Äntligen!

Klockan är 05.00 när jag väcks av livlig musik från klockradion.
Med tanke på att Vägverket asfalterar vägen utanför vårt hus på nattetid och vibrationer i golvet och våra fönster kombinerat med bullret från deras maskiner har hållit mig vaken hela natten borde jag vara den trötta Jossan som svär åt väckarklockan och vill ligga kvar, men inte idag.
När första löppasset på en vecka väntar är det inga som helst problem att motivera sig att ta sig ur sängen!
Löpabstinensen är enorm, är nog tur att jag har fått alternativträna hela veckan annars hade jag väl klättrat på väggarna likt en pundare på torken.

Tittar ut genom fönstret och ser morgonsolens sken och en klarblå himmel. Termometerns kvicksilver har klättrat upp till måttliga 6 grader - kallt, men perfekt väder för ett morgonpass!
Öppnar skoskåpet och ögnar igenom utbudet av löparskor, vilka ska få följa med mig ut idag?!
Lunarglide 2 är givet men ska jag ta de rosa, finaste skorna?! Eller kanske de svarta sprillans nya?! Eller kanske de lila som är väl insprungna och de mest bekväma men på gränsen till utslitna?!
Lagom till att jag har velat färdigt har GPS klockan fått tillräckligt med tid i laddaren för att klara en timmes distanslöpning så jag snörar på mig de rosa skorna (maj fäjvorits) och skuttar glatt ut i solskenet för en löptur på lätta ben!

Älskar att springa tidigt på morgonen och se staden vakna. Eftersom jag bor mitt i centrum inleds rundan mitt i stan som vid den tidpunkten är tom på människor och bilar och tystnaden är total. Kanske möter jag ett tidningsbud eller möjligtvis någon skiftarbetare på väg hem från jobbet men oftast får jag ha staden alldeles för mig själv.
Efter några inledande kilometer byts asfalten mot fina skogsvägar och byggnader mot grönskande träd. Jag drar in den friska luften och sluter till och med ögonen någon sekund för att njuta av varje steg jag tar och skänker samtidigt en tracksam tanke för var dag jag får vara frisk och skadefri och kan springa obehindrat.
Måste erkänna att det faktiskt verkar ha varit riktigt nyttigt att vara ifrån löpningen några dagar för att bli påmind om hur viktig del den är av mitt liv, hur mycket jag älskar att springa och för att ladda både kropp och knopp med ny energi.
Benen känns oerhört lätta och kroppen full av kraft vilket resulterar i att var gång jag kikar på min klocka ser jag att farten är för hög och jag måste verkligen anstränga mig för att hålla ner farten och följa tränarens rekomendationer.

En hare hoppar över vägen, ett spindelnät fastnar i mitt hår och jag blir fuktig om fötter och underben av morgondaggen. Jag passerar en å och ser morgonsolen spegla sig i vattnet och strax möter jag den första hundägare som är ute och rastar sin bästa vän.
Åh, låt aldrig denna stund och denna fantastiska löprunda ta slut!
Men det gör den, underbart är kort och när jag tittar på klockan nästa gång ser jag att jag snart har nått min distans och att det är dags att ta sig hemåt. Ökar farten något sista biten, lyfter steget lite grann och känner hur otroligt mycket kraft jag har att trycka på lite extra. Jag vet, jag borde inte, men det är så underbart att känna att kroppen kan och att kroppen vill.

Nästan hemma igen möts jag av en annan stad än den jag lämnat bara någon timme tidigare. Nu är staden full av liv med människor på väg till jobb och dagis, trafiken har tätnat och ljudnivån har stigit.
Stackars de människor som bara får se staden från den här sidan, missar verkligen något!
Svänger in på gården, knäpper av klockan och unnar mig några sköna minuters avkoppling på en bänk i solskenet granskandes en and som pickar på någon kvarglömd brödbit innan jag går in och avslutar med mitt bålstyrkeprogram.
Stretchen fuskas busigt nog bort för när träningen är avklarad lockar en stillsam frukost med bärsmoothie på färska jordgubbar, kaffe och morgontidningen betydligt mer än ytterliggare en kvart på yogamattan.
Men jag får ju en ny chans efter löpningen imorgon, eller i övermorgon, eller dagen efter det för nu är ordningen återställd och dagarna ska fyllas med löpning.
Mums!