte ville vara med. Som om en sten lyftes från mina axlar när pressen över en stundande tävling försvann och jag inte längre behövde gräva ner mig för ett misslyckat träningspass eller stirra mig blind på klockan när jag sprang. Tränaren ger mig två veckor där jag får springa hur långt jag vill, när jag vill och hur fort jag vill och från att ha trott att detta skulle resultera i att jag mest låg på soffan blev det istället en hel massa pass för nu var det ju plötsligt kul igen. Njöt av att springa i den fart som kändes bra för dagen, att kunna njuta av omgivningarna och inte känna några måsten. Sov en extra timme på morgonen om jag kände för det, käkade en extra bulle till kaffet om jag var sugen och gjorde saker som jag aldrig hinner göra annars när två träningspass och jobb ska hinnas med var dag.

Och nu är jag återigen tillbaka i träning och sugen på att satsa.
Löpning innebär glädje, magen mår bättre för var dag av medicinering, jag längtar till passen och njuter av att återigen fylla mina dagar och mina tankar med löpning. Börjar försiktigt blicka framåt och fundera på vad 2013 kan ha att erbjuda, fnula på nya målsättningar och längta efter att åter få stå på startlinjen och känna mig stark och i toppform. Inleder det nya året med ett träningsläger på Kanarieöarna där jag hoppas på det slutliga kvittot att min kropp återigen är redo för hård kvalitetsträning samtidigt som jag ska njuta av härliga distansrundor i solen på snöfria vägar.

2013, här kommer jag!

Ser fram emot soliga tävlingar i korta shorts, tävlingslinne
och kanonform under 2013!

 

Softish mellandagar

Då var julen slut för den här gången och i år får julen bra betyg, trots att jag normalt sett inte är någon julälskare. Ser vanligtvis bara stressen över allt som måste fixas, känner det dåliga samvetet över att inte räcka till för att träffa alla som borde träffas och pressad över att allt ska vara på ett visst sätt. Men i år har jag känt annorlunda och det har verkligen bara varit mysigt, trevligt och rofyllt - troligen just för att helgen innehållit lite extra dagar då den inleddes med lördag och söndag innan julafton och man därmed fick tid att fixa i lugn och ro och tid att varva ner innan helgen kom. Underbart.

Det värsta är att tiden går så fort när man har roligt. Julafton har jag ju skrivit om i tidigare inlägg, juldagen spenderades i samma anda fast den här gången hos mamma tillsammans med hela familjen, sällskapsspel och god julmat lite annorlunda mot den traditionella maten. På mamma och Esas julbord dök det b la upp en marockansk apelsinsallad, en spenatpaj och givetvis höjdpunkten - Esas supergoda kålrotlåda som jag längtat efter sedan förra julen.
Sedan följde annandagen där släkten byttes mot ett helt gäng hemvändande vänner från olika delar av landet som alla var hemma hos sina familjer över jul och tog sig tid att även besöka oss.
Älskar att få ha folk hemma, att få fixa med mat och att få vara värd och anstränga mig för att få alla att trivas. Tyvärr finns det alltför sällan tid till detta, men kanske njuter jag därför desto mer när det väl blir av!

När man inte har ett jobb som ska skötas har man ju dessutom massor med tid att utöver alla roligheter även få in massor med träning utan att ens behöva stressa eller pussla.
Jag känner klara förbättringar i min mage/rygg för var dag och jag har så smått börjat smyga in lite kvalitet i de annars så distansfyllda träningsveckorna och det märks tydligt att min kropp klarar hårdare och hårdare träning för var dags medicinering.
Idag var det därför dags för ett litet test, intervaller har funkat okej en tid, nu skulle jag försöka köra lite snabbdistans och se vad min mage tyckte om det.
Löpbandshatare som jag är, och ännu mer löpbandshatare som min tränare är, kom vi ändå överens om att det idag var läge att köra inomhus - dels för att lättare kunna avbryta om magen inte ville vara med, dels för att slippa riskera att bryta benen på blankisen ute.
Avklarade 5000m i 3,36 fart följt av 2000m i 3,30 fart och magen/ryggen kändes precis som vanligt! Vilken julklapp, hoppas innerligt att det håller i sig!

Efter en timmes kompletterande styrketräning på gymmet är det nu dags att attackera butikernas mellandagsrea och därefter kika lite på vår nya lägenhet. Underbart att veta att det trots alla aktiviteter ändå kommer att finnas gott om tid kvar på dygnet för att ge sig ut och slira på isiga vägar på kvällens distanspass utan att behöva försaka något annat.
Älskar ledigheten och den extra tiden det innebär och säger tack till Jesus för att du är född.

Hoppas även ni därute har möjlighet att vara lediga och njuta av allt vad det innebär!

Jul, jul strålande jul

Julafton börjar närma sig sitt slut och som vanligt förundras man över hur fort denna dag försvinner förbi. Efter alla förberedelser skulle man vilja pausa tiden en stund för att dra ut på det hela, men då det ju är en omöjlighet får jag nöja mig med att summera dagen och vara glad att jag fått lägga min tjugonionde lyckade julafton till handlingarna.

Dagen har varit fantastiskt mysig. Inleddes med en julfrukost tillsammans med min storebror och familj, dock utan min fina J som traditionsenligt gav sig iväg i arla morgonstund för rådjursjakt med sina kompisar.
Jag ägnade morgonen åt att göra vad jag kunde för att trissa upp lilla brorsonen Hugo att förstå hur spännande det är med julklappar och att tomten ska komma. Men trots att jag både skakade och petade på paketen ville han hellre leka med sitt gosedjur och titta på fåglar genom fönstret och förstod inte alls varför faster var så uppspelt och konstig.

Efter en stunds busande var det dags för mig att ta på löparskorna och bege mig iväg mot jullunchen hos Jonnes mormor och morfar. För att spara tid var det bestämt att jag skulle springa dit och Jonne ansluta direkt från jakten. Då det hade snöat ungefär 15cm under natten och vägarna på den redan tunga, backiga vägen till jullunchen var dåligt skottade blev det ett ganska tufft pass. Som tur var visade sig min kropp från sin allra bästa sida så trots detta blev det en fin runda där jag njöt hela vägen och som grädde på moset efter 20km avslutades med att svärmorfar mötte mig i dörren och informerade mig om att bastun var precis lagom uppvärmd för frusen löperska. Det kallar jag lyx.

Sedan följde det traditionsenliga firandet med dopp i grytan och tupplur framför Kalle Anka innan det var dags att återvända hem (i bil den här gången) för att fortsätta firandet tillsammans med mina syskon, svägerska, syskonbarn och pappa.
För första gången på många år hade vi en tomte som delade ut klapparna då vi tyckte att det var dags för Hugo att stifta bekantskap med den röda, skäggiga gubben.
Lillebror fick äran att gå ut och "köpa tidningen" och det var en något konfunderad och reserverad, dock inte särskilt rädd, Hugo som välkomnade tomten och hans paket.
Som vuxen bryr man sig ju inte särskilt mycket om vad som finns i paketen (även om jag såklart är grymt tacksam för de fina hårprodukter, böcker och rosa Sony- hörlurar som fanns i mina paket) så höjdpunkten var helt klart när Hugge öppnade paketet med en Barbaskön i modell större. Oslagbart när han blir helt till sig och inte vet hur han ska bete sig och ömsom skrattar, ömsom viftar okontrollerat med armarna, hoppar och tjuter av glädje innan han efter en stund spontant går fram och kramar Barbaskön.
Äkta glädje, julen är verkligen barnens högtid!

Efter ett par omgångar sällskapsspel och några knäck för mycket i magen är det nu dax för sängen så man kan ladda om inför ännu en julafton imorgon - fördelen för oss med skilda föräldrar som får dubbelt av det roliga.

Hoppas ni alla har en fin jul!

Dan, före dan, före dopparedan...

En dag som inleddes med distanspass tillsammans med lillebror i vackert vinterväder. Vi valde en vacker, om än backig runda, ute på landet och det var som alltid lika underbart när man kommer utanför stan och får springa utan en bil, utan en människa i sikte. Man får verkligen total lugn, ro och tid att tänka eller som idag, tid att prata ikapp med en lillebror man inte träffar alltför ofta.
Efter två backiga, kalla men trevliga mil valde lillebror att vända hemåt. Själv valde jag att ge mina obefintliga rump- och lårmuskler en liten julklapp och sprang därför de avslutande 12km på en ännu backigare runda - har man bestämt sig för att bygga muskler så har man. När 32km hade gått och jag var lagom mör i benen, självklart efter backarna men kanske framförallt för att jag var totalt stelfrusen efter att inte ha klätt mig ordentligt, fick det vara nog även för mig och jag vände hemåt. Väl hemma belönade jag mig själv med en 30min lång och varm dusch och för att höja julstämningen bytte jag återhämtningsmellisen mot en näve knäck och en varm mugg glögg. Julmys på hög nivå.

Därefter var det dags att ge sig ut i butikerna för att inhandla julmaten till julaftonens kalas. Trodde jag var smart som väntat in i det sista med förhoppningen att den värsta hysterin med folk på Ica skulle lagt sig. Jag hade rätt, det var ganska glest i butiken denna dag. Tyvärr inte bara glest på folk utan även glest på mat.
Jag höll mig lugn när den färska brysselkålen fick bytas mot fryst, när svagdrickan kommer att få ransoneras då det endast fanns fem 33cl flaskor att tillgå och när det fina julgransglittret fick ersättas med sådant där fult glitter man fick ha i håret på dagis när man var tärna
Men när jag insåg att det inte fanns en enda julskinka i butiken började det bli jobbigt, riktigt jobbigt, för inte blir det väl jul utan julskinka?! Paniken började sprida sig och jag såg framför mig en eftermiddag jagandes skinka runt halva Småland, alternativt en eftermiddag där jag själv skulle behöva hitta lämplig gris att stympa.
Går fram till charken för att handla pate när jag kommer på att i charken säljer de ju även färdigskivad skinka. Färdigskivad julskinka torde ju komma från en hel julskinka och min fantastiska skutledningsförmåga leder då alltså fram till att någonstans där bakom disken måste alltså en hel julskinka ligga och lura. Så jag frågar helt enkelt om man istället för skivad skinka per hekto kan få köpa deras hela skinka? Det får man såklart, även om jag av blicken att döma troligen var den första för dagen som kommit på den iden. Medan de väger upp skinkan hör jag hur de börjar diskutera om de ska ge någon rabatt om man köper så mycket. Först då slår det mig att det kanske hade varit smart att fråga om priset först, inser att en färdigkokt, färdiggriljerad skinka som är avsedd att säljas i skivor per hekto förmodligen har ett rätt saftigt kilopris.
Men ärligt talat, två dagar innan julafton, med det sista i butiken som liknar en grisrumpa hade de ett rätt bra förhandlingsläge, de visste att jag skulle betala vad som helst.
Så i år äts vår julskinka, förmodligen Sveriges dyraste sådan, med andakt. Den som planerar att lämna svålen, peta bort griljeringen eller skära bort kanten göra sig icke besvär att ens komma hit.

Med kylen full av (dyr) julmat, for vi sedan vidare i jakten på julstämning och avnjöt den årliga julkonserten i Båraryds kyrka som alltid är lika bra och alltid avslutas med alla tiders bästa julsång, O Helga natt. Precis som det ska vara på julen, man ska inte ändra på något, allt ska följa traditionen.
Så när vi väl kommit in i stämningen kunde vi ju inte annat än att avsluta kvällen med att klä granen, hugga in på julskinkan, äta lite julgröt (som egentligen ingen av oss gillar, men ska man ha julstämning får man bita ihop), slå in lite julklappar och lyssna på julmusik.

Jodå, det blir nog jul i år också.

Vissa har små, andra lite större problem...

Efter att ha låtit två kiropraktorer, en naprapat, en massör, en sjukgymnast och en läkare titta på min rygg och min mage utan att kunna hjälpa mig att bli av med de problem som förstörde både Berlin och Florens maraton var det igår dags för att ge ytterligare en läkare chansen.
En gastroskopi skulle genomföras, en inte alltför trevlig undersökning som går ut på att man sväljer en slang med en kamera som läkaren kör runt med i magen och tarmarna samtidigt som de ser bilder inifrån magen på en tv-skärm. När man sväljer slangen hulkar man och klöks och under hela undersökningen trycks en massa luft upp och låt oss säga så här, allt man har lärt sig om hur man beter sig bland folk sätts ur spel när man ligger där på britsen och okontrollerat rapar och dreglar samtidigt som tårarna rinner.
Lägg till att det dessutom är ganska obehagligt att känna hur den där kameran vandrar inombords, att det gör lite småont hela tiden och att du i din misär är omringad av tre personer som på nära håll ser dig i ditt sämsta skick så har ni hur underbar min onsdagsförmiddag var igår. Inte så kul.
Vad som dock var positivt var att undersökningen var över på bara några minuter och vad som var ännu mer positivt var att undersökningen faktiskt visade en hel del saker som inte var bra i min mage. Positivt? Kan man ju fråga sig, det är väl inte positivt att vara sjuk?
Men efter alla undersökningar, efter alla problem jag har haft och med tanke på hur dåligt jag har mått känns det som en lättnad att någon faktiskt har hittat ett konkret fel som dessutom enkelt kan behandlas. Måhända att jag får äta medicin varje dag resten av mitt liv, men det är ju en baggis att peta i sig ett piller till frukost om det innebär att man får må bra! Tänk om alla sjukdomar var så enkla att bota, ett litet piller bara, så vore allt ur världen.

För alla sjukdomar är inte så enkla.

Igår var jag och mina ”löpargubbar” ute och käkade tillsammans. Mina ”löpargubbar” är de herrar som jag brukade springa tillsammans med minst en gång i veckan fram till för ett par år sedan, samma herrar som fick mig att börja springa och som har lärt mig allt jag kan om löpning. På sista tiden har det inte blivit så mycket gemensam löpning då gruppen inte har varit intakt, en av herrarna har drabbats av cancer, denna onödiga hemska skitsjukdom.
Men i förra veckan fick vi alla ett underbart besked, vår vän har efter en intensiv och obehaglig behandling äntligen blivit fri från sin sjukdom. Att kriga sig igenom en tuff behandling, att gå segrande ur behandlingen och att ha vunnit över denna skitsjukdom är en större seger än någon löptävling i värden och värt mer än vilket personligt rekord eller ens världsrekord som helst. Självklart måste detta firas ordentligt varför vi alla samlades för att äta och prata gamla tävlings- och träningsminnen i väntan på att vår vän ska vara så stark att vi kan fira på riktigt med en gemensam löprunda.
Jag blev alldeles varm av glädje över att se hur stark, hur pigg och hur livsglad vår vän var efter avklarad behandling och hur han verkade uppskatta och njuta av livet och vara full av framtidsplaner.

Jag tror att när man drabbas av något sådant får man en tankeställare och när man tagit sig igenom det ser man livet på ett annat sätt, med annat perspektiv, när man inser hur snabbt allt kan förändras. Jag är tacksam att jag än så länge sluppit att vara där själv, tacksam att mina problem kan lösas med ett litet piller och inte genom en evighetslång behandling med livshotande utgång, men väljer att genom min löparvän och andra nära som har varit sjuka istället ta deras svårigheter som ett uppvaknande om att livet är skört, att man ska vara tacksam för var dag man får och att uppskatta var dag man själv och alla i ens närhet får finnas hos oss. Det är inte en självklarhet och man kan inte påminna sig själv nog många gånger.

Steppe, jag väntar vid lyktstolpen redo att bli frånsprungen närhelst du vill.

Välkommen tillbaka!

Julefrid?

Den bra inledningen på helgen fortsatte i liknande stil med massor med bra och rolig träning som härlig längdskidåkning igår följt av grym intervallstege och tung styrketräning idag. Utöver det har julklappar handlats, hemmet fixats och det har även funnits tid till allmänt slappande med bokläsning, filmtittande och långfrukost med tillhörande frågesport ur lokaltidningen samtidigt som man sippar på den tredje koppen kaffe.

Som peaken på allt mys fick min fina J idag för sig att eftersom inte det snöslaskiga vädret bjuder på någon julstämning får vi fixa det själva och bestämde att vi skulle baka julgodis.
Att baka julgodis är inget jag brukar vilja ägna mig åt då jag tycker att det är betydligt godare med köpt, fabrikstillverkat godis än seg kola och stenhård knäck, men jag kan absolut hålla med om att julbaket har en hög mysfaktor och att det är ett bra sätt att komma i stämning. Så jag gav med mig.

Vi grävde fram godiskokboken som har följt med sedan jag var liten, en mycket pedagogisk bok från början av åttiotalet med recept anpassade för barn i femårsåldern. Boken innehåller därmed inte bara recept i extra stor textad stil utan även tecknade bilder om hur man ska gå till väga vid baket och tydliga instruktioner både om att akta sig för den varma smeten och om hur man ska diska sin gryta på bästa sätt när baket är klart.
Förutsättningarna för ett lyckat bak var således ganska goda då jag anser mig ha både en intelligensnivå och kokkunskaper som väl överstiger en femårings.

Min man pep iväg till affären och som det kan bli när han ska handla kommer inte alltid riktigt det man bett om med hem i kassen. Blockchokladen blev således till Marabou mjölkchoklad ("det är ju godare") och istället för vispgrädde blev det någon form av matlagningsgrädde ("den stod närmast").
Plötsligt kändes det hela väldigt spännande, stelnar verkligen knäcken med 15% grädde?
Tröstade mig med att vi ju egentligen inte bryr oss om det blir ätbart eller ej, det var ju mysfaktorn i själva bakandet som var det väsentliga. Så jag gjorde ingen stor grej av fadäsen utan tände juleljusen, satte igång jul-spellistan på Spotify och hällde julmust i glasen. Sedan var vi redo att inleda bakandet av daim, fudge och knäck.

Och visst var det mysigt till en början när man stod där och lyssnade på musiken och läste recepten tillsammans, och visst smakade det gott när allt några timmar senare väl var klart. Men den långa vägen till det färdiga godiset liknade mer pappa Rudolf i Sunes jul när han vandaliserar hela köket vid knäckbaket än Leilas jul där hon full av harmoni och julstämning fnular ihop den ena godsaken efter den andra medan brasan sprakar och hon nynnar på en julsång.
För inte är det särskilt fridfullt när brandlarmet går och det bolmar svart tjock rök ur micron där man glömt kvar chokladen som skulle smältas och man får gräva fram en förkolnad chokladklump istället för en krämig sås att hälla över daimen. (tur att min J köpt två chokladkakor)
Och jag tror nästan att ni alla kan känna igen er i den allmänna hysteri som utbryter när knäcken ska hällas i formarna. Man skyndar sig så pulsen stiger likt ett intervallpass för att smeten inte ska stelna i skålen, men när pulsen närmar sig 180 tappar man den precision som krävs för att träffa den 0,5 cm "stora" formen och lyckas istället välta den. Försöker man resa en vält form välter man såklart även nästa genom luftdraget av sin rörelse eller genom att man droppar knäcksmet även på dem och det slutar med att 8 av tio knäckformar ligger och badar i smeten. Om man mot förmodan faktiskt lyckas hålla stressnivån i styr och därmed formarna stående har man uppenbart inte varit tillräckligt snabb vilket innebär att ju längre ner i botten av grytan man kommer, desto tjockare är smeten. Till slut är den så trådig och seg att det är näst intill omöjligt att ens få loss den, än mindre att klicka ut den och den fastnar i precis allt. På skeden, på handen, i grytan, på bordet, på plåten, på diskborsten och till slut står man där som pappa Rudolf, kanske inte med nedrivna tapeter och söndrigt golv, men väl med sönderbrända fingrar och oanvändbara husgeråd.

Julefriden är här.

Den mycket pedagogiska kokboken.
Notera de fina bilderna och den stora texten, hur skulle något kunna gå fel?
 





Slutresultatet, tro det eller ej, men faktiskt riktigt gott!

 

"Nu blir det fredagsmys..."

Det är då fanken att man har så mycket myror i brallan att man aldrig kan sitta still till nagellacket torkar. De som nyss var så fina ser plötsligt ut som skrutt och allt jobb var förgäves. Crap.

För övrigt finns det inte så mycket att klaga på just nu.
För det första är det helg, vilket bara det höjer livskvaliteten något. Känns i hela kroppen när det är fredag, veckans bästa dag.
För det andra har jag bara jobbat halva dagen och istället ägnat eftermiddagen åt att springa långpass i ett riktigt vackert vinterlandskap, i solsken, med helt okej temperatur och på riktigt bra underlag! Sådana här dagar förbannar inte ens vinterhatande jag snön, bara förundras över att det ska vara så himla svårt för kommunen att hålla vägarna i stan rena när bönderna kan hålla samtliga landsvägar i kanonskick. Synd att möjligheten till att ge sig ut på landet begränsas till de gånger man kan träna i dagsljus, men desto ljuvligare dagar som denna när möjligheten erbjuds!
För det tredje har jag hunnit fixa både fötter (behövligt med tanke på hur de misshandlas i löparskor dagarna i ända) och naglarna. (med mindre lyckat resultat)
Nu bär det av för födelsedagskalas hos morsan med sambo som båda fyller år. Lite fegt det där med att fylla år dagarna efter varandra tycker jag, borde inte vara tillåtet. Framförallt borde det inte vara tillåtet att slå ihop kalasen, vi blir ju blåsta på ett firande liksom.
Men, men, får väl äta desto mer tårta ikväll då...

Trevlig helg alla!