Ringrostig

Idag packade jag snabbskorna och tidtagaruret och åkte till Borås för vintersäsongens första pass inomhus.
Jag var lyckligtvis inte ensam, mina träningskompisar i Villstad GIF är snälla nog att låta mig vara med i deras träningsgrupp trots att jag har bytt klubb och tur är väl det - är tveksam om jag hade kört bil i en timme till Borås för att springa 200m intervaller mol allena.
Precis som alla andra långdistanslöpare är jag något fixerad vid att få till en viss mängd löpmil varje vecka varför jag alltid kombinerar träning på bana/teknikträning med morgondistans för att inte få en "skamfläck" i träningsdagboken. Dessutom har jag upptäkt att jag springer betydligt bättre på alla kvalitetspass om jag har fått väcka kroppen med lite lugn löpning på morgonen. Var dock lite annorlunda att stiga upp tidigt och ge sig ut på morgondistans, hoppa in i duschen för att därefter direkt hoppa i nästa omgång av träningskläder och bege sig till Borås. Antar att det är så ni lyckostar som har er idrott som ert jobb lever alla era dagar, men för mig brukar mina träningspass avskiljas med åtta timmars arbete emellan. Hur som helst kändes det mycket tidseffektivt - två träningspass innan lunch och därmed en massa tid över till annat hela eftermiddagen!

På plats i Borås kändes kroppen pigg och jag var riktigt taggad för att trycka på ordentligt med fartträning som har varit lite eftersatt då jag efter Florens i första hand har ägnat mig åt lugn distanslöpning. Efter diverse löpskolning och andra teknikövningar var det dags för mina tvåhundringar och jag blev förvånad när jag lyckades köra hela serien på samma nivå som vanligt trots att det var ganska länge sedan detta senast stod på schemat. Och för er som nu hoppas på att få höra vilken som är min normala nivå på tvåhundringar måste jag göra er besvikna. Mina pinsamt långsamma tider är något jag helst håller för mig själv, lovar att offentliggöra dessa så snart jag har kommit upp i en nivå där jag åtminstone inte längre får spö av deltagarna i klubbens träningsgrupp för barn...

Kanske låter det konstigt att man som marathonlöpare ägnar sig åt så korta intervaller som 200m men jag har märkt att detta är ett utmärkt sätt att förbättra mitt löpsteg, öka min explosivitet och förbättra min snabbhet varför jag under normala träningsperioder försöker köra intervaller på 200m - 1000m ett pass/vecka.
Men gode värld vad all form av träning är färskvara och det kändes verkligen att jag var ringrostig, både gällande farten och underlaget, så efter avslutat pass var jag helt färdig! Skakig i både armar och ben, härligt matt i hela kroppen och så trött att jag knappt kunde hålla mig vaken på bilresan hem. Den där eftermiddagen där jag skulle hinna med att göra en massa annat rann ut i sanden och jag har i ärlighetens namn inte orkat få mycket vettigt gjort idag utöver utflykten till Borås.

Och så kommer det förbli då jag ska ägna de sista timmarna av julledighet åt att läsa mina julklappsböcker och lösa det världsrekordstora korsord som medföljde lokaltidningen häromdagen - om jag nu lyckas lyfta pennan med mina skakiga och trötta armar...