Jossans årskrönika 2012

Januari:

Ett fantastiskt träningsläger på PlayItas avklaras i perfekt löparväder, på en perfekt anläggning med underbara löprundor, fint boende och bra mat. En rolig och givande träningsvecka som gav mig riktigt bra träningspass i sällskap med sporrande träningskompisar och framförallt fick jag med mig tändvätska och motivation inför stundande säsong.  

Februari:

Europacupen i Terränglöpning avgörs i Castellion. Min första resa tillsammans med de nya klubbkamraterna i Hässelby där vi fick gott om tid att lära känna varandra efter att ha tillbringat ett extra dygn på flygplatsen i Amsterdam och några extra timmar i Paris på grund av inställda flyg. Bästa formen av teambuilding där vi fick hjälpas åt att köa för nya flygbiljetter, fixa tandborstar, boka hotellrum och jaga nya löparkläder.
Väl på plats gick tävlingen inget vidare för laget men personligen gjorde jag i mina ögon ett lopp långt över förväntan och åkte därför ändå hem med positiva vibbar.

Mars:

Springer säsongens allra bästa race på Haag halvmarathon där jag oväntat krossar perset med över 1,5 minut och springer in på tiden 1,16,52. Sprang med en känsla i kroppen jag aldrig tidigare upplevt där jag kände mig outtröttlig, oövervinnerlig och nästan oberörd trots den nya höga farten. Förväntningarna inför 2012 steg markant, känner mig vid den här tidpunkten oslagbar och starkare än någonsin.

April:

Terräng SM avgörs i Linköping. Jag utmanar mig själv genom att våga ställa upp på båda distanserna trots att jag vet att jag är svag i terrängen och trots att jag vet att jag kommer att placera mig långt bak i resultatlistan men springer ändå med glädje då allt som har med löpning att göra just nu känns fantastiskt. När man är stark är allting roligt, belönas med ett lagbrons på 4000m.

Jag och Hanna Bartholomew på terräng SM.
En bronspeng för mig och Hässelbys andralag, en individuell bronspeng för Hanna
och en guldmedalj för Hässelbys förstalag.
All anledning för oss att se nöjda ut!

Maj:

Floppar totalt på Göteborgsvarvet genom en sjätte plats på SM och en tid mer än tre minuter sämre än i Haag. Inför start kunde jag efter succén i Haag inte annat än hoppas/sikta på min första individuella SM-medalj, men något går snett. Jag kräks efter halva loppet och har inget minne av hur jag tog mig de sista kilometerna till målet. Väl framme kollapsar jag och får ligga i sjukvårdstältet med dropp istället för att fira en lyckad prestation.
Fruktansvärt tungt och en oerhörd besvikelse.

Juni:

Hinner inte sörja särskilt länge efter Varvet innan jag ställer om för fullt fokus mot maraton SM i Stockholm där en klar chans till revenge väntade. Åker till sommarstugan i Falkenberg helgen innan loppet för att ladda i lugn och ro i min absoluta favoritmiljö. Laddningen blir till en urladdning när jag drar på mig magsjuka och istället för bra träning och uppladdning ligger febrig och kräks hela helgen. Dröjer ända fram till torsdagen, två dagar innan loppet, innan jag kan äta igen och jag ger såklart upp hoppet om en topplacering men bestämmer mig ändå för att försöka. Startar loppet i min vanliga utgångsfart men näringsbristen efter magsjukan i kombination med den extrema kylan gör att jag vid 35km krampar i hela kroppen och inte längre kan ta mig framåt. Brytbuss till målet och två uppsvullna, röd/blå vader med blödningar som inte släpper förrän två veckor efter loppet blir belöningen för min dumhet och dumdristiga envishet.
Ännu en enorm besvikelse och det känns som om säsongen är slut när mina två chanser att nå min stora målsättning, att ta en individuell SM medalj, har gått i stöpet inom loppet av tre veckor. Hur går man vidare?

Juli:

Springer jubileumsmaran som hare åt min lillebror och känner mig i kanonform, att springa tillsammans med honom och bara ha roligt hela loppet var en fantastisk motivationshöjare och ett sätt för mig att hitta glädjen i löpningen igen efter de tunga bakslagen på SM tävlingarna. Det ger mig en enorm glädjeboost och tävlingssuget till Etape Bornholm blir enormt så när jag åker till Bornholm är jag förvisso osäker på min form men taggad till tusen för att ha roligt med tävlingar i en hel vecka!
Persar redan första dagen med att för första gången gå SUB36 på milen och efter det flyter resten av loppen på av bara farten vilket resulterar i det ena bra racet efter det andra och efter 5 dagars tävlande står jag på pallens tredje plats. Jag är tillbaka!

Med bröderna inför ett av årets roligaste, om än inte snabbaste, lopp.

Jag och Hammarbys Charlotte Karlsson gjorde vad vi kunde för att visa
danskarna i Bornholm vad vi svenskar går för.
Slutade med tredje plats för mig och fjärde plats för Charlotte.

Augusti:

Friidrotts SM, 5000m och 10 000m. Har inga förväntningar på ramskjutna placeringar men målsättningen är att slå pers på båda distanserna och när helgen är slut och jag far hemåt med tåget har jag just det med mig i bagaget – 17,18,99 och 35,38,45. Nöjd och glad över att formen verkar hålla i sig börjar jag blicka framåt mot Berlin där den verkliga revengen efter Stockholm maraton ska komma, där jag ska få ett nytt pers även på maraton och där jag ska visa för mig själv att floppen i Stockholm var en engångsföreteelse. Projekt hårdträning och formtoppning inleds. 

September:

Berlin maraton. 17e plats, 2,49,53. Nä, inte alls vad jag förväntat mig när jag ställde mig på startlinjen full av självförtroende med massa bra träning i ryggen med superlätta långpass på 40km och fina personliga rekord på alla kortare distanser som visar att även farten finns där. Jag vet att jag kan persa även på min specialdistans, jag vet att jag är bättre än förra året och drömmen om att slå Smålandsrekordet på 2,42 känns väldigt realistiskt.
Men ändå går det inte. Kramp i magen /mellangärdet efter 25km förstör loppet och jag får nöja mig med att plåga mig i mål på en halvtaskig tid. Ännu en besvikelse.

Oktober:

Träning, träning och träning efter att ha beslutat mig för att ge maran en chans till i år genom en start i Florens maraton. Vet fortfarande att jag har bra marathontider i mig, tänker att kramperna i Berlin var en tillfällighet och att utan dem persar jag lätt i Florens.
Men för var dag som går blir kramperna värre. Distanspassen funkar helt enligt plan men kvalitetspass efter kvalitetspass måste jag plåga mig igenom med smärta och obehag och tiderna är långt ifrån min normala nivå. Motivationen sviker när jag får slita varje dag, känner mig seg och trött då säsongen som egentligen skulle vara slut förlängs med 6 veckor och jag börjar undra varför jag ens håller på med löpning. Försakanden som jag gladeligen gör vanligtvis för att satsa maximalt känns plötsligt som uppoffringar och jag önskar mig ett vanligt liv. Finner ingen glädje i att springa men tvingar mig ändå ut på alla pass, helt enligt plan. Men för varje misslyckat pass växer paniken inför maran, självförtroendet sjunker och allt känns ännu tyngre. För varje lyckat pass tänds istället hoppet, nu vänder det men kan fortfarande inte besluta om jag ska starta eller inte.

November:

Åker till Florens och har beslutat mig för att springa, men känner mer en längtan över att få det överstökat än längtan efter racet. Väl på plats tänds dock en liten gnutta glädje, på sportmässan dagen innan lopp dras jag med i stämningen och börjar längta och när jag står på startlinjen känns allt som vanligt, även om jag i bakhuvudet såklart vet att så inte är fallet.
Väcks smärtsamt ur min dröm redan efter 5km när kramperna i mellangärdet börjar och sedan är det ett krig mellan huvudet och kroppen hela vägen in i mål. Huvudet vägrar att bryta, medan min kropp inte alls vill springa marathon. Jag tar mig i alla fall i mål på 8e plats med min sämsta maratid på tre år, 2,54,30, men är ändå på något sätt stolt, glad och nöjd att jag i alla fall försökte och att jag klarade att genomföra loppet

December:

Nästan direkt efter Florens återvänder glädjen i löpningen igen, även om kroppen fortfarande helst inte ville vara med. Som om en sten lyftes från mina axlar när pressen över en stundande tävling försvann och jag inte längre behövde gräva ner mig för ett misslyckat träningspass eller stirra mig blind på klockan när jag sprang. Tränaren ger mig två veckor där jag får springa hur långt jag vill, när jag vill och hur fort jag vill och från att ha trott att detta skulle resultera i att jag mest låg på soffan blev det istället en hel massa pass för nu var det ju plötsligt kul igen. Njöt av att springa i den fart som kändes bra för dagen, att kunna njuta av omgivningarna och inte känna några måsten. Sov en extra timme på morgonen om jag kände för det, käkade en extra bulle till kaffet om jag var sugen och gjorde saker som jag aldrig hinner göra annars när två träningspass och jobb ska hinnas med var dag.

Och nu är jag återigen tillbaka i träning och sugen på att satsa.
Löpning innebär glädje, magen mår bättre för var dag av medicinering, jag längtar till passen och njuter av att återigen fylla mina dagar och mina tankar med löpning. Börjar försiktigt blicka framåt och fundera på vad 2013 kan ha att erbjuda, fnula på nya målsättningar och längta efter att åter få stå på startlinjen och känna mig stark och i toppform. Inleder det nya året med ett träningsläger på Kanarieöarna där jag hoppas på det slutliga kvittot att min kropp återigen är redo för hård kvalitetsträning samtidigt som jag ska njuta av härliga distansrundor i solen på snöfria vägar.

2013, här kommer jag!

Ser fram emot soliga tävlingar i korta shorts, tävlingslinne
och kanonform under 2013!