Playitas

Jodå, jag lever. I allra högsta grad!

Men är och tränar på Playitas där wi-fi kostar skjortan och går ungefär lika snabbt som på den gamla goda modemtiden på 90-talet. 

Att uppdatera bloggen med bilder och maffig text är således uteslutet så jag får helt enkelt ägna min surftid åt att träna istället.

På återhörande när jag återvänt till civilisationen.

Äntligen god och bra mat!

Efter att ha blivit serverad riktigt tråkig, färglös och smaklös mat på hotellet i Spanien hela helgen var jag helt vansinnigt sugen på något fräscht som man dessutom vet är bra för kroppen.

De här proteinrika plättarna tillsammans med kvarg blandat med mald vaniljstång och mosade bär toppat med skivad kiwi blev ett perfekt kvällsmål efter kvällens träning.

Extra plus för att det går så himla fort att laga:

(1 Jossan portion, ca 5 plättar)

1,5 banan

2 ägg 

2 äggvitor

3msk keso

2msk havregryn 

Mixa allt till en halvgrov smet och stek till de får fin färg! 

På samma färg- och näringsrika tema gick gårdagskvällens middag då jag serverade rårissallad med rödbetor, getost, spenat och bresaola:

(Ca 3-4 portioner)

350g rödbetor - köper förkokade, finns vacumförpackade

1 röd lök

1 knippe salladslök

1 rött äpple

150g fetaost eller getost

4 portioner råris

1 citron

2dl matlagningsyoghurt 

Spenat eller ruccola

Bresaola 

Koka råriset med grönsaksbuljong. 

Skiva löken, tärna äpplet, klyfta rödbetorna, smula osten och blanda allt med riset. Vänd i spenat eller ruccola och toppa med valfri mängd bresaola samt citronklyftor.

Servera med en citronsås där du blandar matyoghurten med rivet skal från citronen, salt och peppar. 

Ät och njut!

Nu har jag snart förträngt helgens skräckmåltider med blodiga köttbitar, sönderstekta fiskfiléer, tråkiga risrätter med frysta blandgrönsaker och stenhårda, torra, fiberfattiga frallor.

Min matförgiftade, magsjuka kropp säger tack. 

Europacupen terränglöpning Guadalajara

I strålande sol men isande kyla och vind avgjordes igår Europacupen i terränglöpning för klubblag här i Guadalajara några mil utanför Madrid. 

Efter ett ihärdigt regnande tidigare i veckan var det en leråker som erbjöds som tävlingsarena och det hetaste  samtalsämnet innan race var hur långa spikar man skulle våga ha på skorna - superlånga för fästet eller kortare för att inte samla på sig en decimeter lera under skorna? För mig som inte gillar spikskor var det dock en ickefråga, jag hade redan bestämt mig för att springa i mina orienteringsskor från Inov8, vilket föranledde en hel del höjda ögonbryn och kommentarer som att jag "är lite väl snäll mot mina konkurrenter". Men jag var inte osäker på mitt skoval, även om det fanns en stor risk för uselt fäste, men då mina erfarenheter av löpning i spikskor är rätt kass var det en risk jag var villig att ta för att få springa i skor jag är van vid och som jag gillar. (Även om jag kanske tvivlade en sekund när snubben på callingen som skulle godkänna allas skor började skratta och skaka på huvudet när han såg mina...)

På tal om calling var det ju en historia för sig. 30min innan start skulle vi infinna oss, hela laget samlat, för den obligatoriska avprickningen och kontroll av tävlingsdräkten. Här stötte vi på en paragrafryttare av rang som vägrade godkänna våra dräkter eftersom vi hade shorts av olika märke - alltså någon sprang i Asics och någon i Nike men då alla var svarta ska det givetvis inte spela roll. Det tyckte dock senõr paragrafryttare som skällde ut oss efter noter och ville neka oss att starta. Efter mycket tjafs fick vi till slut prata med översta chefen som inte förstod vad som var problemet. "Är shortsen i samma färg?", sa han förvånat när han tittade på våra kläder och delade som tur var inte sin kollegas åsikt om att vem som tillverkat shortsen spelade roll. 

Vi var välkomna att starta. Tack och lov.

Men sen rök vi på nästa problem och nästa paragrafryttare. Om vi lämnade callingtältet fick vi absolut inte ha på oss några överdragskläder vilket alltså innebar att om vi ville ut och fortsätta värma upp, vilket man ju gärna vill, måste denna uppvärmning ske iklädd endast tävlingsdräkten och man fick heller inte komma tillbaka in i tältet igen. Vi stod alltså inför valet att antingen stå kvar inne i tältet utan möjlighet att genomföra uppvärmning men med varma kläder på oss eller att ge oss ut lättklädda i den 2-gradiga "värmen" och slutföra vår uppvärmning. Vi var överens om att det måste vara klokast att stanna i tältet och behålla träningsoverallen på så länge som möjligt. 

Tio minuter innan start plockade vi så av oss våra overaller och gav oss ut i leran och kylan för att försöka få igång den nu ganska stela kroppen, vilket visade sig vara helt omöjligt. Jag var så stelfrusen att jag inte längre kunde känna mina tår och mina lår var stela som trästockar. 

Det enda positiva de sista minuterna av uppvärmning gav var att jag kunde konstatera att mitt ifrågasatta skolval inte skulle spela någon roll - efter bara några steg i leran hade alla så stora kakor av lera, gräs och sågspån under skorna att ändå inga spikar längre stack fram varför alla lika gärna kunde lämnat sina spikskor hemma och kutat i helt platta lättviktskor 

När startskottet väl gick kände jag direkt av den obefintliga uppvärmningen och under de två första varven var jag så stel i kroppen att jag knappt tog mig framåt. Kändes nästan löjligt att springa så långsamt och framförallt vansinnigt frustrerande då jag känt mig i bra form i det sista. Men så på varv tre började det lossna, jag började få upp värmen och kroppen svarade bättre och bättre och då började jag även plocka placeringar. På fjärde varvet hade jag verkligen fått upp farten och tog hela fyra placeringar och lyckades även sedan hålla de snabbspurtande medeldistansarna hack i häl bakom mig även på upploppet. 

Benen var mosiga i mål, men för hjärta lunga fanns det mycket kvar att ge som jag inte kunde få ut då mina ben var alltför klena för den tuffa banan.

Men jag är ändå nöjd med mitt lopp, och skyller bort den dåliga inledningen på missen med uppvärmningen och tar med mig min starka avslutning som ett tecken på att min form nog ändå är rätt okej.

Min individuella placering blev 46 av 76 fullföljande och jag var därmed tredje Hässelbyare i mål av oss fem i laget, med Gabriella och Emma tätt bakom på placering 49 och 55. Tack vare Sarahs trettondeplats och Isabellahs sextonde plats lyckades laget bli sjua av tretton lag vilket jag tror är ett av de bättre lagresultaten för oss i den här tävlingen under de fyra år då jag har varit med!

Efter loppet skippade vi banketten som även den var ett fiasko gällande information och transport från arrangörens sida (likt ganska mycket annat under denna helg) och valde istället att käka en trevlig lunch på en restaurang i stan där vi även om maten egentligen inte var "high-class" njöt av smakerna då vi vant oss vid vårt hotells usla och smaklösa mat som serverats till både frukost, lunch och middag senaste dagarna. Sällan man äter ute varje dag men längtar hem till sin egen, betydligt godare mat...

Den dåliga maten har förresten satt sina spår, inatt vaknade jag med rejäla kramper i magen och har kutat skytteltrafik till toan ända sedan dess. Valde därför att avstå att resa med resten av laget i bussen till flygplatsen och prioriterade att stanna ett par timmar till på hotellet med fri tillgång till toan och utan risk för offentliga olyckor. Nu verkar det, peppar peppar, som att magen har lugnat sig och jag ska försöka ta mig igenom resan hem. Undrar om man kan checka in för en sittplats på toan på flyget?

På återhörande. 

På resande fot igen!

Så sitter man här på Landvetter igen, dock med förhoppningen att det inte ska bli en riktigt lika långvarig visit som sist då inställda flighter och förseningar bjöd på alltför många timmars häng på tråkig flygplats.

Den här gången har jag dessutom inte tid med några trettiotimmars resor eftersom jag ska tillbaka hem redan på måndag och planerar att hinna uträtta en del saker innan dess.

Anledningen att jag återigen lämnar hemmets trygga vrå är nämligen för att det vankas Europacupen i terränglöpning för klubblag i Spanien, ett mycket välkommet inslag i träningen då jag redan efter två veckor i den svenska vintern är trött på de usla träningförhållandena och det ruttna vädret som har orsakat både överansträngningskänslor i ena låret av halkan och löpbanden samt en lätt förkylning på det. Nä, tacka vet jag värme och barmark i Florida, då var det minsann lättare att ligga på topp.

Nu gnäller jag verkligen, så illa har det väl egentligen inte varit. Tvingades "bara" till en och en halv extra vilodag förra veckan pga en lättare förkylning och den där känslan i låret är just bara det, en obehaglig känsla, som jag hoppas ska försvinna med lite löpning i bättre förhållanden och med lite behandlingar av den fysioterapeut som ska med på resan.

Detta är tredje gången jag är med och springer Europacupen i terränglöpning för Hässelbys lag och även om det såklart är en stor tävling (man kan typ likna upplägget med Champions league i fotboll fast utan publik, utan pengarna och utan det mediala intresset såklart...) så brukar stämningen i laget vara ganska avslappnad. Vi svenskar är ju lite off-season mitt i försäsongsträningen och därmed långt ifrån så formtoppade som sydeuropéerna som är mitt i terrängsäsongen innebärande att våra chanser i tävlingen är ganska små och därmed sjunker även de prestationskrav man sätter på sig själv. Därför är det mest ett bra tillfälle att träffa lagkamraterna och få en bra genomkörare för kroppen och ett roligt avbrott med ett race mitt i all träning - kanske särskilt för mig som inte ens är bra på 6km terränglöpning när jag är formtoppad... 

Nähäpp, nu dags att ta sig mot gaten med förhoppning att komma iväg i tid trots all snö... 

På återhörande från sydligare breddgrader!

Oplanerad vila

En vilodag ska man ha förtjänat. Man ska ha tränat riktigt hårt och följt sin träningsplan till punkt och pricka så att när den där vilodagen står på schemat kan man vara trygg i vetskapen att det är en viktig del av planen av samma vikt som alla de genomförda träningspassen. För när vilodagen är planerad vet man att den finns för att det är noga beräknat att just den dagen innebär vila att man gör något bra för sina framtida resultat. Sådana vilodagar kan man ta med ro, njuta av och faktiskt till och med längta till mot slutet av en hård träningsperiod när kroppen börjar bli sliten.

Men så ibland dyker det upp en oplanerad vilodag. En dag som oväntat och ovälkommet dyker upp och spoljerar den fina planen man så gärna vill följa in i minsta detalj. Sådana dagar ger vilan ingen njutning, den ger ingen ro i kroppen utan snarare en oro över dess konsekvenser, en besvikelse över att planen inte kunde följas och en ilska över att man är för klen för att följa den utstakade planen.

En sådan dag har jag idag.

Efter lång tid av riktigt bra träning och en känsla av balans, styrka och välmående i kroppen var det som om det tog lite stopp efter tisdagsförmiddagens tuffa intervallpass. Vid lunch började jag känna mig lite dimmig, extremt trött, matt och energilös i kroppen. Jag gissade på vätskebrist och hävde i mig en massa vätska och trots att det inte hade någon märkbar effekt genomförde jag både tisdagskvällens spinningpass och onsdagens dubbla pass av distans och styrka – alla pass med helt normala resultat men med en extrem trötthet som gjorde mig oförmögen att göra något annat mellan passen än att bara vila.

För som vanligt kan jag inte avgöra vad som är ”normal” trötthet/slitenhet där man bör härda ut och fortsätta enligt plan och vad som är ”onormal” trötthet för att man har töjt lite väl mycket på gränsen eller som är ett tecken på sjukdom där man bör dra i bromsen innan det är för sent.  Jag har nämligen en autopilot som träder in när det står träning på programmet som gör att jag stänger av mina känslor och kan köra på nästan oavsett hur trött jag är eller hur dåligt jag mår och det är precis så jag har brukat hantera dessa situationer. Ibland har det resulterat i att jag har blivit sjuk och tvingats till flera dagars vila, ibland har känslan försvunnit och jag har då jublat för jag har trott att jag tagit rätt beslut men jag har insett att vad jag egentligen har gjort är att skjuta problemet på framtiden med resultatet att kroppen till slut blev så trött att den allmänna prestationsförmågan sjönk vilket troligen är orsaken till mina sviktande resultat senaste året/åren.

Jag är medveten om att min autopilot är både en styrka och en svaghet och att detta är ett område jag inte kan hantera på ett bra sätt utan att denna tjurskalliga vilja att träna oftast gör mer skada än nytta. I många år har jag varit stolt över att jag aldrig behövt vika en tum från min träningsplan men jag har nu insett, sent om sido, att jag inte längre bara vill ha den bästa träningsdagboken utan hellre vill nå de bästa resultaten på tävling. Denna insikt är den största anledningen till att jag skaffade mig en tränare som har fått som viktigaste uppgift att hjälpa mig hitta balansen och besluta när det är dags att vila eller när man ska köra på. Baserat på mina dagliga rapporter om hur kroppen känns under/innan/efter träningen och baserat på min vilopuls ska han helt enkelt vara mitt förnuft.

Jag vet att han inte kan känna det jag känner, att det bara är jag själv som vet hur det känns i min kropp, men eftersom jag vet att jag ändå inte själv är förmögen att ta kloka beslut i frågan anser jag att det är bättre att han tar besluten åt mig baserat på hans bedömning av hur jag säger mig känna. Även om hans bedömning såklart aldrig kan vara 100% lika bra som om jag själv kunde lyssnat på min kropp är det i mina ögon klart bättre med en nästan rätt bedömning än en helt fel bedömning.

Det kan ju knappast resultera i en sämre behandling av min kropp än tidigare…

Så igår kväll när jag strängt uppmanades av Coach A att stryka all träning för torsdagen bet jag mig i tungan och gick emot alla instinkter om att börja protestera och tjata mig till att få träna trots allt. Trots känslan av misslyckande, trots viljan att följa planen och trots en känsla av att vara en klenis försökte jag undvika att tycka att han var elak genom att påminna mig själv att det är just för dessa elakheter jag anlitar honom.

Och idag, jag kan inte säga att jag njuter av den oplanerade vilan, men jag har faktiskt inte panik och den där missnöjdhetskänslan lutar nu istället snarare åt en känsla av nöjdhet och stolthet över att jag vågar tro på coach A och lita på att det är just den här vägen att hitta balansen mellan träning och vila som gör att jag kommer att nå tillbaka till resultaten och till den starka kroppen.

Mot soffan.

Borta bra, hemma bäst?

Ja då är man alltså hemma igen, såhär efter några dagar på hemmaplan känns det nästan som om man aldrig har varit ledig. Man kommer ganska snabbt in i sina gamla rutiner igen, på gott och ont.

Älskar att vara hemma och kunna återgå till att äta bra hemlagad mat från grunden på fina råvaror. Konstigt att upptäcka vad man saknat i matväg när man varit borta ett tag - jag är ingen potatisälskare men det första jag ville äta när jag kom hem var vanlig kokt potatis vilket är något man inte har sett röken av i Staterna. Det andra jag längtade efter var en rejäl frukost med yoghurt som inte smakar efterrätt och hemlagad müsli som inte smakar kaksmulor. De är nämligen experter på att trycka i en massa socker i allt i landet "over there" och även om man anstränger sig för att hitta bra alternativ är det lätt att hamna fel och lyckas få en sockerbomb i varukorgen. De verkar vara livrädda för fett och skyltar gärna med fettfri yoghurt, fettfritt godis och fettfria dressingar men personligen föredrar jag en yoghurt med mycket fett till frukost före en fettfri variant med nästan 30% socker...

Men samtidigt sprang jag bättre än på länge där i Tampa, kan det ha varit sockerkicken som gjorde hela skillnaden? 

Det är också fint att vara hemma och få sova i sin egen säng, med en madrass inköpt för att passa min kropp och en kudde anpassad för min nackes behov. Sover aldrig så djupt som i vårt tysta sovrum med specialsydda mörkläggande gardiner som garanterar en totalt becksvart natt.

Det är också fantastiskt skönt att ha sitt fysioteam på Amadeuskliniken nära till hands. Massage och ryggknäckning  häromdagen raderade ut trötthet i benen efter tuff träning och stelhet i ryggen efter konstigt sittande på flygplan. Nya tider bokade redan nästa vecka för ännu mer kroppsvård, grymt lyxigt.

Det är trevligt att få krama sin mamma, käka middag med tjejkompisarna, prata om något annat än löpning med kollegorna och låta hjärnan jobba med bokslutsarbete och inte bara jobba med hjärta och lunga om dagarna. Att inte "bara" vara löparen Jossan utan kollegan, kompisen, revisorn, hustrun och dottern Jossan mellan passen.

Det är härligt att kunna springa över vägen utan att behöva korsa sex filer när man är ute på distanspass, så härligt att jag nästan var tvungen att vända och springa över vägen en gång till på mitt första pass efter hemkomst i måndags. Bara för att jag kunde liksom. Också underbart att kunna bestämma träff med sitt joggsällskap genom ett mess som säger att "vi ses vid trafikljuset 17,30". Ja ni hör, trafikljuset i singularis, vi har alltså bara ett trafikljus i samhället vilket väl skvallrar både om samhällets storlek men också om att det innebär att här finns en mycket väl anpassad trafiksituation för fotgängare och löpare.

Men vad som dock inte är så himla fantastiskt med att vara hemma är träningsmöjligheterna som råder vintertid i detta nordliga land och denna ödsliga håla kallad Gislaved. Inget sällskap på intervallerna. Ingen tränare som står bredvid och peppar, instruerar och inspirerar inför passen. Och framförallt inget väder som lyfter löpningen till några höjder - ishalka ena dagen, ösregn och storm nästa dag följt av fem centimer blötsnö dagen därpå. Underställ och mössa, IceBugs och tjocka vantar och en pannlampa on top för att klara det ständiga mörkret. Nej, tacka vet jag shorts, sol, träningskamrater och strandpromenad i Tampa.

        

               Att träna i Gislaved...

        

                Att träna i Tampa...

Men formen håller ändå i sig och med risiga väderförhållanden får man bara plocka fram pannben, vilja och se till att vara lite mer kreativ. Dagens långpass inleddes således med att jag började med att dumpa en kasse med lätta skor och vattenflaska på gymmet innan jag gav mig ut på 16,5km distans i snö och is. Avslutade distansrundan på gymmet där jag snabbt svidade om till de lätta skorna för att avsluta med ytterligare 16,5km på band varav 3*4km tröskel. Summerat 33km varav 12km i 3,45 fart får räknas som ett riktigt bra pass och för mig ett kvitto på att kroppen fortsätter svara på träning bättre än på över ett år och motivationen och löparglädjen är på topp även utan inspirerande omgivningar och skön värme som mjukar upp kroppen.

Vetskapen om att jag om bara två veckor får en helg i Madrid och två veckor efter det ytterligare en veckas läger på PlayItas hjälper såklart också till att få ro att stå ut med de dåliga yttre förhållandena, att hålla motivationen uppe och istället för att deppa ihop över att vara i det svenska grådasset ta tillfället i akt att njuta av de saker man ändå faktiskt gillar med att vara i hemmets lugna vrå. 

Det är en rejäl tröst när jag nu torkar mina IceBugs inför morgondagens slaskpass...

Byebye Tampa

Så var lägret avslutat med det sista "riktiga" träningspasset som fick bli ett långpass över 35km i lugn och stillsam 4,45 fart. Nu återstår bara en lätt morgonjogg och lite rörlighet innan vi flyger hemåt imorgon igen, förhoppningsvis på en resa med betydligt mindre strul än hitresan som ju tog 36 timmar...

I och med att jag knöt ihop säcken genom att ta mig igenom dagens långpass kan jag konstatera att jag lyckats genomföra samtliga planerade pass under vår tid här i Tampa - inte ett enda missat pass, inte ett enda avbrutet pass och inte ett enda misslyckat pass. 

Helt otroligt, kroppen har verkligen levererat långt över vad man kan begära och jag är så himla tacksam för det.

De sista dagarna har dock varit lite tuffare, det känns i kroppen att jag pressat mig 3-4 timmar om dagen under en lång tid nu men kanske känns det allra mest i huvudet. Första veckan var jag nästan övertaggad och motivationen svämmade över bara av att vara i det härliga vädret och de fina omgivningarna tillsammans med inspirerande träningskamrater. Jag gjorde "det lilla extra" på alla pass och allt gick av bara farten - jag kunde liksom inte få nog. Men allting blir ju till slut vardag så nu mot slutet när man blivit lite bortskämd och vant sig vid denna lyx måste man skärpa till sig och plocka fram lite pannben för att kunna fortsätta pressa kroppen. Passen går då från euforiska och "extra allt" till att man liksom gör sitt jobb vilket är helt naturligt såklart - i slutet på ett långt läger ska man ju vara så sliten att inte ens solsken och havsdoft ska kunna  trolla bort all trötthet. 

Men jag har hållit ihop det och bitit ihop riktigt bra och lyckats leverera kanonpass ända in i kaklet!

Jag har lärt mig otroligt mycket under vår tid här i Tampa. För första gången i mitt liv har jag haft min tränare närvarande på i princip alla pass och fått hjälp med allt från individuella tekniktips till styrketräning. Att ha någon som övervakar min träning har gjort att jag har lyckats pressa mig långt över gränser jag inte själv trott att jag skulle kunna flytta. Jag har vågat träna både mer men framförallt hårdare än på länge som tex att ge mig på ett pass om 6*500m på bana direkt följt av 30min tröskelträning på lägrets näst sista dag vilket jag aldrig hade gett mig på om inte någon pushat mig till det och intalat mig att jag kommer att klara det. Eller 35km långpass på lägrets sista dag. 2,5 timmars alternativpass på cross/cykel. 10*3min i farter långt snabbare än jag vågat nosa på under hela 2014. Försöka springa ikapp med duktiga terränglöpartjejer på gräs... Kan bara tacka Coach A för all pepp - helt otroligt att inse vilken positiv påverkan det har på prestationen att ha någon som tror på ens förmåga när man inte själv har självförtroende nog att göra det.

Tiden här har också bjudit mig på en perfekt balans av roliga aktiviteter vid sidan om träningen i kombination med en härlig frihetskänsla om att inte behöva stressa med något, kunna sova så många timmar man vill på natten och unna sig en tupplur på dagen när andan faller på. Långa och många kaffestunder i solen, upptäcksfärder i omgivningarna, avkoppling i solstolen, biobesök och många trevliga middagar med härligt sällskap och nya bekantskaper har bjudit på en skön semesterkänsla mitt i allvaret.

Härliga veckor att tänka tillbaka på när man snart är tillbaka i vardagens ekorrhjul och den mörka, kalla, svenska vintern.

Men allt roligt måste ju ha ett slut och även om borta är bra är nog ändå hemma bäst så nu ska det faktiskt bli riktigt skönt att komma hem till sin egen säng, sin egen tv-soffa, sin familj, sina vänner och sin egna hemlagade mat.

Men det är en starkare Jossan både fysiskt och psykiskt som återvänder hem.

Vi ses i Sverige!

Fika och promenad på Tampa Riverwalk efter långpasset avrundade vistelsen på ett fint sätt!