Det är onsdag morgon.
Klockradion skräller igång klockan 06,00 istället för 05,15 som den brukar när morgonpass står på schemat. Jag vänder mig om en gång i den varma sängen och funderar på om jag ska unna mig själv en snooze nu när jag ändå har lyxat till det med sovmorgon såhär en vanlig onsdag men inser att jag faktiskt inte är särskilt trött. Inte alls trött faktiskt, varför en snooze vore överflödig. Kanske är jag utsövd då jag lyckats få ihop åtta timmars härlig sömn, men mer troligt är detta ett resultat av de senaste veckornas lite lugnare träning i kombination med ordentligt med mat. Plötsligt är min kropp i balans igen och jag inser i vilken obalans jag befinner mig i under de perioder när jag tränar som allra hårdast. Jag inser vilken press jag utsätter min kropp för och förstår plötsligt hur fysiskt och psykiskt trött jag är i mitt ”normaltillstånd”. Det är alltså såhär ”vanliga” människor mår året runt.
Är löpningen verkligen värd det?
Jag kliver upp ur sängen och tassar tyst och försiktigt ut ur sovrummet för att inte väcka min morgontrötte make. Smyger förbi vår nyklädda julgran som trots sin plastighet och sina stora mellanrum mellan kvistarna faktiskt blev riktigt fin när den fick på sig lite kulor och glitter. Fortsätter ut till köket för att kolla utomhustemperaturen innan det är dags att välja klädsel för dagens löprunda. Termometern visar bara ett par minusgrader, flaggorna på parkeringen visar vindstilla och på marken ligger ett tunt, men väl synligt, lager av nyfallen snö.
Som löpare är jag normalt inte något större fan av snö men idag var jag beredd att göra ett undantag, det var onekligen ganska vackert.
Tänker tillbaka på förra året då termometern allt som oftast visade minus tjugo grader och man fick bylsa på sig lager efter lager för att inte frysa, med resultat att man lufsade runt näst intill orörlig. Idag skippar jag underställsbyxorna och nöjer mig med tröja och vindjacka och känner mig snabb och lätt som en fjäder.
Trots att jag startat träningen senare än vanligt och samhället därmed redan är fullt av folk på väg till jobbet och folk som rastar hunden är ljudnivån betydligt lägre, snön medför en klar ljuddämpning. Allt är så stillsamt och rofyllt på något sätt.
Springer under julbelysningen som pryder stadens gator, tar ett extra varv i rondellen för att kolla in de planteringar som förvandlats till julgrisar och adventsljusstakar med hjälp av trädgårdsmästarens gröna fingrar och drar i mig doften av nybakat bröd när jag passerar bageriet innan jag svänger ut ur samhället mot mer ödsliga skogsvägar där jag får lite egentid med min bästa vän, bara jag och löpningen.
På skogsvägen är mina rosa Nikeskor de första som får bryta det vintervita täcket, det känns nästan som nedskräpning att göra fotspår och jag får lite dåligt samvete när jag tänker på att nästa person som passerar inte får uppleva det vackra. Det knarrar lite under fötterna för varje steg jag tar och en något kall näsa gör att jag snörvlar till ibland men i övrigt är det helt tyst.
Kroppen känns bra, jag är inte ens sådär stel och kantig som man kan vara i början av ett morgonpass utan benen är lätta och kroppen mjuk. Hör inte ens min egen andhämtning då det inte behövs någon särskild ansträngning för att föra kroppen framåt utan istället drar jag djupa andetag av den friska vinterluften och njuter när den letar sig ner i mina lungor.
Hela mitt inre finner ro och lycka av att återigen få trycka på för fullt med träningen och av att veta att jag har ytterliggare ett pass att se fram emot senare idag, och ett imorgon, och ett till dagen efter det… Jag är som en narkoman, fast i ett beroende och jag kan bara inte få nog. Har jag ett pass på schemat vill jag hellre ha två, har jag 20km vill jag hellre ha 30km, har jag vilodag är det en förlorad dag och en dag full av abstinens och längtan till en morgondag då löpning står på schemat. Har insett under mina två lugnare veckor hur ”halv” jag är när löpmängden är begränsad.
När halva passet är avklarat vänder jag hem mot samhället igen med siktet inställt på att kunna öka farten på cykelbanan som min make lovat ska vara full av grus. Så full av grus att han är vansinnig på denna kommun som så noga grusar alla cykelbanor och förstör hans träningsmöjligheter på rullskidor. Inser dock ganska snart att vi har ett Moment 22 där ingen blir nöjd då den där stora mängden grus förmodligen är tillräcklig för att förstöra ett pass på rullskidor men inte tillräcklig för att rädda farten på ett halkigt löppass, men vad gör det på en morgonjogg?
Fortsätter därför i stillsam fart att tillryggalägga mina planerade kilometer och när jag närmar mig hemmet och återigen passerar bageriet med doften av de nybakade frallorna skuttar jag till av glädje när jag kommer på att jag idag tagit till ordentligt med tid till min träning så jag inte heller behöver stressa iväg till jobbet efter hemkomst. I lugn och ro kan jag stretcha, duscha och dricka kaffe med morgontidningen i handen innan jag ska byta skepnad från livet som marathonlöpare till livet som kontorsråtta.
Så svaret är ja. Min bästa vän löpningen förtjänar all min uppmärksamhet, all min tid och till och med stunder av kroppslig obalans för den ger mig så mycket glädje och välmående tillbaka.
Evig kärlek.
 |
| Vår lilla gran blev inte så tokig när den väl var påklädd... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar