Vuxen

Insåg häromdagen att jag börjar bli gammal. Eller kanske inte gammal, men i alla fall ganska vuxen. Känns lite läskigt vilket egentligen är rätt konstigt, känns inte som om det var så länge sedan jag var typ 17år och gjorde allt jag kunde för att övertyga världen om hur vuxen jag var, nåde den som påstod något annat. Nu när jag så långt det bara går vill förneka min vuxenhet är det plötsligt omvänt och omöjligt att komma undan. Jag närmar mig 30.

Detta blev väldigt påtagligt när jag häromdagen tittade igenom startlistan på Tromsö Midnight Sun marathon som jag ska springa som en kul grej tillsammans med vänner och familj på midsommarafton nästa år. Jag skulle egentligen bara se så att min anmälan hade gått igenom och att jag var med i listan men när det efter mitt namn stod att jag tillhörde ålderskategori 30-39, började jag genast fila på ett mail till tävlingsledningen för att korrigera detta fel. Just när jag skulle trycka på ”send” insåg jag något hemskt, det var inte fel. I juni nästa år har jag precis hunnit fylla trettio. Jag blev helt förlamad av insikten att jag alltså numera inte en person som står med i startlistan som ung och frisk elitlöpare som liksom bara är med i den riktiga tävlingen utan indelning i någon ålderskategori. Nej, jag är alltså en kärring som måste ålderskategoriseras så att övriga deltagare blir upplysta om att jag är så gammal att jag liksom inte riktigt räknas. Självklart är man ju samtidigt med i den ”riktiga” tävlingen men jag kommer också att hamna i en lista med bara min ålderskategori, gamlingarnas kategori. Om någon av oss från de gamla ålderskategorierna placerar oss högt i den ”riktiga” tävlingen är det liksom en skräll och lite pinsamt för de där unga löparna i sina bästa år att ha blivit ifrånsprungna av någon oss som näst intill har rollatorn väntande vid målet. Nä, usch, tvingas jag dessutom ha någon sådan där speciell nummerlapp på ryggen som visar alla vilken grupp jag tillhör som signalerar att ”mig behöver ni inte oroa er för, jag är gammal och passé”, då tror jag att jag skiter i att starta.
Hmpf.

Den första chocken över denna insikt la sig ganska snart men trots att jag under några dagar har hunnit bearbeta det hela genom att försöka intala mig själv att 30år verkligen inte är någon ålder (klyscha) har jag ändå inte riktigt kunna släppa det där med att jag nog faktiskt är vuxen nu, på riktigt. För nu när jag har öppnat ögonen ser jag att alla tecken finns där runtomkring mig, överallt i min vardag dyker de upp, de där bevisen på att jag börjar bli gammal.

Idag hade jag på mig ett par varma och rejäla skor när jag gick till jobbet med de lite finare skorna i en påse i handen för att kunna byta om när jag kom fram. Att jag var tvungen att promenera genom samhället i fula, grova vinterskor och riskerade att träffa massa folk jag kände som skulle skratta åt mig rörde mig inte i ryggen. Det viktigaste var att vara varm och torr om fötterna. Jag tvekade heller inte en sekund på att förstöra min frisyr genom att dra på mig en mössa för inte är det väl värt en öroninflammation bara för att vara fin i håret?
Vuxen.

Julklappshetsen härjar så fort man går utanför dörren och överallt pratas det om alla julklappar som ska inhandlas. När jag får frågan om jag köpt alla klappar svarar jag, ärligt, att vi har i princip slutat med det där med klappar i vår familj. Alla är ju VUXNA och kan själva köpa det man vill ha, bättre att använda pengarna till något vettigt istället för en massa paket som ingen behöver. Inte heller känner jag någon större längtan efter julen mer än att det ska bli skönt att vara ledig, men julmat, gran och Kalle Anka känns väl inte superupphetsande direkt. Vad hände med de långa önskelistorna, förväntningarna och pirret i magen?

Vuxen.

Ja exemplen går att göra många; jag älskar att gå på bio men väljer helst inte bion här i Gislaved som alltid börjar klockan 19,00 då det ”blir så dumt med maten”, man kan ju inte äta innan (för tidigt) men inte efter (för sent). Jag dricker kaffe på maten och tycker att elvakaffe är ett mycket trevligt påhitt, tycker bridgeblandning är ett ganska trevligt sällskap framför ”På spåret” på fredagskvällen, hävdar att kalvsylta är en av höjdpunkterna på julbordet och häromdagen stod till och med ”Ring så spelar vi” på i köket när vi åt frukost.

Ultravuxen.

Det onekligen snabbt utför…