Julefrid?

Den bra inledningen på helgen fortsatte i liknande stil med massor med bra och rolig träning som härlig längdskidåkning igår följt av grym intervallstege och tung styrketräning idag. Utöver det har julklappar handlats, hemmet fixats och det har även funnits tid till allmänt slappande med bokläsning, filmtittande och långfrukost med tillhörande frågesport ur lokaltidningen samtidigt som man sippar på den tredje koppen kaffe.

Som peaken på allt mys fick min fina J idag för sig att eftersom inte det snöslaskiga vädret bjuder på någon julstämning får vi fixa det själva och bestämde att vi skulle baka julgodis.
Att baka julgodis är inget jag brukar vilja ägna mig åt då jag tycker att det är betydligt godare med köpt, fabrikstillverkat godis än seg kola och stenhård knäck, men jag kan absolut hålla med om att julbaket har en hög mysfaktor och att det är ett bra sätt att komma i stämning. Så jag gav med mig.

Vi grävde fram godiskokboken som har följt med sedan jag var liten, en mycket pedagogisk bok från början av åttiotalet med recept anpassade för barn i femårsåldern. Boken innehåller därmed inte bara recept i extra stor textad stil utan även tecknade bilder om hur man ska gå till väga vid baket och tydliga instruktioner både om att akta sig för den varma smeten och om hur man ska diska sin gryta på bästa sätt när baket är klart.
Förutsättningarna för ett lyckat bak var således ganska goda då jag anser mig ha både en intelligensnivå och kokkunskaper som väl överstiger en femårings.

Min man pep iväg till affären och som det kan bli när han ska handla kommer inte alltid riktigt det man bett om med hem i kassen. Blockchokladen blev således till Marabou mjölkchoklad ("det är ju godare") och istället för vispgrädde blev det någon form av matlagningsgrädde ("den stod närmast").
Plötsligt kändes det hela väldigt spännande, stelnar verkligen knäcken med 15% grädde?
Tröstade mig med att vi ju egentligen inte bryr oss om det blir ätbart eller ej, det var ju mysfaktorn i själva bakandet som var det väsentliga. Så jag gjorde ingen stor grej av fadäsen utan tände juleljusen, satte igång jul-spellistan på Spotify och hällde julmust i glasen. Sedan var vi redo att inleda bakandet av daim, fudge och knäck.

Och visst var det mysigt till en början när man stod där och lyssnade på musiken och läste recepten tillsammans, och visst smakade det gott när allt några timmar senare väl var klart. Men den långa vägen till det färdiga godiset liknade mer pappa Rudolf i Sunes jul när han vandaliserar hela köket vid knäckbaket än Leilas jul där hon full av harmoni och julstämning fnular ihop den ena godsaken efter den andra medan brasan sprakar och hon nynnar på en julsång.
För inte är det särskilt fridfullt när brandlarmet går och det bolmar svart tjock rök ur micron där man glömt kvar chokladen som skulle smältas och man får gräva fram en förkolnad chokladklump istället för en krämig sås att hälla över daimen. (tur att min J köpt två chokladkakor)
Och jag tror nästan att ni alla kan känna igen er i den allmänna hysteri som utbryter när knäcken ska hällas i formarna. Man skyndar sig så pulsen stiger likt ett intervallpass för att smeten inte ska stelna i skålen, men när pulsen närmar sig 180 tappar man den precision som krävs för att träffa den 0,5 cm "stora" formen och lyckas istället välta den. Försöker man resa en vält form välter man såklart även nästa genom luftdraget av sin rörelse eller genom att man droppar knäcksmet även på dem och det slutar med att 8 av tio knäckformar ligger och badar i smeten. Om man mot förmodan faktiskt lyckas hålla stressnivån i styr och därmed formarna stående har man uppenbart inte varit tillräckligt snabb vilket innebär att ju längre ner i botten av grytan man kommer, desto tjockare är smeten. Till slut är den så trådig och seg att det är näst intill omöjligt att ens få loss den, än mindre att klicka ut den och den fastnar i precis allt. På skeden, på handen, i grytan, på bordet, på plåten, på diskborsten och till slut står man där som pappa Rudolf, kanske inte med nedrivna tapeter och söndrigt golv, men väl med sönderbrända fingrar och oanvändbara husgeråd.

Julefriden är här.

Den mycket pedagogiska kokboken.
Notera de fina bilderna och den stora texten, hur skulle något kunna gå fel?
 





Slutresultatet, tro det eller ej, men faktiskt riktigt gott!