Pyyyyyyyyyyyyys….

Om det är någon som undrar vad det där var så var det luften och energin som just gick ur mig. Efter helgens maraton tillika säsongsavslutning beter sig min kropp som en ballong man inte knutit åt ordentligt eller som en luftmadrass med pyspunka.

Den lider av ett kraftigt energiläckage.

Jag tror att alla som har sprungit maraton någon gång har upplevt den där känslan av en ”maraton-hangover”, att det liksom känns lite tomt och konstigt att det är över. Man har laddat och förberett sig så länge och i flera veckor (ibland månader) har maran funnits med i huvudet och sedan går den så fort förbi. Plötsligt står man där och det enda som finns kvar är minnen, blåsor på fötterna och stela ben och man undrar vart allt det roliga tog vägen?

Man känner sig vilsen och förvirrad och man vet inte vad man ska vila sina tankar på när det inte längre ska räknas på passertider, planeras kolhydratuppladdning eller packas tävlingskläder.

För er som aldrig sprungit en mara kan man jämföra känslan med t e x julafton. I flera månader pratas det, längtas det och byggs upp förväntningar kring denna dag. Man förbereder sig med julhandel och julbak i flera veckor och sedan går det så snabbt förbi. Tomheten infinner sig och man blir vilsen kvar där bland kvarglömt julpapper och snören och undrar om detta verkligen var allt?

Men den här gången känner jag även något annat.

Hela veckan har jag haft en olustig känsla i kroppen som jag inte kan sätta fingret på. Jag är inte sjuk, men känner mig inte pigg heller utan bara…. Konstig….

Efter att ha tävlat utan något längre uppehåll sedan i början av mars och tränat hårdare än någonsin i oktober/november är min teori att orsaken till mitt konstiga tillstånd är att jag liksom har fått pyspunka, att energin pyser ur mig nu när jag inser att jag inte har någon nära förestående tävling att ladda inför. Det är som att nu när jag för första gången på många månader tillåter mig själv att slappna av och känna efter kommer hela årets trötthet över mig på en och samma gång och det blir liksom för mycket.

Kroppen vill så gärna sova och jag längtar hela arbetsdagen efter att få komma hem och vila, men väl hemma har jag ändå inte ro att vara still utan det kryper i kroppen av rastlöshet samtidigt som jag inte orkar göra något alls.

Energibalansen vill så gärna återställas att det inte spelar någon roll hur mycket jag äter utan allt jag lastar i mig landar som i en avgrund och försvinner till ingenstans och jag är lika hungrig en timme efter avslutad måltid som innan tuggandet påbörjades, men samtidigt inte särskilt sugen på mat.

Mina muskler vill så gärna vila, men är samtidigt så stela att jag känner att de mår allra bäst av lite lätt träning så 3 lugnare joggpass på 10-15km samt tre rehabpass i simhallen har veckan bjudit på. Varje pass har känts som ett berg att bestiga, varje simtag känns som ett styrkelyft och varje löpsteg som om jag sprang i kola men ändå är det ljuv massage för min sega kropp och ger mig ändå en känsla av välbefinnande, fast samtidigt ändå inte för det är för jobbigt och gör för ont. Det känns ofattbart att denna skruttiga kropp kunde prestera ett maratonlopp i en snittfart under 4.00min/km för bara några dagar sedan när en 10km jogg känns som en utmaning som vore jag en motionär.

Men i själen mår jag bra och snart, snart kommer energin att återvända och då är det dags att åter tagga upp, vända blicken framåt och börja förbereda sig för ett nytt härligt löparår 2012…