Nu ska formkurvan vändas uppåt!

Jag har tränat på bra, grymt bra, i två månader och i synnerhet de två senaste veckorna som man väl skulle kunna kalla grisveckor. Två riktigt tunga veckor med totalt 34mil löpning varav mer kvalitet än vanligt varvat med lugnare riktigt långa distanspass, tuffa styrkepass och härligt avkopplande simning. Och två tävlingar.

Helt enligt plan är jag således rätt nertränad och rätt sliten just nu, dock bara i kroppen och inte i knoppen så motivationen är fortfarande på en hög nivå och jag springer med mer glädje än på mycket länge.

Någon av er kanske undrar varför jag ägnat mig åt detta istället för att ställa mig på startlinjen i Borås för årets SM i friidrott. 

Svaret på den frågan är helt enkelt att denna tävling tyvärr fick prioriteras bort till förmån för höstens stora mål, Stockholm halvmarathon och Eindhoven marathon. För att komma så väl förberedd som möjligt till dessa lopp behövde min kropp ägna sig åt mer marathonspecifik träning istället för formtoppning inför ett ban-SM där fakta är att jag skulle behöva persa med en minut för ens komma på tal för en medalj. 

Visst kröp det i kroppen när jag satt där på läktaren och visst blev jag ruggigt sugen men jag tror att jag kommer att känna att det var värt att avstå om jag får stå här om några veckor med ett nytt marathonpers och en Sthlm halv sub78.

För att nå dessa högt satta mål är det snart dags att lätta på träningen för att hitta formen och den där pigga och lätta känslan. Kroppen levererar fortfarande över förväntan på alla pass, men vid sidan av träningen finns nu alla symtom på att kroppen är rejält sliten. De där obalanserade känslorna där man kan brista ut i gråt eller raseri för minsta lilla. Den där hungern som är omöjlig att stilla oavsett hur mycket man äter. De där stresshormonerna och obalansen i energinivån som stör sömnen och gör att man vaknar klockan 05,00 trots att man inget hellre vill och behöver än att sova. När jag idag dessutom fick kramp i låren när jag satt och åt frulle och kramp i vaden på väg uppför trappan, var jag tacksam att på måndag inleds en två veckor lång återhämtnings och uppladdningsperiod som börjar med en vilodag.  Bara att tacka kroppen för att den lät tröttheten vänta till de två sista dagarna, och för att den ständigt levererar på träning.

I två veckor ska kroppen belönas med att pysslas om med bra mat, vätska, mycket sömn och lättare formtoppande pass och sedan hoppas jag att den är villig att leverera när det verkligen gäller också, inte bara när träningsdagboken ska hållas snygg...

Peppes Bodega

Nu var det ett bra tag sedan jag uppdaterade er på läget med min krampande mage som förstört så många maror för mig senaste året. Kanske för att det inte är så jäkla kul att varken skriva eller läsa om skador. Kanske för att det inte har känts så aktuellt eftersom jag inte sprungit någon mara på länge och då det i första hand är på så långa distanser som problemet uppstår har jag i avsaknaden av sådana lopp likt en struts låtsats att allt är bra. Men bra är det ju tyvärr inte, för problem/skador/sjukdomar försvinner ju sällan om man inte åtgärdar dem, hur gärna man än önskar att man bara ska vakna en dag och allt ska vara löst av sig självt. 

Så utredningarna har fortsatt och min stackars kropp har undersökts av två idrottsläkare, en tarmspecialist, ett par allmänläkare, en naprapat och en kirurg. Det har genomförts gastroskopi, ultraljud till förbannelse och även en magnetröntgen. Allt utan resultat. 

Så var jag ute och sprang ett morgonpass över 25km förra veckan och fick ont redan efter 15km vilket är ovanligt tidigt och ovanligt överhuvudtaget i den lugna farten eftersom jag brukar kunna köra 40km pass i lugn fart utan problem. Blev en aning bekymrad men genomförde ändå passet då det liksom verkar bäst att vänja sig vid att det gör ont som satan eftersom ingen har någon lösning och smärtan således verkar vara något jag måste lära mig stå ut med om jag ska fortsätta kuta marathon. När två kilometer återstod skulle tio små ryck/fartökningar läggas in i passet och någonstans i mitten av dessa känner jag ett tryck i ryggen och efter sista fartökningen är smärtan borta. För första gången ser jag en koppling i det onda i magen till den stelhet och smärta jag ibland kan känna i ryggen. 

När jag kommer hem har jag som ett mirakel ett missat samtal från min kiropraktor, tillika fantastiska sponsor Amadeuskliniken, som erbjuder mig en återbudstid en timme senare. När jag kommer dit är upplevelsen och smärtan från passet så färsk att jag lätt kan beskriva den och kiropraktorn känner direkt igen symtomen och tror sig ha en lösning i ett skadat revben och tillhörande fäste och nerv. Nu kan man ju undra varför jag inte tagit upp detta med dem tidigare, men eftersom de jobbar med ryggar och jag i första hand upplevt smärta i magen/revbenen har jag liksom aldrig kommit på tanken att ens nämna det. Han behandlar mig och senaste veckan har problemen varit värre än någonsin och har gjort sig påminda på nästan alla pass.

Men så idag var det dags för återbesök, och kotis är inte det minsta bekymrad över att det har blivit värre utan tvärtom tycker han att det är en naturlig reaktion på hans behandling. 

Kör ytterligare en behandling, sedan följer kotis med mig in till min massör som också han finns på samma klinik och instruerar honom om lämplig laserbehandling och skapar samtidigt en ny tid åt mig redan om två dagar trots att alla tider är uppbokade i flera veckor framåt. 

Man kan inte säga annat än att det är ett fantastiskt team som står där redo att hjälpa mig när det krisar. Nu återstår bara att se om det verkligen är så enkelt att lösningen fanns på den klinik jag besöker varannan vecka, och inte på någon av alla specialistkliniker jag har kajkat land och rike runt för att besöka.

Påminner en aning om  Peppes Bodega i Sällskapsresan 1: 

"vi har letat runt hela jävla Nueva Estocolmo så ligger Bodegan på baksidan av hotellet"...

Hjälp mig shoppa!!

Okej, nu är jag trött på min GPS-klocka (Garmin 210) vars laddare bara fungerar lite när den själv vill vilket ju dessvärre inte alltid är synkat med när jag vill att den ska funka. En ny klocka måste införskaffas men efter att ha surfat runt på samtliga löparbutiker inser jag att utbudet är enormt och det känns näst intill omöjligt att veta vilken klocka man ska välja. Bör kanske tillägga att jag är grymt nöjd med klockans utformning och funktioner, det är bara laddaren och batteriet som gör mig lack. 

Så vad säger ni därute, vilken är bäst? Vilken ska jag köpa?

Följande krav måste uppfyllas:

1. Den ska vara relativt enkel, utan alltför många finesser som jag ändå aldrig använder. Det väsentligaste är att kunna mäta tid, distans, aktuell fart och total hastighet efter avklarat pass, att kunna ställa in ett intervallpass och att ha många olika "auto-laps" att välja på.

2. Jag vill ha GPS:en integrerad i klockan och alltså inte behöva ha någon extra mojäng i dojjan eller liknande.

3. Jag vill inte ha en stor tegelsten som väger flera kilo utan en klocka som är hyfsat lätt och liten. Dock inte så liten att det är svårt att se siffrorna på displayen.

4. Det ska vara lång batteritid och en bra batteriladdare. På den klocka jag har nu är laddaren som en liten klämma som man sätter på klockan vilket funkar ganska dåligt, räcker att den hamnar lite snett så blir det ingen laddning. Gillade bättre den gamla varianten där man liksom la klockan i en liten (stor) hållare.

5. Jag vill ha så liten fördröjning som möjligt från knapptryck till reaktion, blir frustrerad på klockor som måste "tänka" en stund innan det händer något vilket är extra osmidigt på tex intervaller.

Sådär ja, en diger önskelista. Någon som vet en klocka som fyller dessa krav?

Sightseeingtur i de Småländska skogarna

Efter fjorton avklarade mil denna vecka varav bra kvalitet genom ett 3*3km tröskelpass i halvmarafart, ett långpass om 35km i stegrande fart med en avslutande femma sub 4,00/km och ett banpass med nya träningspers på både 300m och 400m kändes det som att dagens 15km maratröskel skulle bli en tung historia. 

Funderade redan i början på veckan hur jag skulle lyckas reda ut detta veckans sista pass med trötta ben och i avsaknad av träningskamrater som kan hjälpa till att hålla farten och pusha en till att ta ut det där lilla extra. Började kika lite på Smålands friidrottsförbunds tävlingsprogram där jag hittade ett 18,4km lopp i Väckelsång och några knapptryck senare var jag anmäld och hjälp av både träningskamrater och den extra växel man har i kroppen när en nummerlapp har nålats fast på bröstet var fixat till tröskelpasset.

Så i arla morgonstund for vi idag mot Väckelsång och plockade upp lillebror i Växjö på vägen för att utöka hejjarklacken med ungefär 100%. Kändes väldigt konstigt att värma upp på slitna, stolpiga, sega, trötta ben och det var uppenbart att taktiken skulle få bli att ta det lugnt i början för att låta kroppen jobba sig in i loppet. Ännu konstigare kändes det dock att ställa sig på startlinjen med stränga order från coachen att inte springa på max (vilket man ju brukar göra på tävling) utan istället hålla mig till den planerade träningsfarten, dvs 3,50-4,00, för att inte slita onödigt mycket på kroppen. 

Första gången jag springer ett lopp med en begränsning om hur fort jag FÅR springa...

Första fem kilometerna var jag som vanligt för ivrig och sprang lite för fort och passerade några sekunder snabbare än jag fick enligt den planerade gränsen, de var dock väldigt bekväma eftersom jag hade perfekt sällskap och hjälp med farthållningen av en kille som höll precis samma fart. Tyvärr släppte han ganska snart efter det och jag blev helt ensam, vilket faktiskt inte spelade så stor roll eftersom jag ändå sprang med klockan som farthållare i första hand. Insåg att jag var tvungen att hålla igen lite på nästa fem kilometer och det lyckades jag med och klockade 19,35 vilket var helt perfekt.

Sedan fick jag en liten svacka vid 10-12km som dels berodde på den kraftiga motvind som inlett den första milen samt de knixiga skogsvägar som just då skulle avklaras över diverse kalhyggen och ängar. Svackan blev också värre av mitt instabila blodsocker som här dippade ordentligt men dock räddades av bror och make/coach som lägligt nog åkt ut i skogen för att förse mig med socker. Det gav mig snabbt ny energi och bättre fokus och jag kunde återigen ha sinnesnärvaro nog att både springa bra och samtidigt njuta av hejjaropen utmed vägen för vid varenda liten bondgård som passerades ute i skogen satt folk uppradade i sina trädgårdsmöbler för att hejja vilket var extremt kul. Allra roligast var det när det mitt ute i skogen helt oväntat dyker upp en stor folksamling som samlats för att grilla och heja och en av åskådarna plockar fram en megafon som spelar "Ole Ole Ole Ole, we are the Champions" börjar jag garva och kostar på mig ett V-tecken och en high five. Grymt kul!

Mellan 10-15km tappar jag dock lite fart av ovan redan nämnda anledningar och passerar på ganska exakt 20min men kommer därefter ut på en fin grusväg med vinden i ryggen och kan avsluta med tre snabba och lätta kilometer in mot mål där jag tillåter mig själv att gå på lite hårdare än plan. 

I mål möts jag av en "kranskalle", vilket ger ett extra plus till arrangemanget då det alltid är kul att vinna om man får en segerkrans. Möts också av en mycket entusiastisk, uppspelt och engagerad speaker som rör till det en aning när han i sin iver försöker uttrycka storheten (?) i att en tjej är på väg i mål som tvåa i tävlingen. Fast ändå vinnare i damklassen. Fast tvåa i herrklassen. Som hon ju såklart egentligen inte är med i. För hon är ju tjej. Men om hon varit kille hade hon varit tvåa. Vilket ju är jättebra för hon är ju tjej och har därmed sprungit jättefort... 

I mål visar det sig att jag har lyckats följa träningsplanen och hållit mig till tröskelfarten, 3,56 är ju väldigt mycket mitt emellan 3,50-4,00 och både tränaren och jag var nöjda med ett bra träningspass där segern och ett krossat banrekord i loppet som funnits i 45år var en riktigt fin och välkommen bonus!

Blir belönad med en superfin resväska som var förstapriset i damklassen och är lycklig att jag trots allt inte tävlade i herrklassen där motsvarande pris  var en brandsläckare...

Bästa priset var dock den efterföljande lunchen med finaste lillebror som jag inte träffat på länge följt av en kaffe hos våra goda vänner E och F där vi fick möjlighet att stifta bekantskap med deras alldeles nyfödda lilla familjemedlem Siri som såklart måste invigas i kompisgänget. Att gosa med bäbis är verkligen balsam för själen och påskyndade min återhämtning bättre än något annat.

Så försvann den söndagen, på ett alldeles lysande härligt sätt, och energin från helgens alla skojigheter har lagrats nog för att klara en ny arbetsvecka.

Bring it on!

         

Känner igen mig igen. Tyvärr.

Så kom då äntligen det rätta fotot från Swiss Alpine.

Med stor iver slet jag upp kuvertet nästan innan jag hunnit in från postlådan, bara för att konstatera att den där bilden som i mycket litet format såg fantastiskt fin ut visst inte var lika bra i storleken 20*30cm.

Soluppgången och bergstopparna gjorde sig förvisso nästan bättre i det större formatet men dubbelhaka, glansig hy och plågat ansiktsuttryck gör sig allra bäst i en frimärkes storlek. 

Eller helst inte på bild överhuvudtaget. 

Tror jag hänger upp felleveransen på väggen istället, han såg ju i alla fall glad ut...

                     

Känner inte riktigt igen mig själv...

Efter alla lite större lopp är det mer regel än undantag att det efter målgång dyker upp ett erbjudande på mail om att köpa foton på dig själv från loppet. I mailet finns ett antal foton på dig från olika platser på loppet och det är fritt fram att med en knapptryckning köpa dessa till en oftast inte helt oväsentlig summa som ett litet minne av din prestation. 

Mer regel än undantag är det också att man ser rätt osnygg ut på dessa bilder. De är det slutliga beviset på att man faktiskt såg precis så trött och risig ut som det faktiskt kändes mot slutet, att man faktiskt var precis så svettig som det kändes, att håret verkligen stod åt precis alla håll och man blir påmind om att det faktiskt inte är särskilt sexigt med sportdrycksfläckar på det vita tävlingslinnet matchat med det avtorkade snoret du fått på dina armvarmare.

Jag har aldrig köpt någon av dessa bilder.

Men så efter Swiss Alpine hände det sig att det faktiskt fanns en bild där jag såg näst intill normal ut. Eller så var det för att bilden föreställde mig högst upp på ett backkrön med snötäckta alptoppar i bakgrunden och en strålande sol som just gick upp mellan bergstopparna som man i alla fall inte regerade över min fulhet. Oavsett anledning kände jag att jag var tvungen att slå till och några knapptryck senare var bilden min och det var bara att vänta på leveransen.

Igår dök den efterlängtade bilden upp. 

Men jag verkar ha förändrats något väldigt under den där veckan i alpluften, för jag känner inte riktigt igen mig själv...

        

Hmmm. Den där segergesten minns jag inte? Måste varit väldigt trött vid målgång...

Till minne av nån prins i Halmstad

Idag var det dags för sommarens andra 10km race, Prinsens Minne, i Halmstad. Varför det heter Prinsens minne vet jag egentligen inte, men då man springer stora delar av rundan på en väg kallad Prins Bertils stig misstänker jag att det är hans minne som ska hyllas. Huruvida han var en man som uppskattade löpning så att han ville bli hyllad genom att i runda slängar tvåtusen svettiga, flåsande löpare plågar sig på hans väg vet jag inte heller men det finns ju sämre sätt att bli ihågkommen på än att ge namn åt ett trevligt löparrangemang så man får ju hoppas att han i alla fall inte vrider sig i sin grav av detta faktum.

Hur som helst.

Jag hade ganska höga förhoppningar för dagen och hade till och med unnat mig att dra ner på träningen lite i veckan för att förhoppningsvis kunna få till en bra tid. Mitt senaste 10km lopp i Varberg tidigare i somras var ju en flopp där det kändes skit från första till sista steget och som resulterade i min sämsta miltid på många år. Nu ville jag få lite revenge och en indikation på hur min form ligger till. Egentligen borde jag inte vara tveksam på formen utan istället vara full av självförtroende och säker på min form efter en fin säsong med SM brons på maran följt av seger på maran i Tromsö, nära banrekordet i Trollhättan och seger i Swiss Alpines 30km lopp. Men ändå känner jag mig något osäker på min form, förmodligen för att inga av dessa lopp har varit några tidslopp, på snabba banor eller på distanser som jag har något att jämföra med och då motståndarna på flera av loppen har varit okända för mig varför även de fina placeringarna är svåra att värdera.

Men idag skulle det gå fort.

Så vaknar jag i morse, är vansinnigt risig i magen och matt i kroppen efter att ha kutat på toa hela natten. Att vara risig i magen är inte särskilt kul när man ska försöka springa fort men eftersom jag inte kände mig sjuk i övrigt bestämde jag mig ändå för att åka till Halmstad och testa. Men det blev en liten försiktig frukost där kaffet byttes mot blåbärssoppa och kompletterades med en sån där tablett som ska stilla magen om man käkat något dåligt. Den oroliga magen gjorde mig dock något otaggad för start och inte blev det bättre av att himlen fullkomligt öppnade sig och regnet öste ner mer och mer ju närmare Halmstad vi kom. Funderade både en och två gånger på att vända hem igen men när jag väl kom till tävlingsområdet blev jag påmind om hur kul det är med race och plötsligt var jag ändå rätt sugen igen. När det dessutom slutade regna lagom till uppvärmningen och magen faktiskt verkade ha lugnat ner sig var jag redo och återigen grymt laddad för start.

Då jag har gjort flera av mina bästa miltider första halvan på halvmaralopp var min plan att försöka hitta den där mer avslappnade känslan man har när man på en halvmara intalat sig att man bara låter första milen "rulla på". När jag bara ska springa 10 km spänner jag mig ofta för mycket när jag tänker på att jag måste springa fort och den där avslappnade känslan försvinner och det blir vansinnigt jobbigt att hålla hög fart när man inte hittar flyt.

Taktiken funkade bra, första fem kilometerna kändes lekande lätta och utan att känna mig det minsta ansträngd passerade jag 5km strax under 18min och var redo att öka farten för en negativ split.

Men då blev banan kass.

Regnet hade gjort skogsstigarna till lerpölar, de spångar och träbroar man sprang över var snorhala, vattenpölarna decimeterdjupa och banan dessutom betydligt knixigare än jag förväntat mig. 

Att få till en fartökning här var en omöjlighet och trots att känslan i kroppen var fantastiskt lätt och fin rusade sekunderna iväg och det var istället omöjligt att ens bibehålla farten. Men trots att jag tappade tid tog jag in på ledarinnan Dorcak Cheserek och från 8km och framåt närmade jag mig hela tiden, meter efter meter, vilket gav extra kraft och ett tag var jag övertygad om att jag skulle komma ikapp. Men när jag försökte lägga in den där sista spurten fick jag inget fäste i leran utan varje frånskjut blev till en liten halkning och jag fick istället fortsätta äta mig ikapp sakta men säkert. I mål var jag 11sek från seger, och jag kände att jag full med krafter kvar i kroppen önskade att loppet hade varit någon kilometer längre då jag tror att jag då hade kunnat plocka även de där sista sekunderna. 

Tiden är på pappret även denna gång riktigt svag, 37,23, men ser man till banans skick och tidigare års resultat verkar det ändå som om jag sprang bra.

Under en nerjogg med trevliga Anna Rahm efter loppet berättade hon att hon förra året sprang halvmaran på samma bana, men under bättre väderförhållanden, på 1,21 och sedan snabba Stockholm halv en månad senare på 1,17. Detta säger ju en del om hur osnabb banan är så jag bestämmer mig därmed för att vara nöjd med min insats och tar i första hand med mig den lätta och fina känslan i kroppen. Men en viss underliggande besvikelse finns över att fortfarande stå utan det där riktiga kvittot på formen genom ett lopp på en snabb bana.

Bortsett från besvikelsen över den osnabba banan (som ju bara beror på att jag förväntat mig annat) var det ett riktigt fint lopp som jag verkligen rekommenderar. Bra arrangemang med fina rutiner kring startproceduren, tävlingscentrum och all viktig service. En vacker bana med utsikt över havet och genom vacker skog och ett fint prisbord både för eliten men även det bord med de utlottade priser såg riktigt fint ut. Så fint att både jag och Anna lystet tittade på priserna och funderade på om någon skulle tänkas vilja byta våra penningkuvert mot de fina hudvårdsprodukterna från Bodyshop?

Till slut vill jag också säga hur tacksam jag är över att jag i år verkligen har hittat glädjen i att tävla. Den där ångestfyllda nervositeten som gjort att jag många gånger våndats inför race är som bortblåst utan nu är loppen bara förknippade med glädje. Att vara i tävlingsområdet både innan och efter lopp och känna den positiva stämningen, att prata och peppa upp sig med de andra supertrevliga löpartjejerna innan start och att prata igenom loppet efteråt samtidigt som man äter torra bullar, dricker sötsliskig saft och tuggar halvruttna bananer tillsammans i målfållan är verkligen underbart. 

Underbart. Underbart. Underbart.

Jag tror typ att detta kan vara meningen med livet.