Premiär!

Igår var en stor dag, det var dagen när jag skulle käka sushi för första gången.

Ja , jag vet att jag är tio år efter alla andra och ja, jag vet att i storstan äter man detta lika ofta som vi på landet äter spagetti med köttfärssås. Men då det inte funnits någon Sushibar i närheten förrän alldeles nyligen är detta inte ett naturligt inslag i en lantis vardag.

Många gånger har jag tänkt att jag ska välja sushi när jag har varit ”i stan” för att käka en trevlig middag men varje gång har något hinder kommit i vägen. Eller rättare sagt, jag har kommit på något hinder som jag har satt upp i vägen.

Antingen har jag varit alldeles för hungrig – när magen skriker av hunger efter ett långpass på tre timmar är inte en liten hög ris toppad med en räka vad jag är sugen på. (och troligen inte vad kroppen behöver heller för den delen…)

Eller så har rädslan för att förstöra hela middagen med att få in något jag inte gillar gjort att valet alltid fallit på något mera säkert kort där jag vet att jag får in en rätt jag kommer att tycka om och njuta av.

Men igår var det dags att vidga sina vyer så min rutinerade, sushiätande vän Malin tog med mig på ett kulinariskt äventyr.

En vanlig, tråkig onsdag skulle det ju inte vara en katastrof om jag inte skulle gilla maten då alternativet förmodligen hade varit just spagetti med köttfärssås i hemmets lugna vrå.

Har man dessutom bara åkt fyra mil i bilen och kombinerat resan med julklappsshopping på Stadiums kundkväll (20% rabatt = 45min kö = vansinne) skulle det inte kännas lika bortkastat om maten var en katastrof som en lördagskväll.

Men då en hungrig Jossan är en mycket grinig och hemsk människa får jag ärligt erkänna att jag tog det säkra före det osäkra och klippte en extra macka till eftermiddagskaffet för att undvika eventuella sammanbrott om det visade sig att jag inte skulle lyckas äta mig mätt.

Efter mycket lyckad julshopping äntrade vi således Sushibaren och det kändes tryggt att Malin tog ansvar även för min beställning och såg till att jag fick ett lass med lite blandade bitar för avsmakning då menyn var fullständigt obegriplig för ett otränat sushiöga.

Osäker och förvirrad attackerade jag därefter tallriken:

Ska man doppa bitarna i sojan eller hälla den över?

Ska man stoppa in hela biten i munnen på en gång?

Kan man äta den där svarta, konstiga algen som omsluter riset?

Vad gör man med den äckliga wasabin?

Efter en något trevande start kom jag snart igång och efter en stund tuggades alger, räkor, laxar och friterad ingefära som om jag aldrig gjort annat och snart hade jag slukat alla bitar utom en som var en äcklig sak med majonnäs vilket för övrigt var ett konstigt påhitt, finns det ens majonnäs i Japan? Okej att majonnäs funkar bra i kombination med skaldjur men då ska den serveras på en tekaka tillsammans med ägg – inte i en algrulle med wasabi och ris som tillbehör. Punkt.

Slutsats:

Kul upplevelse men jag har svårt att se att det kommer att bli en favvorätt, det var liksom ingen fantastisk smaksensation. Dessutom var just smakerna ganska ospännande, jag menar, ris vet vi ju alla hur det smakar. Räkor, lax och avokado likaså och då jag inte är överförtjust i wasabi och lämnade den vid sidan blev det en aning smaklöst.

Betyget höjs dock något just för upplevelsen skull, kände mig väldigt häftig när jag satt där och petade med mina pinnar.

                     Betyg: 4 nigiri av 10.