En smak av ett vanligt liv

Long time, no seen – nu var det ett tag sedan jag uppdaterade här men en oplanerad bloggpaus var nödvändig för att samla mina splittrade tankar efter säsongen. Två misslyckade maratonlopp inom loppet av två månader gör liksom ingen människa glad och för att detta inte skulle utmynna i en klagoblogg var jag tvungen att hålla mig borta. För er skull. Men nu är såren slickade och jag är tillbaka igen, redo att lämna en statusuppdatering.

För första gången någonsin har jag de senaste veckorna känt mig en aning trött på löpningen och känt en viss längtan efter att få leva ett ”vanligt” liv.

Detta hänger såklart ihop med dels att jag har haft en extremt lång tävlingssäsong men har säkerligen också ett klart samband med att det har gått lite tungt och att jag har mått ganska dåligt på slutet. Först gjorde denna längtan efter vila mig lite ledsen, håller jag på att tappa min löpglädje? Är det roliga över och dags att lägga av?
Men efter att ha pratat med lite löparvänner har jag förstått att denna känsla är helt normal och något som de flesta har känt någon gång, eller till och med brukar känna, när de nått slutet av säsongen.
Jag antar att det är därifrån begreppet säsongsvila kommer, ett begrepp som jag aldrig tidigare kommit nära då jag själv alltid har känt en konstant vilja och ett sug att springa året runt utan något direkt uppehåll. Jag har snarare alltid sett det som ett tvång, ett nödvändigt ont, att ta det lite lugnt och vila ibland för kroppens så viktiga återhämtning.
Därför bestämde jag mig för att hantera denna känsla med ro och istället njuta av att vara en ”vanlig” människa någon vecka, försöka ta vara på den både fysiska och psykiska återhämtning som detta innebär, ta mig tid att göra annat än att springa och lugnt invänta det sug efter löpning som garanterat kommer att återkomma.

 

Men det där med att ta det lugnt är inte alltid så himla lätt.
Allra svårast är det konstigt nog i början av återhämtningsperioden när man liksom fortfarande var uppe i varv. Att gå från stenhård träning två gånger om dagen, uppladdning inför ett viktigt lopp och fullt tävlingsfokus till att vila funkar inte alls för mig oavsett hur trött jag är i kroppen. Jag behöver istället trappa ner träningen, minska successivt för att sakta komma ner i varv innan jag kan njuta av att ta det lugnt utan att det kryper i mig.
Jag trodde dock att det skulle vara annorlunda denna gång då jag redan innan maran i söndags kände mig sliten och längtade efter vila, och då jag när det så mentalt krävande loppet var över insåg vilken inre stress det har varit att fokusera på ett maraton när man inte alls är på fysisk toppnivå kände hur luften gick ur mig och en enorm trötthet och längtan efter att sova infann sig nästan direkt efter racet.
Men ändå kröp det i min kropp redan på måndag morgon och jag kunde inte finna någon ro att vara stilla.

Planen för att lyckas följa tränarens order om att under veckan endast avklara ynka tre löppass och ett par alternativpass utan att klättra på väggarna blev således att fylla all övrig tid med så mycket aktiviteter som möjligt för att hindra mig själv från att ”råka” köra extra träningspass. Samtidigt ville jag inte stressa runt hela dagarna eftersom jag ändå någonstans kände att jag behövde vila och varva ner så taktiken blev att dra ut på alla aktiviteter så mycket som möjligt. För en person som är van att göra alla vardagssysslor i 1090km/h för att hinna med dem var det en annorlunda utmaning att istället försöka göra allt så långsamt som möjligt. Jag har b la handlat på Willys istället för Ica en kväll eftersom jag där inte hittar bland varorna vilket resulterar i att handlingen tar dubbelt så lång tid (vilket äventyr!) och har även gått ifrån löftet till mig själv om att aldrig putsa fönster då den tjänsten är så billig att köpa och då jag dels inte kan, inte har tid och framförallt tycker att det är tråkigt men en vecka där tiden behövde fördrivas verkade fönsterputsning i mörker och minusgrader vara en ypperlig idé! (till i lördags när jag såg hur fult det blivit när solen sken.)

Men jag är som tur är inte så tragisk att jag bara har fyllt min tid med tråkiga saker, för när kreativiteten i mig vaknade och jag slutat deppa kom jag på att jag borde ta vara på tiden istället och passa på att göra sådant som ”vanliga” människor hinner göra. För första gången på många år här jag därför i lugn och ro adventspyntat, bakat saffransbullar, käkat middag hos svärmor en vardagskväll, tagit långpromenader i snön med vänner, varit på julskyltning, inte gått hem först från jobbets julfest och även hunnit bjuda hem vänner på både middag och adventsfika. Och sovit massor.
Och, tro det eller ej, såhär i slutet av den första av två extremlugna träningsveckor har jag börjat finna ro även i att ta det lugnt och kan nästan njuta lite av det. Jag sover den där extra timmen på morgonen utan att det känns konstigt, jag kunde njuta av en långfrukost i soffan framför skidstudion som jag aldrig hinner med annars då långpass står på schemat på lördagar och att krypa upp i soffan med en bok istället för at pulsa i snön ikväll känns nästan lite mysigt och lyxigt.

Men jag vet att detta är tillfälligt, för nu dröjer det inte länge innan den ro jag nu känner att vila har gett mig den återhämtning jag behövde, min kropp åter är fulltankad av energi och då lär jag fort tröttna på att leva en ”vanlig” människas liv och istället längta efter att återgå till mitt vanliga löparliv.
För jag vet att den perfekta lördagen för mig inte är en förmiddag i soffan framför skidstudion utan guldkanten på tillvaron får jag genom ett långpass i skogen en tidig morgon med bara fåglarna, min egen andning och en flaska sportdryck som sällskap.
Ibland behöver man bara vara ifrån det ett tag för att få längta lit och för att påminna sig själv om hur viktig den där löpningen faktiskt är.  You don’t know what you’ve got until it’s gone…

Nu har även jag bakat Fannys saffransbullar!
Se recept i tidigare inlägg...

 

Även opyssliga jag har lyckats fixa lite adventsmys.
 

Vår nya soffa är inte bara skön att sitta i, funkar utmärkt
när man ska bygga kojor också. Perfekt när mina vänners
barn kom på adventsfika till ett hem utan leksaker!