Slappar och testar nya träningspass

Efter att ha varit hemma en sväng, närmare bestämt 22 timmar, och blivit påminda om att Gislaved inte direkt är "the place to be" när det är sommar (folktomt och semesterstängt överrallt) gav vi oss iväg på semesterns sista tripp. Mot sommarstugan i Falkenberg.

Dagen idag, den första här i Falkenberg, har nog varit semesterns slappaste än så länge. Av någon anledning blir jag alltid vansinnigt trött när jag är här, kan det bero på havsluften tro? Eller på den lugna och avslappnade stämning som råder här på stugområdet där största problemet för alla semesterfirare är att klura ut vad som ska läggas på grillen och var startplatsen till tipspromenaden är belägen. Dagen inleddes således som en perfekt semesterdag här ska göras, med en timme morgonjogg följt av ett dopp i havet och en lång och härlig frukost i solen. Därefter ett par timmar med en bok i solstolen, en liten cykeltur i stugområdet, en titt i sportaffären, lätt lunch i solskenet och sedan en tupplur för att vila upp sig lite grann efter denna mycket ansträngande förmiddag...

Sedan var det dags att avvika från stugområdets avslappnade atmosfär för en något mer fartfylld aktivitet, att testa på ett för mig helt nytt träningspass som vi kan kalla för "fotbollsintervaller".

Min man/coach som är före detta talangfull fotbollsspelare hade fått förtroendet att sy ihop ett mjölksyra/sprintpass åt sin adept och jag såg fram emot det med lite skräckblandad förtjusning. Superkul med något nytt i träningsschemat, lite läskigt och förvirrande med något man aldrig gjort förut.

Vi stack iväg till fotbollsplanen i Glommen och medan jag värmde upp med lite jogg och sedvanliga löpskolningsövningar såg jag hur min fina J placerade ut den ena konan efter den andra på fotbollsplanen. Det såg onekligen avancerat ut. 

Som en ko på väg till slakt lommade jag strax fram till honom och förkunnade att min uppvärmning var klar men poängterade lite extra hur trött jag kände mig i benen från gårdagens 21km styrkeintervaller om 1000m per styck, hur jobbigt det var med den stekande solen, att passet kanske låg lite för nära inpå lunchen och, ja ni förstår, den ena bortförklaringen sämre än den andra för att förklara varför det mest troligt skulle gå betydligt tyngre för mig än för han själv och hans fotbollsspelande kompisar för tio år sedan. 

Fick inget gehör för min klagan utan endast instruktioner om hur övning nummer ett, kallad "femton/femton" skulle gå till. "Femton/femton" innebar att springa för allt vad tygen håller fram och tillbaka mellan två koner placerade med ca 20 meters mellanrum så många gånger man kan på femton sekunder innan man får vila i femton sekunder. Detta kördes 3*4min med en minuts setvila och jag kände mig mest klumpig och seg då det där trippande steget och de snabba accelerationerna som en fotbollsspelare har i benen saknas helt hos mig. Jag kom dock in i tekniken efter en stund och kunde snart konstatera att den här sortens träning inte alls skulle komma att fresta hjärta och lungor för en långdistanslöpare men dock bjuda på riktigt bra syraträning för benen med alla start och stopp.

Efter en snabb vätskepaus var det sedan dags för övning nummer två kallad "diagonalen" som innebar att sprinta diagonalt över fotbollsplanen, jogga över kortsidan mellan hörnflaggorna och sedan sprinta tillbaka diagonalt över planen. Här blev det utrymme för lite mer löpning och jag kunde verkligen ta i och löpa ut ordentligt varför syran välkomnades efter vändningen på varje intervall. I kombination med lite stela ben från övning ett blev det duktigt stapligt på den sista av fem repetitioner, och jag fick njuta av den härliga känslan som uppstår när benen får en rejäl genomkörare.

Direkt över till övning tre, kallad "idioten", innebärande att fyra koner ställs på en rad varefter man kutar från kon ett till kon två, vänder och kutar tillbaka till kon ett, vänder igen och kutar till kon tre, vänder tillbaka till kon två och sprintar därefter hela vägen till kon fyra där man är i mål och har avklarat en idiot. Körde tio sådana med 30sek vila.

Mot slutet skrek det bra i de stela låren och på uppmaningen från coachen att hålla korta, snabba steg på tå och accelerera till sprint på den längre sträckan mellan kon två och fyra kunde jag bara svara med långa, sega och vingliga långlöparben stela av syra och ovanan av det läskiga underlaget gräs.

Efter lite avslutande styrka med medicinboll satte sig coachen i bilen och for hem medan jag och mina ben var lämnade ensamma åt vårt öde och med staplande steg genomförde en nerjogg hem till stugan.

Väl framme i stugan rätade vi snart in oss i ledet igen och återgick till semesterlunken och de aktiviteter som övriga mer normala boende på området ägnar sin ledighet åt. Förberedde därför grillen och la på de schnitzlar som efter mycket funderade hade beslutats skulle bli dagens offer på elden. 

Någon tipspromenad blev det dock inte denna kväll, men en god bok i läsfåtöljen med Karlavagnen på låg volym i bakgrunden borde väl också kvala in som tillräckligt avslappnad semesteraktivitet?

St Moritz - MTB och trötta ben

Vaknade i söndags med helt overkligt ömma ben. Framsidan på låren, vaderna och mina höfter hade uppenbart tagit rejält med stryk i de kraftiga nedförslöpningarna i Swiss Alpine Marathon och jag ångrade plötsligt att jag inte hållit igen lite nedför utan blåst på för kung och fosterland för att tjäna in allt jag tappat uppför. Helt sönderslagen.

Tänkte att en morgonjogg och lite stretch kunde hjälpa så jag snörade på mig skorna och gav mig lite motvilligt iväg. Det flöt på över förväntan, vilket dock endast innebar att jag kunde ta mig framåt, men jag kände en lätt förtvivlan komma krypande när jag 10km slitsam jogg senare insåg att jag lovat maken en heldag på MTB. Hur min kropp skulle reda ut detta var oklart, men har man lovat så har man lovat så det var inte annat att göra än att stretcha extra länge, fylla på depåerna med rejäl frulle och koppla på sitt mest positiva tänk för att försöka få kroppen att glömma smärtan.

Vi hade valt ut en runda som enligt kartan   skulle vara "easy" och syntes passa bra för oss ovana mtb-cyklister som var mer ute efter en trevlig upplevelsetur än ett träningspass.  Vi trampade på bra på fina cykelvägar till en början och efter en rejäl stigning anade vi ett vattenfall mellan träden som vi gärna ville kolla in. Avvek därför från den utstakade rutten och trampade in på en liten skogsväg. Det började gå utför, vägen började bli smalare, stupen vid sidan om brantare, rötterna flera och stenarna oräkneliga. Lite väl svårcyklat tyckte vi nog allt att det var och vi fick ett kvitto på just detta när jag strax fick tvärstopp mot en rot, välte åt sidan och kanade två meter ner för en slänt med cykeln över mig innan jag lyckades få stopp på mig själv och undvika att falla de ytterligare femtio meter som väntade nedanför mig. Jonne fiskade upp både mig och cykel och många skrapsår och en hel del chockade tårar senare kunde vi fortsätta vår cykeltur med ett löfte till oss själva om att aldrig mer köra "off-road" utan följa de utritade MTB-vägarna på kartan. 

Men det behöver ju inte betyda att det var lätt. 

Vi följde de skyltar vi trodde var vår valda "easy" väg och tyckte nog allt att det var lite pinsamt att vi tyckte att det var både tekniskt svårt och fysiskt utmanande trots att vi valt en till synes lätt runda. Men vi kämpade på och ju längre tiden gick desto bättre teknik fick man och det var till slut riktigt kul att lirka sig runt och försöka hitta bästa vägen mellan stora stenar och andra hinder. Men det gick sakta.

Efter några skojiga, krävande, fina timmar i bergen började blodsocker och därmed koncentrationsförmågan sjunka och lägligt nog nådde vi då en liten by där vi kunde stanna för lunchpaus. En lasagne senare var man på gång igen och när vi plockade fram kartan för att kolla vart vi var och vart vi skulle kunde vi sluta skämmas över hur dåligt vi cyklat. Vi hade lyckats trampa oss in på en slinga med beskrivningen "extremt avancerad cykelväg där även topp cyklister kommer att behöva gå/bära cykeln långa sträckor". Tack för det, inte konstigt att det var svårt och gick sakta. Vi ansåg därmed att de tre avklarade avancerade cykeltimmarna fick räcka som utmaning denna dag och såg till att resterande cykling verkligen skedde på de mer lättcyklade vägarna. Lätt betyder dock i Schweitz inte att det inte är backigt, bara att det är lätt underlag, så upp och ner för den ena backen efter den andra trampade vi och konstigt nog funkade mina onda ben från gårdagen riktigt bra, uppenbart används inte samma muskler för löpning och cykling.

Vi tog oss tid till många små stopp för fotografering av de ständigt återkommande vykortsliknande vyerna och insupande av atmosfär och alpluft. Turens höjdpunkt var när vi efter en rejäl stigning hittar en liten sjö på 2000m höjd med det klaraste vatten jag någonsin sett. Efter att ha känt efter med handen dövades dock min första impuls att vilja bada, att titta på det vackra vattnet räckte långt!

Efter att ha varit ute i sju timmar var vi åter i St Moritz och jag kan konstatera att cykling har sina fina sidor. Man får vila ibland när det rullar, man kan stanna och fika under turen, man kommer betydligt längre distans än när man springer och man kan vara ute en hel dag på tur.

Men ändå, tacka vet jag löpning. Har under alla mil jag avklarat aldrig någonsin varit i närheten av att ramla nedför stup och slå ihjäl mig. Dessutom springer jag nästan fortare än jag cyklar.

Löpning vs MTB, 1-0.

Kvällen spenderades sedan på en uteservering där vi firade att en riktigt bra semester var till ända med en extra fin och god middag innan vi promenerade genom byn en sista gång i den ljumna kvällsluften.

Idag när vi vaknade var det första gången på hela veckan som det var mulet och regnigt vilket passade utmärkt och gjorde det lättare att lämna detta paradis.

Men först skulle vi krama ur det sista ur denna vackra aktivitetsort varför det blev en halvmararunda i ösregnet med många sköna höjdmeter under fötterna innan vi tog farväl av St Moritz och påbörjade vår resa hemåt.

Men vi kommer tillbaka, jag är långt ifrån klar med min nya favoritplats på jorden.

Davos - Swiss Alpine Marathon

Efter underbara dagar i St Moritz var det igår eftermiddag dags att packa en väska och sätta sig på tåget mot Davos för en liten utflykt. Som av en händelse visade det sig nämligen att vi lagt vår semester i St Moritz just när Swiss Alpine marathon skulle avgöras bara några mil härifrån. Jag såg det som ett tecken och la till loppet i min race-kalender, men fegade dock lite och valde 30km klassen och inte huvudklassen om 78km. Ända sedan den dag anmälan registrerades har jag sett fram emot alla vackra vyer den fina banan skulle bjuda på och har särskilt lägtat efter att springa på den passage över en ravin som används som reklambild för loppet. Racet var i min planering en så kallad C-tävling, innebärande att den skulle springas som ett träningspass utan toppning och som ett upplevelselopp, varför uppladdningen i veckan har bestått av daglig löpträning toppat med en niotimmars hikingtur i alla underbara berg kring St Moritz.

Då starten gick redan klockan sju på morgonen idag valde vi att åka till Davos redan igår kväll och fick därmed gott om tid till att strosa runt både i byn och på sportmässan. Byn var en besvikelse, St Moritz är så mycket vackrare med fina gamla byggnader, en sjö mitt i byn och små pittoreska restauranger och butiker. Davos är bara en stor shoppinggata och en miljon hotellkomplex. Rätt trist faktiskt. Enda anledningen till att ha stannat längre skulle vara att Sheraton hotell verkligen levererade och hade förtjänat en längre vistelse.

Hotellet var för övrigt snälla nog att öppna frullen extra tidigt för alla löpares skull. Tyvärr är ju ultralöpare något mer vana att käka tätt inpå och under tiden de springer än vad jag är varför jag ändå tyckte att frulle 1,5 timme innan start är på tok för tätt inpå. Men då det inte var en prioriterad tävling orkade jag inte krångla utan fick istället anpassa mängden mat, välja bort de godsaker jag hade velat frossa från på buffén och begränsa mig till sådant som funkar för löpning och hoppas att mina gel under loppet skulle rädda energinivån. Brieosten kunde jag dock inte låta bli.

Hade noga studerat banprofilen och även pratat med en bekant som sprungit 78km banan fem gånger och därmed kunde ge en del tips om de 30km jag skulle springa som utgör den första delen av den långa banan. Var väl medveten om hur många höjdmeter som skulle tas men hade ändå inte lyckats föreställa mig hur det skulle vara, hade någonstans en plan om att försöka springa under två timmar (4,00min/km) men det visade sig vara väl optimistiskt då banan var betydligt tuffare än jag trott. De andra vana bergslöparna hånflinar nog i detta nu över att jag ojar mig över den bana som för mig framstod som krävande men för dem mest troligt bara framstod som små kullar. De 30km jag sprang ska nämligen vara långa banans lättaste del och det sägs att det är efter dessa som "loppet börjar". Så är det säkert, eftersom de därefter ska klättra typ 2000 höjdmeter, men för mig var det fullt tillräckligt med de backar jag bjöds på.

Det fanns ingen del på banan utöver de fem första kilometerna i stan som var flacka och bjöd på "vanlig" löpning. Antingen var det galet brant uppför och jag snittade typ 6min/km eller så var det superbrant nedför så jag plötsligt snittade strax över 3min/km. Uppför blev jag förbisprungen av mängder av löpare på lätta ben som fick mig att framstå som en klumpig och seg elefant, men nedför kunde jag ligga på riktigt bra och i varje nedförslut plocka placeringar. 

Det var ett vansinnigt kul lopp där jag sprang full av stor glädje hela vägen och där kroppen kändes lätt och bra, så bra att även om jag på toppen av de värsta backarna undrade vad jag hade gett mig in på aldrig blev så trött att det var plågsamt och trist. Detta gjorde att jag hela tiden kunde njuta av utsikten över berg, dalar, raviner och de fina små alpbyar vi med jämna mellanrum passerade och allt peakade när vi efter ca 25km sprang över en just den smala bro över ravinen som jag sett på reklambilderna och bara ett litet räcke skiljde mig från ett flera hundra meter djupt stup ner mot döden. Här var det så vackert att jag nästan ville stanna en stund och bara njuta. Men det fanns det ju inte tid till.

Efter en avslutning med ett par kilometer nedförsbacke genom Filisur korsade jag mållinjen som pigg och glad segrare på tiden 2,05,14 och var därmed nästan 5min före tvåan.

Ett bra race, ett kanonbra träningspass, en fantastisk upplevelse och en riktig motivationshöjare och ett glädjelopp som kommer att ge mig energi till tunga träningsperioder och tuffa tävlingar framöver. 

Ett tips till er alla från min rumpa är dock att om man ska springa lopp i bergen är det bra om man någon gång senaste halvåret tränat just backlöpning. Den har nämligen lite ont just nu...

Vi avslutade vår tripp till Davos med att efter loppet ta kabinbanan upp till Schatzalp och käka en klassiskt schweitzisk rösti-lunch på terrassen med utsikt över hela byn innan vi återvände till målområdet för att se ultralöparnas målgång. Lyfter på hatten för Jonas Buuds sjunde seger som gör att man är fantastiskt stolt att vara svensk när man är i Davos. Vill också lyfta på hatten för Linus Hultegård, en kille hemifrån som helt orutinerad i ultralöparsammanhang imponerade med att kuta loppet under åtta timmar. Grymt!

                                             

                                                       Redo för start, 07.00.

                          

    Firade segern med klassisk schweizisk       mat, rösti med skinka och ägg.

   På en terrass 300m upp i bergen med utsikt över byn smakade det än bättre.

Dag 1 och 2 i St.moritz, himmelen på jorden

Jag vill inte överdriva och smälla till med superlativen i onödan, men jag tror banne mig att jag har dött och hamnat i himmelen. Befinner mig sedan igår i St.Moritz och om jag för någon månad sedan påstod att Tromsö kan ha varit en av de vackraste platser jag har varit på tar jag tillbaka allt jag sagt. Det här stället slår alla platser jag tidigare besökt. Ett himmelrike.

Efter en morgonjogg utmed Zurichsjön, vilket förvisso också var vackert om än ganska fullt av stressade storstadsbor på väg till jobbet var det dags för en 3,5 timme lång tågresa till St.Moritz. Vi hade laddat med tidningar, böcker och fina Spotifyspellistor för att överleva tristessen med en så lång tågresa men detta visade sig fullständigt överflödigt. Första timmen, resan till Chur, spenderades på ett ganska modernt X2000 liknande tåg innan vi bytte till ett regionaltåg som både såg ut och lät precis som ett leksakståg när det tutade. Utanför fönstret svischade den ena vyn vackrare än den andra förbi, eller svischade och svischade, tåget gick extremt sakta och påminde mest om en sightseeingtur. Vi passerade höga bergstoppar, branta stup, höga smala broar över breda åar, sepentinvägar uppför bergen och kilometerlånga tunnlar genom bergen och stora delar av turen finns tydligen med på UNESCOs lista över världsarv. En otrolig upplevelse och trots att vi inte en enda gång plockade upp våra böcker och tidningar då vi var rädda att missa något av allt det vackra, flög tiden iväg och innan vi visste ordet av rullade tåget in på stationen i St. Moritz.

Väl på plats var jag lite nervös för hotellets standard och måste här erkänna att jag är en riktig hotellsnobb som alltid ser till att bo på riktigt fina hotell. Medan många resonerar "att man inte behöver bry sig så mycket om boendet då man ju bara ska sova där" resonerar jag tvärtom. Ett riktigt bra hotell förhöjer hela semestern, finns inget bättre än att komma "hem" på kvällen för att ta en dusch eller ett bad i ett lyxigt badrum, sova i en skön säng i ett becksvart och tyst rum, äta frukost i en trevlig restaurang och ha en hotellpersonal som mer än gärna gör det där lilla extra bara för din skull. Hotellen vi bokat i Zürich både på hit och hemvägen såg riktigt moderna och fina ut och tillhörde stora kedjor var jag inte orolig och inte heller inför Swiss Alpine marathon i Davos på lördag är jag orolig, på Sheraton vet man vad man får. Hotellet här i St Moritz var dock mer av en chansning, även om man borde vara garanterad bra klass på ett hotell med 4,5 stjärnor såg det dock lite mer omodernt ut på bilderna men efter att ha surfat runt och kollat alla hotell som fanns tillgängliga så verkade det som att den där lite omoderna alpstilen var genomgående för alla hotell så vi slog till, men tog ett superior rum för att vara på den säkra sidan. 

Men min oro var obefogad. Utifrån lämnar den grå, ganska trista byggnaden ganska mycket övrigt att önska och inte heller receptionen med ful heltäckningsmatta, furuträ på väggar och tak och en souvenirshop med diverse schweiziska produkter imponerade inte. 

Men nu när jag har blottat mitt lite skämmiga hotellsnobberi och mina höga krav förstår ni storheten när jag säger att hotellrummet är något utöver det vanliga. 45 kvadratmeter stort, fem stora fönster med utsikt över alptopparna och framför dessa härliga fåtöljer att avnjuta utsikten i. Ett stort badrum med både dusch och badkar med inbyggd platt-tv, en elektrisk toastol med b l a värmeslingor i sitsen och typ en "rumpdusch" och fläkt (skojar inte, helt meningslöst och skrattretande - har ännu inte vågat prova men det blir mitt stora mål att göra så innan avresa) och ena väggen till badrummet är ett glasfönster som du dock snabbt kan få insynsskyddat genom att trycka på en knapp. Strax efter ankomst knackar housekeeping på dörren och levererar lite färsk frukt och kollar så att allt är okej och den trevliga receptionisten lånade glatt ut sin privata hikingkarta för att vi skulle slippa gå och köpa en egen. Ja ni förstår, inte ens kinkiga jag är besviken.

Gårdagskvällen blev ganska lugn och efter en lång promenad där vi rekade staden och hyrde lite cyklar körde jag ett intervallpass med Jonne som sällskap på cykel som blev av det jobbigare slaget då jag såklart ännu inte vant mig vid den höga höjden. Sprang några varv runt sjön och hann under det 75min korta passet stöta på både Mustafa Mohammed, ett stort gäng löpare från SK Vidar, några kenyaner  och dessutom massor av hurtiga motionärer. Hela byn är full av aktivitet, alla springer, cyklar, vandrar, seglar, spelar tennis eller ser ut att vara på väg till eller ifrån någon aktivitet. Sånt inspirerar mig och ger massor av energi att själv vilja vara aktiv! Efter resan och intervallpasset var vi dock rätt möra och passade därför på att njuta av hotellets fina service genom att käka på rummet för att samtidigt kunna  kolla in semifinalen i dam-EM i fotboll där resultatet väl blev det enda man kunde klaga på denna dag. 

Idag blev det en lugn morgonjogg där vi kollade in backhopparbacken från OS innan löparskorna byttes mot vandringsskorna och vi gav oss iväg på en rejäl hikingtur i bergen där vi bland annat besteg den högsta toppen Piz Nair på över 3000m höjd och sedan fortsatte med den ena toppen efter den andra. Får erkänna att det var med ganska möra ben jag kröp ner i badet, nio timmar efter vi lämnat hotellet för vår vandringstur. Full av underbara upplevelser och vackra vyer kan jag inte låta bli att undra om vi kanske tog oss lite vatten över huvudet, ovana vandrare som vi är, frågan är om man överhuvudtaget kommer att kunna röra sig imorgon?

Men, den dagen den sorgen, just idag vill jag inte ändra på en enda minut av dagens aktiviteter då allt ifrån den vackra morgonjoggen till varenda steg, varenda fikapaus och varenda utkiksplats på hikingturen varit helt magiska. 

Carpe diem, mina vänner, carpe diem.

Zürich

Nu har vi flyttat vårt semestrande utanför Sveriges gränser och idag anlänt till Zürich efter en smidig flygresa via Göteborg och München.

Varmt som i en gryta var det när vi landade, luften gick knappt att andas och svetten forsade utmed ryggen när vi kånkade våra väskor de ynka 800m från stationen till hotellet. 800m som kändes som en mil i en bastu men efter några åskknallar blev luften friskare så när vi efter att ha lastat av väskorna och svalkat oss med hotellets hemlagade apfelsaft gav oss ut för att kolla in staden var det en fröjd att vara ute i den härliga sommarkvällen.

Promenerade utmed floden och såg de sevärdheter vi blivit rekommenderade, dvs ett par kyrkor, operan och rådhuset och vi gick sedan en sväng utmed sjön som är lite av Zurichbornas oas och överallt utmed strandkanten satt det folk med picknickkorg och njöt av det fina vädret, umgicks och lyssnade på musik.

En bekant som har bott i staden hade sagt åt oss att om man inte gillar konstmuseum bränner man av sevärdheterna ganska fort och sedan ska man bara njuta av att strosa runt i staden och fika/äta på någon av alla trevliga restauranger. Han hade rätt, efter ett par timmar bytte vi därför turistandet mot att bara promenera, titta på folk och sedan tog det nog över en timme att hitta en lämplig restaurang för kvällens middag och tro mig, det beror inte på att det inte finns några, tvärtom! Tror aldrig jag har varit i en stad där restauranger, barer och kaféer duggar så tätt så det var helt enkelt omöjligt att välja. Italienskt, franskt och traditionellt schweiziskt dominerade utbudet och det är väl inte så konstigt med tanke på hur nära dessa länder vi befinner oss. Vi hade tänkt oss en traditionell schweizisk middag men det slutade med en risotto på en liten italiensk taverna, inte mig emot, jag älskar italienskt. Att de dessutom drev en egen vingård innebärande att både olivoljor, viner och ostar var egenproducerade var ju ett plus i kanten och den mysiga uteserveringen var pricken över i. Att sitta i en liten gränd, bli serverad god mat på bord med rutig duk och tända ljus, att ständigt se folk som strosar förbi på gångvägarna och att inte behöva frysa ens när klockan närmar sig tio på kvällen är verkligen ljuvligt och sinnebilden av en i det närmaste perfekt sommarkväll.

Nu blir det en tidig sänggång för i arla morgonstund ska jag hinna med en morgonjogg utmed sjön innan tåget tar oss vidare till St Moritz för ett par dagar vandring, mountainbike, sightseeing och löpning.

Auf wiederhören.

Ilsket långpass i solen

Efter att ha spenderat lördagen på Marstrand med svärfar och hans fru följt av en helkväll på ett fullsatt Ullevi med Robbie Williams på scen var klockan mitt i natten när vi tröttare än någonsin ramlade in i vårt hem och stupade i säng. Ställde ingen väckarklocka då jag inte tyckte att det spelade någon roll när jag skulle komma igång med söndagens långpass då hela dagen stod till mitt förfogande utan andra planer. Tyvärr vägde jag inte in väderaspekten i detta beslut vilket visade sig oklokt när sovmorgon, frukost och förberedelser för långpass inte var avklarade förrän klockan hunnit bli 11,30 och 40km långpass när solen står som högst och termometern visar nästan trettio grader var ett oundvikligt faktum. Plötsligt ångrade jag min semesterflummiga, nyfunna kärlek till sovmorgon.

Som tur var iklädde sig min fina J rollen som coach/vätskelangare och hoppade upp på cykeln bärande på så mycket vätska att han hade kunnat knäcka extra som kamel. Vi gav oss ut på en av mina favoritrundor och kroppen kändes till en början riktigt lätt och fin, trots den pressande värmen. Funderade på kontraster, likheter och skillnader mellan detta långpass i det extremvarma vädret med ett pass på exakt samma runda i januaris extremkalla vinterväder när det var 26 grader kallt. Kom fram till att ett pass iklädd shorts och topp, på torr och fin asfalt, till ljudet av fågelkvitter och doften av blommor vinner alla dagar i veckan över januaripasset där benen blev stela av kylan, kroppen tung av alla lager av kläder, kinderna illröda av frostskador och kläderna vita av all fukt som frusit till is. Dagens pass kändes plötsligt som ett lyxpass och såg ut att bli en njutning, så länge jag bara såg till att få i mig tillräckligt med vätska.

Min fina J hade under hela frukosten poängterat och påmint mig om vikten av just vätska och, som sagt, utrustat sig på alla sätt och vis för att jag skulle slippa "gå torr". Efter 15km passerade vi Jonnes morbrors hus och semestertider som det är satt familjen såklart ute i solen och njöt. Självklart ville vi ju stanna och prata men då jag ogärna ville avbryta mitt pass fortsatte jag springa medan Jonne tog ett snabbstopp för att säga hej då vi räknade med att han lätt skulle kunna cykla ikapp mig lagom till nästa vätskelangning. Jag sprang, och sprang, och blev allt törstigare och varmare. Efter fem kilometer hade han ännu inte kommit ikapp, efter ytterligare fem kilometer syntes han fortfarande inte till och efter totalt 15km utan vätska började jag få panik och befara att han aldrig skulle komma ikapp. Huvudet närmade sig kokpunkten, munnen var torr som sanden i Sahara och löpning kändes plötsligt inte längre alls som någon särskilt lyxig och njutningsfull semestersysselsättning.

Jag blev argare och argare och förbannade min makes sociala sida som gör att han troligen inte kunnat avbryta sin snabbvisit hos morbror så snabbt som jag då tyckte att han borde, jag förbannade hans dåliga cykel som troligen gjort att han inte kunnat cykla så snabbt som han borde för att hinna ikapp och jag förbannade mig själv för att jag förlitat mig på honom istället för att ta ansvar för att själv placera ut vätska på lämpliga platser som jag alltid gjort tidigare. Var arg för att det var han som tjatat mest om hur viktigt det var med vätska och nu flummande bort langningen. Var arg för att han i första hand tjatat om att jag för att påskynda min för tillfället dåliga återhämtning absolut aldrig får gå tom på energi och nu hade försvunnit med mitt socker. Var arg för att mitt pass som börjat så fantastiskt lätt, fint och underbart nu skulle bli förstört. Lipfärdig och svimfärdig vägrade jag av ren ilska ta den chans till genväg som fanns för att här förkorta min runda utan fortsatte istället min ursprungliga väg mot 40km. Om jag så skulle krypa hem tänkte jag inte låta min flummiga coach förstöra mitt pass.

Så äntligen hör jag hur en cykel rullar upp bredvid mig och jag ser hur Jonne sträcker fram min sportdryckflaska och en gel samtidigt som han ser bedrövad ut, ber om förlåt och snabbt berättar hur han bara stannat i tio minuter men ändå fått cykla som en tok för att hinna ikapp. Jag tittar på honom med svart blick, skiter fullständigt i alla ursäkter och fräser ur mig ett "du får sparken som tränare" innan jag rycker åt mig min vätska, min gel och häller en flaska vatten över mig.

Sedan råder radiotystnad sista milen hem, bortsett från några tröstlösa försök från Jonne att föra en konversation med mig men han får inga svar. Jag är för arg, för sur, för irriterad och för trött. 

Efter en evighetslång sista mil var vi så äntligen hemma och jag fick i skuggan av ett träd kasta mig på gräset och svepa allt som fanns kvar av vatten och sportdryck samtidigt som min fina J, med samvetskval över att ha pajjat mitt pass, fjäskade för mig genom att ta hand om mina prylar, erbjuda sig att hämta allt jag kunde tänkas behöva och vara allmänt extra omtänksam för att få mig att må bra men kanske framförallt att återigen vilja prata med honom. Jag tiger fortfarande som muren, både för att jag är arg över mitt förstörda, dåliga pass och för att jag mår illa, men piggnar snart till så mycket att jag orkar kasta en snabb blick på klockan bara för att inse att tiden 3,04 är min bästa tid någonsin på rundan. Plötsligt är all ilska och all trötthet inte så himla farlig längre och jag blir mitt vanliga jag igen där Jonne är världens bästa och mest engagerade coach, världens allra underbaraste make och löpning en härligt solig sommardag är det allra roligaste och bästa  jag vet i världen. Jag är dock inte dummare än att jag passar på att nyttja Jonnes dåliga samvete till att låta honom cykla till affären och köpa iskall cola och resorb innan han återfick sin anställning som coach.

Att vara marathonlöpare är stundtals riktigt tufft och krävande, men att vara gift med en - det är nog troligen värre...

       

Ett steg i rätt riktning!

Efter förra helgens löparfiasko var det igår dags att ställa sig på startlinjen igen. Förhoppningarna och förväntningarna inför gårdagens 6km Slussprov i Trollhättan var väldigt låga och jag var inställd på att få ytterligare ett slitsamt race. Hur mycket bättre kan formen bli på en vecka liksom? 

För att i alla fall försöka hitta tillbaka till något som liknar dräglig form har jag i veckan lättat lite på träningen och lyssnat på kroppens tydliga "jag mår inte bra och är sliten-signaler" och efter ett par pass med helt okej kropp hade jag en vag önskan om en bättre känsla och att det i alla fall skulle vara kul att springa igen. Med en så trött kropp som förra helgen är det inte roligt att springa, inte ens första kilometern, och sådant gör mig ledsen.

Men igår var det annorlunda och direkt när skottet gick hittade jag ett bra flyt och det kändes inte som att det gick det minsta fort, även om första kilometern avklarades i ett väldigt tempo. Banprofilen visade att första tre kilometerna skulle vara ganska lättlöpta för att sedan följas av två riktigt tuffa kilometer med uppförslöpningar vid slussarna och sedan avslutas med en hyfsat snäll kilometer in mot mål. Detta stämde väl hyfsat även om några överraskningar dök upp längs vägen, som t e x en zick-zack löpning uppför en smal stig bestående av fem nittiograders svängar där man nästan behövde hålla sig i räcket för att ta sig runt, lite stigar bestående av lösa stenar där det var svårt att få fäste och framförallt en hel del korta och branta backar vilket jag är sämst på. Gillar bättre riktigt långa och sega backar där man inte tappar så mycket rytm och steg, min teknik i branta backar är nämligen kass.

Men även om jag tappade massor fart i backarna och knixarna kom aldrig den där panikartade tröttheten, mattheten och den tillhörande förtvivlade och uttråkade känslan från förra helgen. Istället förvånades jag varje gång banan planade ut över vilken fart jag faktiskt hade i benen och hur bra kroppen faktiskt kändes. Tyvärr litade jag dock inte så mycket på min form att jag vågade gå på för fullt då jag var rädd att dra på mig den onormala tröttheten utan sprang istället en aning avvaktande för att hushålla med krafterna. När klockan pep för 5km passering såg det ut som om banrekordet fanns inom räckhåll då jag hade långt mer än fyra minuter på mig att avklara de sista 1000m. Jag drog på allt jag hade och kroppen svarade superfint och vid ett par ögonkast på klockan verkade jag hålla 3,30 fart. Som ohotad och glad segrare kunde jag korsa mållinjen, men blev förvånad när jag såg att klockan tickat iväg till 23,45 och därmed 15sek EFTER banrekordet. Hur gick det till? Sista biten som kändes så lätt, om än med lite överraskande små kullar att besegra som stal min fart. Men SÅ långsamt som 4,30 kunde det väl omöjligt ha gått?

Efter en närmare titt på klockan visar det sig att jag enligt min GPS sprungit 6300m istället för de beräknade 6000m, så när jag enligt min klocka hade 1000m kvar resterade alltså 1300m. Inte konstigt då att det behövdes en bra bit över fyra minuter. 

Men, men, känslan var bra vilket är det viktigaste och tiden var ju helt okej med tanke på den tuffa banan och närheten till banrekordet. Normalt skulle jag blivit besviken över att känna att jag hade så mycket kraft kvar efter målgång och över att inte ha fått ut allt, men den här gången är jag istället tacksam och glad för det och tar det som ett tecken på att min kropp är på väg att bli återhämtad och jag gläds åt att inte vara så onormalt trött som förra helgen.

Ett steg framåt, helt klart.

Kajkar runt

Cyklingen på Ven blev en härlig upplevelse.

I strålande solsken åkte vi färjan över från Landskrona och travade raka spåret till Vens cykeluthyrning som var den största anläggning i sitt slag jag någonsin sett. Enligt uppgift ska 1200 cyklar ha funnits till uthyrning och jag tänker inte ifrågasätta denna uppgift, jag har aldrig sett så många cyklar på en gång, inte ens i Haag där jag minns att jag häpnade över att mängden cyklar verkade överstiga antalet invånare. Med denna obegränsade tillgång till cyklar i åtanke syntes det på förhand en aning överambitiöst att jag hade förbokat vår tandemcykel eftersom risken för att cyklarna skulle ta slut inte direkt var särskilt överhängande. Men jag gillar att ha koll på läget och väl på plats visade sig min framförhållning vara ett vinnande koncept då vi med ett leende kunde slinka förbi den 150m långa kön till uthyrningen och gå till luckan för förbokade cyklar där endast två personer stod före oss och väntade på service. Jackpot!

Efter en lite vinglig start med många skratt fick vi snart koll på tekniken för tandemcykling och trampade sedan igång med cykelkartan i högsta hugg med målet att ta oss runt hela ön.

Fyra och en halv timme senare klev vi åter på färjan tillbaka till fastlandet och då hade vi cyklat varenda väg som fanns utmärkt på kartan, varit på Tycho Brahes observatorium, besökt den vackra gamla kyrkan som ska vara en av de vanligaste vigselkyrkorna i landet, klättrat upp på utkiksplatsen, varit inne på whiskeydestilleriet, besökt getost- och pastabutiken och dessutom både haft lunch- och glasspaus. Ven är, som ni förstår, inte en särskilt stor ö. Men fin!

For sedan hemåt och efter att ha sovit en natt i sin egen säng  och spenderat en förmiddag innehållande två löppass för mig och en 18 håls golfrunda för maken packade vi återigen väskorna och for den här gången mot Växjö för ett besök hos goda vänner. En härlig eftermiddag och kväll spenderades i deras trädgård med grillning och slappande i solstolen på agendan. Efter en noggrann instruktion om lämplig morgonpassrunda, som gicks igenom både två och tre gånger för att lokalsinnesaknande Jossan inte skulle försvinna i den mörka smålandsskogen kunde jag inleda nästa dag på bästa sätt med en härlig morgonjogg på landet med solen och kohagar som mitt enda sällskap. Jag hittade hem, till allas förvåning, och detta firades med att vi åkte till Kronoborgs slottsruin där vi turistade, lärde oss om Nils Dacke och fikade i solen innan vi for hemåt igen.

Avslutade sedan dagen med att köra ett riktigt bra pass på bana bestående av s k supertusingar följt av styrketräning med medicinboll innan pappa och bror kom och förgyllde kvällen genom att hänga på vår altan en stund. 

Idag har vi första dagen på länge på hemmaplan och än så länge har den ägnats åt sådana där tråkiga saker som man måste ägna sig åt när man inte har varit hemma på länge, typ städa, tvätta och sopsortera. Ett lätt löppass har jag också hunnit med såklart och nu låter det som att jag har fått min vilja igenom att ägna eftermiddagen åt att fara på loppis. Blev nämligen så himla inspirerad av våra goda vänner i Växjös trevliga hem där en perfekt mix av nya, moderna möbler blandas med inredningsdetaljer från loppisfynd. Så vill jag med ha det, så idag kan bli dagen då jag för första gången handlar något på en loppis. Om inga fynd uppenbarar sig har jag en glassfika planerad på vägen så att resan inte ska vara i onödan. 

När kvällen sedan kommer är det så åter dags att packa väskan för att kajka vidare på nästa roadtrip som inleds med att springa 6km på Slussprovet i Trollhättan, fortsätter med ett besök hos svärfar i Kungälv och avslutas med att spana på Robbie Williams på ett fullsatt Ullevi.

Varför vara hemma och ta det lugnt när världen är full av så mycket skojigheter?

       Växjö från sin allra vackraste sida!

   Att hyra tandemcykel istället för vanliga

   cyklar gav definitivt en extra krydda till 

   cykelturen!   

Tröst och oförtjänt lyx

Efter att ha sonat mitt extremt dåliga Varbergslopp med en rekordlång nerjogg, ett plågsamt isbad för mina ben, någon timmes ältande och analyserande om vad som gick snett och en bra stunds tjurande tyckte jag att det fick vara nog. Det var dags att istället unna sig lite tröst och lite lyx, inte för att jag hade förtjänat det men för att livet blir så mycket roligare om man inte går runt och är sur och arg.

Eftersom vi bokat in oss på Varbergs stora kurortshotell vore det ju bortkastat att inte nyttja den lyx vi hade tillgång till. Började därför med att göra min öldrickande man/coach sällskap på uteserveringen där jag, fortfarande iklädd svettiga löparkläder, intog en iskall cola i den stekande solen samtidigt som vi lyssnade till den duktiga trubaduren, tittade på övriga semesterfirare och knarkade havsluft.

Traskade sedan in till spaavdelningen som hade allt man hade kunnat önska; 34 gradigt sötvattenbad, ångbastu, bubbelpool, 32 gradigt saltvattenbad, tropisk dusch, isbad - ja listan kan göras oändlig och att fördriva ett par timmar i den miljön var inget problem. Tog här ett riktigt isbad för mina ben och utmanade maken om vem som kunde stå ut längst i kylan innan man fick kasta sig i värme igen. Jag vill påstå att jag vann, men här är vi inte helt ense, men grym känsla att först kyla ner sig så att fötter och vader nästan domnar bort för att sedan direkt hoppa i det varma vattnet och känna hur det bränner och sticker i hela kroppen. Konstaterade att det är tur att man inte är gammal eller överviktig, risken för en hjärtinfarkt kändes överhängande.

Lagom trötta och möra efter ett par timmar i badet väntade sedan hotellets spa-buffé på terrassen. Personligen brukar jag inte gilla buffé då jag tycker att det känns lite lätt ofräscht med alla människor som petat i den mat jag ska äta, dels då jag tycker att det blir svårt att kombinera ihop alla val till en bra maträtt och det ofta tenderar att bli en salig röra på tallriken. Men eftersom vi visste att köket här skulle vara bra och framförallt att barn är förbjudna (inte för att jag ogillar barn men inbillar mig (hoppas) att avsaknaden av dessa innebär färre fingrar och midre snor i buffematen) slog vi ändå till och testade käket. Vi ångrade oss inte!

Förrättsbordet innehöll diverse kalla rätter där getost på valnötsbotten, en mangosallad och det hembakade brödet var höjdpunkterna. Till varmrätt serverades diverse grillat och jag, som inte är någon potatisälskare, jublade inombords när man kunde få ljuvligt god risotto som tillbehör.

Ett glas rosevin till detta fick bli pricken över i, inte så bra återhämtning för kroppen med just vin kanske, men väl för själen och knoppen.

Lyxigt, och underbart gott!

Toppade sedan dagen med en skön kvällspromenad vid havet som avslutades med en pulshöjare då vi passerade vår parkerade bil och såg att rutan på passagerarsidan saknades. Rusade fram till bilen och blev en aning förvånade när vi inte hittade krossat glas varken i eller utanför bilen. Är varbergs tjuvar verkligen så ordentliga att de städar efter sig?

Min fina J frågar då om jag säkert vevade upp rutan innan vi lämnade bilen varför jag oförstående tittar på honom och svarar att jag vevar väl aldrig ens NER rutan? Då påminner han mig om att en vakt gav oss en biljett genom min ruta vid infart till parkeringen och då dyker en svag minnesbild om detta händelseförlopp upp i mitt huvud. Vi provar att trycka på knappen och veva upp rutan och mycket riktigt, den rullar upp så fint och jag blir nästan rädd för mig själv och min slarvighet. Men tack alla ärliga Varbergsbor som lät vår vidöppna bil stå orörd på en obevakad parkering från klockan tolv på förmiddagen till elva på kvällen. Mer sånt!

Dagen idag har även den gått i den lyxiga och avslappnade semesterkänslans tecken. Efter ett morgondopp i havet och en snabb frulle hyrde maken en cykel medan jag snörade på mig löparskorna och vi gav oss ut på ett gemensamt långpass och sightseeingtur i Varberg med omnejd. Hann se det mesta av orten under de dryga 2,5 timme vi var ute  och jag kunde också konstatera att det är ju typiskt att kroppen idag var den piggaste på hela veckan, betydligt bättre idag än på tävlingen igår. Men vem sjutton vill vara pigg dagen EFTER en tävling? Snacka om taskig tajming.

Nu är vi klara med Varberg och fortsätter vår roadtrip söderut där tandemcykling på Ven står på agendan. 

Man kan inte annat än älska semester!

Pinsamt dåligt

Ett Varbergslopp över 10km i strålande sol, på en vacker bana, med massor av folk både på och bredvid banan mitt på semestern kan ju vara alldeles, alldeles underbart! 

Eller helt för jävligt, om du frågar mig.

Idag var allt fel från första steget. Det fanns absolut ingen kraft i min kropp, det var inte bara benen som var trötta utan hela jag kändes lam, matt och energilös som en urvriden disktrasa. Var peppad och glad på startlinjen då sol, glada och trevliga löparkollegor och semesterlopp brukar kunna ha den effekten på sinnesstämningen men det hjälper ju föga när kroppen inte vill. Det fanns inte en chans att jag kunde haka på superstarka klubbkompisen Madde eller fantastiskt formstarka Therese från Ullevi utan jag var hopplöst efter redan efter första kilometern. 

Vid tre kilometer var jag supertrött, vid 4km var jag helt slut och vid 5km funderade jag på att bryta. Det var inte ett skit kul.

Min enda tröst fanns i att jag visste att första 5km skulle vara de tuffaste och att jag därmed snart skulle få både medvind och lite medlut, så det skulle ju inte bli värre i alla fall. Men tyvärr hjälpte den fina avslutningen på banan föga denna kroppsliga löpardag från hell, så även de resterande kilometerna var skit, plågsamma, sega, tråkiga... 

Vid nio kilometer blir jag omsprungen av ytterligare en tjej och då fick det vara nog. La in den sista växeln och pressade allt jag hade och kunde svara på hennes attack och ta tillbaka min fjärdeplats och hålla den hela vägen in i mål. Jag tar med mig den kilometern och min krigarskalle som det enda positiva från det här loppet. Hur mycket det nu är värt att spurta skiten ur sig med sådan mjölksyra att man staplar över mållinjen för en usel fjärdeplats och med sin sämsta 10km tid på många år? 

37,37 är värdelöst, kass och pinsamt dåligt. Jag skäms.

Visst, det finns förklaringar till att det gick uselt. Att kuta två maror inom loppet av tre veckor, att jag har kört minimalt med fartträning senaste månaderna och att jag denna vecka tränat på mitt miniträningsläger med fyra-fem timmar träning per dag är ju faktorer som inte direkt ger snabba ben.

En tid strax under 37 hade jag gett godkänt och tyckt varit ett normalt resultat under dessa förutsättningar. Dagens tid får klart underkänt och blir en väckarklocka som talar om att jag gått på för hårt efter mina maror och inte låtit kroppen vila tillräckligt mycket. 

Lärdom:

1. Tränar man bara långt och långsamt, blir man jävligt bra på att springa just långt och långsamt. 

2. Om man aldrig vilar blir man tröttare och segare för varje dag och slutar som en seg motionär som springer milen på 37,37.

Slutsats:

Revidera om träningsplanen, ge kroppen ett par veckor med mindre mil och mera återhämtning och våga tro att det kommer att göra gott i längden.

Alla hatar att jogga ner, så även jag, men som filosofi har jag att ju sämre prestation desto längre nerjogg som straff. Efter loppet checkade vi in på fina kurortshotellet och medan min coach/make fick njuta av en öl i solen blev det världsrekordlång nerjogg följt av ett plågsamt isbad för mina ben i det kalla havet som bestraffning för att jag är så kass.

Så dålig att det är pinsamt. Blä.

         

Bestraffningen - att jogga ner runt halva Varberg och sedan frysa benen av sig i iskalla vattnet. Skit ska skit ha.

Racing 2013

Lite bitter, lite kinkig, lite less och ganska irriterad över att träningen i veckan inte har gått särskilt bra har jag ändå börjat blicka framåt och satt min tävlingsplan för resten av året. Av en bekant, som varit landslagsmässig i medeldistans för många år sedan, fick jag tipset att dela in tävlandet i A, B och C tävlingar. En A-tävling är en tävling som är prioriterad då man toppar formen och verkligen vill prestera sitt yttersta. En B-tävling är en tävling där man inte toppar formen så att det påverkar träninsplanen men ändå en tävling där man försöker komma med hyfsat pigg kropp och med en del prestationsmål. C-tävlingar är rena träningslopp som dyker upp mitt i tuffa träningsperioder och ersätter kvalitetspass, lopp där man inte är det minsta toppad och där man kanske till och med har/ska träna ett rejält pass till samma dag. 

Det här är ett nytt tänk för mig som tidigare helst alltid velat vara väl förberedd inför alla lopp. Men i min nya träningsplan, som de närmaste månaderna fokuserar på att träna upp snabbheten, är det tänkt att B och C tävlingar ska dyka upp som frekventa inslag av snabbhetsträning då jag vet att jag med en nummerlapp på bröstet tar ut mig det lilla extra som jag inte får ut när jag springer ensam här hemma.

Jag tror också att detta upplägg kan avdramatisera tävlandet och göra att jag kan komma till start mer avslappnad och utan den nervositet som jag brukar kriga med.

Allt inleds på lördag med en B- tävling i Varberg över 10km. Ett lopp där jag kommer sikta på att jaga mitt pers men samtidigt ett lopp jag startar med en ganska sliten kropp efter en hård veckas tränande och med ben som under juni månad knappt såg röken av snabbhetsträning. Har försökt få hyfsat pigga ben till imorgon trots mitt mini-träningsläger med 4-5tim träning per dag genom att förlägga veckans allra lugnaste pass till idag (16km fartlek) och spara veckans långpass till dagen efter race. Känslan på dagens pass var som förväntat läskigt seg men förhoppningen är att den mesta av segheten ska vara bortblåst till imorgon efter en lugn eftermiddag och kväll med mycket vila i solstolen, bra mat och en kanna carboloader. Om så inte är fallet är det på en B-tävling okej och man får utan alltför stor besvikelse åka hem och fortsätta träningen enligt plan. No big deal liksom.

På fredag ska jag springa Slussprovet över 6km i Trollhättan, vilket i planen räknas som en C-tävling. Nästa vecka är en rejäl grisvecka med både hårda pass men också mycket mängd. Kroppen kommer kännas mosad när jag startar, och ännu mer mosad efter loppet men ett snabbdistans pass kommer jag att ha fått även om förhoppningar på tider är obefintliga och det finns risk för en mycket plågsam och jobbig upplevelse.

Veckan därefter är jag i Schweitz på semester och lägligt nog visade det sig att swiss alpine marathon avgörs just då. Jag är ingen bergs/terränglöpare men ett långpass i fin miljö är ju alltid trevligt varför jag idag har anmält mig till 30km klassen som avgörs över de tre första milen på ultraloppets 78km bana. En klar C-tävling för mig då jag i allra första hand är i Schweitz med familjen för att ha semester och kommer att ha ägnat dagarna innan race till mountainbikecykling, bergslöpning, fjällvandring, sightseeing, shopping och goda middagar. Ser loppet i första hand hand som ett fint träningspass och i andra hand som ett ypperligt tillfälle att se Davos med omnejd.

Ja, sådär rullar det sedan på under sommaren och hösten. B och C tävlingar är det gott om och de lär ni få höra om efter hand. A-tävlingar har jag bara tre stycken kvar i år och de är:

- SM i friidrott, 10000m i augusti.

Ett lopp där jag i första hand tänker jaga mitt pers och i andra hand jaga en så bra placering som möjligt. Jag är realist och medveten om att de allra finaste placeringarna är "out of reach" även om jag skulle lyckas med en förbättring av min fart i sommar, men en topp 6 placering innebärande SM poäng till klubben är en tuff men inte helt orimlig målsättning.

- Stockholm halvmarathon i september.

Ett lopp där jag ska springa för pers.

- Amsterdam marathon i oktober.

Höstens allra viktigaste race och loppet där jag hoppas få upprättelse för de mediokra tider jag presterat på marathon senaste året och där jag bara ska, måste och vill krossa mitt snart föråldrade pers från 2011.

Så otroligt mycket kul att se fram emot och det är inte utan att man blir lite uppspelt och taggad bara av tanken på alla fina race.

Nu önskar jag mig "bara" en hel och frisk kropp som vill vara med på tåget och ett resultat från magnetröntgen som inte krossar mina planer... 

Ensamt träningsläger på hemmaplan

Denna första semestervecka är jag lämnad åt mitt öde då min fina J fortfarande är kvar i vardagens ekorrhjul och fastkedjad vid kontorets skrivbord. Fritt fram för mig att själv bestämma över varenda minut av dagen, att vara ego och göra sånt som jag själv gillar. Lyxigt  men också lite trist. 

Självklart hade jag kunnat åka iväg någonstans med någon kompis, hitta på något med någon av mina föräldrar eller fixa och dona i vårt hem men istället har jag bestämt mig för att denna vecka ska ägnas åt ett litet mini-träningsläger på hemmaplan nu när all tid till vila och återhämtning finns mellan passen.

I måndags inledde jag därför dagen med att stiga upp samtidigt som J för att köra morgonjoggen, dels för att det vore bra för resten av dagens träning att springa tidigt på morgonen, dels för att underlätta för min extremt morgontrötta andra hälft att komma ur sängen utan att knäckas av vetskapen att hans semesterlediga fru fick sova vidare. Win-win situation eftersom klockan ändå ringde 6,20, en hel timme senare än ett morgonpass en vanlig arbetsdag. 

Efter en dryg timmes distanslöpning blev det frulle och sedan tänkte jag ta en liten powernap då jag mådde rätt kass med både rejäl huvudvärk och risig mage. Powernapen blev dock till en superpowernap eftersom jag vaknade först 1,5 timme senare och fick lite sån där panik som man får nu när man är vuxen och inser att man håller på att sova bort hela förmiddagen. Tog mig därför upp ur sängen och utförde den tråkiga men ack så nödvändiga sysslan att städa lägenheten, vilket som på hundra kvadrat som tur är går ganska fort, för pigg var jag fortfarande inte. La mig sedan och vilade igen för att förhoppningsvis bli piggare till nästa träningspass och sov även denna gång i över en timme. Mådde dock inte särskilt mycket bättre för det, magen var fortfarande i uppror och en vansinnig huvudvärk höll på att spränga min skalle och jag började fundera på om det verkligen vore klokt att under dessa förhållanden genomföra de två resterande passen? Kanske resulterar det i att jag blir riktigt sjuk? Eftersom jag dock misstänkte att vätskebrist och värmen från gårdagens pass var orsaken hävde jag i mig några liter vatten och resorb och hoppades på bättring. Hjälpte föga, mådde fortfarande skit men bestämde mig ändå att i alla fall försöka köra enligt plan av ren rädsla över att ha råkat blanda ihop semesterlathet med känslan av att må dåligt. För att utesluta lathetsfaktorn snörade jag på mig skona för att köra 6st tröskeltusingar i terräng med en minut vila, och en total distans om 15km. Det gick över förväntan, även om min kropp inte direkt jublade över tilltaget och det kanske inte var de snabbaste tusingar jag har kutat, men det var skönt att genomföra passet och därmed slippa oroa sig över att ha blivit semesterlat. Joggade ner och kände att huvudet och magen kanske fortfarande inte var på topp och funderade återigen på att skippa dagens sista pass men kommer fram till att den eventuella skadan nog redan är skedd så jag kan ju lika gärna köra den planerade bodypumpen också.

Drar således iväg på träningspass nummer tre och inser halvvägs in i passet, efter två flaskor vatten, att jag faktiskt känner mig piggare än på hela dagen. Men när instruktören frågar mig om jag hänger med även på den efterföljande spinningen tackar jag faktiskt nej. Där gick gränsen.

Efter en god natt sömn och efter att ha fått behålla kvällsmaten tack vare en stabilare mage, vaknade jag igår till en ny träningsdag utan minsta tecken på sjukdom. Ett noll till huvudet vs kroppen, sicken tur att jag inte skippade träningen i onödan.

På tisdagen blev det 25km distans, en timme styrka och rörlighet på gymmet och 3km simning innan jag dök in på en välbehövlig behandling på Amadeuskliniken där den fantastiske kiropraktorn David knäckte och rättade till mig lite här och där. Härligt mör fanns det sedan inte ork kvar till några större utsvävningar denna soliga semesterafton men ett test av vår nya pizzasten till grillen blev det i alla fall och en mysig afton i solen tillsammans med min fina J som nu bytt skepnad från den arga coachen som ville förbjuda mig att träna när jag var hängig till den mer trevliga maken.

När jag vaknade idag var jag plötsligt inte sådär lycklig och relaxad som man förväntas vara när man har semester. Jag hade istället panik över att det kändes som att jag kastar bort mina lediga dagar med att "bara" träna och inte göra något annat vettigt som typ träffa folk, ha sovmorgon, käka glass, bada eller annat liknande som man förväntas göra när man är ledig. 

Jag var inte träningssugen helt enkelt och att ett banpass i regn och snålblåst stod på agendan ökade ju inte motivationen direkt. Som bonus denna dag väntade dock min fina vän Malin, som jobbar på samma ort som friidrottsanläggningen är belägen, på lunchbesök av mig efter passet vilket gjorde att jag trots allt ändå kom iväg till träningen enligt plan. Som vanligt överraskar kropp och knopp, väl på plats på banan var det såklart vansinnigt roligt och som grädde på moset blev det första passet på flera dagar som kändes riktigt bra! 

Därefter väntade en lyxig eftermiddag med en långlunch med Malin följt av en lugn jogg i skogen tillsammans med Biggan. En jogg av det trevligare slaget då vi i sakta mak färdades över spångar, stockar och stenar, sprang mellan kossorna i kohagen och kröp under taggtrådsstängsel på en för mig delvis ny runda. Fantastiskt att det finns oupptäckt mark, efter så många års löpning häromkring trodde jag att jag hade sett varenda sten.

Ja, som ni hör har jag enbart löpning i livet just nu men som bloggens titel säger är det så som"livet som marathonlöpare" är ibland. Men när veckan når sitt slut är det slut på eremitlivet och jag får sällskap av Jonne. Då ska veckan krönas och semestern firas in med ett 10km stadslopp i Varberg följt av en lyxig vistelse på kurortshotellet, stillsamt långpass vid havet, spabehandling och en dagstur til Ven för tandemcykling och picknick. 

Men först lite mera träning, lite mera vila, lite mera mat och lite mera ensamhet...

Västkusten = Bästkusten?

Min första semesterhelg börjar gå mot sitt slut och det har varit en helg som verkligen har gått i semestrandets tecken och som har varit en bra kick-off på denna långa ledighet.

Efter en morgonjogg, en härlig frukost i solen på altanen och ett besök på ett semesterstängt gym som resulterande i egen cirkelträning med mina egna gymredskap som substitut drog vi igår iväg mot västkusten och Halmstad för att kolla på lag-SM i friidrott.

Jag har alltid tyckt att det är något visst med lagtävlingar, kanske för att löpning är en så individuell sport att det blir lite extra festligt när man plötsligt har någon annan med sig i kampen om segern. När jag tävlade i Villstad hade vi inte någon direkt bredd i truppen och det var ett evigt pusslande för att få en deltagare på varje gren för att slippa bli nollade och då varje poäng är viktig. Detta innebär att man kan få hoppa in lite här och där så bla har vår kulstötare en gång sprungit hundra meter och jag fått komplettera min huvudgren 5000m med att kasta slägga. Eller kasta och kasta, lägga den över linjen för att fixa poäng var taktiken och jag kan därmed stoltsera med ett pers i grenen på 3 meter och 84 cm. Tyvärr, eller lyckligtvis, är bredden i min nuvarande klubb Hässelby SK, betydligt större vilket alltså innebär att marathonlöpare som jag får agera hejarklack under dessa tillställningar och istället avnjuta det roliga från sidan av banan.

Men inte mig emot, det var fantastiskt roligt och lite lyxigt att svettfri stå i flipflopsen och solglajjorna vid sidan om banan utan minsta tillstymmelse till andfåddhet, illamående eller trötthet och heja fram sina lagkamrater som betalade tillbaka med att plocka hem guldet. Grymt!

Efter avslutade tävlingar drog vi oss in till stan där SM veckan pågick för fullt med diverse mer och mindre udda idrotter på schemat som bl.a. Sprinttriathlon, rally, streetbasket och konstflygning. Kul grej det där med att samla alla idrotter på en och samma plats så att man får möjlighet att se lite nya, udda sporter. Mötte här upp våra halmstadboende goda vänner Jocke och Therese och spenderade kvällen med middag på Pios uteservering där fiskälskande jag beställde den grillade tonfisken med tropisk salsa och sötpotatiskaka som visade sig vara en smaklös anrättning som inte direkt blev roligare av att de glömde lägga på den myntayoghurt som troligen skulle göra den där sista touchen. Fick efter lång väntan istället in yoghurten i en skål vid sidan om vilket tyvärr likväl kunde kvittat för tunn som vatten och klent kryddad gjorde den varken till eller från och de andras köttplankor och fläskfiléer med potatisgratäng såg oändligt mycket godare ut och det var uppenbart vem som dragit nitlotten. Men vad gjorde väl det egentligen? Jag svalt inte och det fina sällskapet och den härliga miljön på en trevlig uteservering i ett soligt och folktätt Halmstad var ju ändå huvudsyftet med kvällen och det gick det definitivt inte att klaga på utan kvalade snarare in som en toppklasskväll!

Kvällen avslutades sedan med en bio innan vi stupade i säng, eller snarare i luftmadrass i J&T:s storarum, och vaknade inte en gång innan klockan ringde för dagens träningspass.

Ett morgonpass som var något utöver det vanliga. Mina morgonpass brukar vara ganska lugna historier där jag mest samlar mil, återhämtar mig från ett tufft pass eller mjukar upp inför ett kvalitetspass men på dagens schema fanns bara ett pass, 22km varav 5km fartökning. Då jag ville ta chansen att springa i nya omgivningar var planen att det skulle avklaras innan hemfärd från Halmstad och då jag har svårt att käka för tätt inpå träning, men också som ni vet problem med blodsockret, var det ett moment 22 hur detta pass skulle genomföras utan att inkräkta allt för mycket på resten av gängets planer för dagen och utan att inverka alltför mycket på farten och kvaliteten på passet. Lösningen blev att skippa frullen för att slippa de två timmar väntan på passet en sådan skulle inneburit och istället låta mina två (!) följecyklister kånka med sig sportdryck för att ge mig energi nog att orka hålla en anständig fart.

Jocke och Jonne följde alltså med mig ut och Jocke, som själv springer ganska mycket och känner Halmstad som sin egen ficka, hade utlovat en vacker halvmararunda över ängar och fält, sommarstugsområden, golfbanor och framförallt med havsutsikt och han höll vad han lovade. En fantastiskt vacker runda blev det och det var otroligt inspirerande och kul att springa något annat än mina väl nyttjade rundor här hemma. Så inspirerande att jag öppnade alldeles för hårt vilket jag fick sota för i den stekande värmen och med min energitomma kropp (som sagt, skulle valt plankstek med bea före tonfisk igår kväll) och jag får ärligt erkänna att när de avslutande 5km trappades upp till en fart på 3,30 - 3,40 - 3,50 var det inte längre bara jobbigt utan rent av outhärdligt. Hade det inte varit för de vackra omgivningarna och av stoltheten att inte vika ner sig framför grabbarna hade jag avbrutit och låtit den sportdryck som ständigt envisades med att vilja komma upp igen ur min tomma mage landa i vägrenen istället för att åter sväljas ner och avslutat med att ta en skön promenad hem i solen.

Istället var det bara till att bita ihop, låta tankarna vandra iväg till att lyssna på grabbarnas samtal om gamla kultfilmer, titta på omgivningarna och försöka ignorera de allt stelare benen, svetten som rann över hela kroppen, sportdrycken som brände i magen och skallen som höll på att koka av värmen och så plötsligt var jag framme och kunde i lugn och ro pusta ut i skuggan efter ett väl genomfört krigarpass. Gjorde precis vad jag skulle, men inte en meter längre och inte en sekund snabbare ån nödvändigt. 

Den riktiga belöningen, bortsett från den vackra rundan, kom när vi klev in i lägenheten och Therese serverade mangosmoothie, perfekt kokta ägg och en stor kopp kaffe på den svala balkongen. 

Snacka om service och snacka om semesterkänsla.

Resterande dagen spenderades sedan med ytterligare strosande i SM veckans Halmstad och lite mer häng på uteservering bland semestrande hallänningar innan vi for hemåt mot Smålands mörka skogar igen. Vad ska man nu göra med denna söndagskväll i hemmets lugna vrå?

Ska jag förbereda lunchlåda? 

Ska jag storhandla? 

Ska jag tvätta? 

Ska jag packa träningsväskor?

Ska jag kolla mina möten i jobbkalendern?

NEJ, för idag är ingen vanlig söndag, det är min första semestersöndag så jag tänker sitta här i solen med fötterna i högläge och njuta av att all söndagsångest är ett minne blott.

Det är semester, and i like it!

                                   

Nu får det vara nog!

Dags att ta tag i sin stela och orörliga kropp, sitt ganska taskiga löpsteg och sin obefintliga snabbhet.

Idag började mitt sommarprojekt som innebär att jag ska fokusera på att förbättra just snabbheten, rörligheten och löpsteget med förhoppning om att detta ska kunna resultera i lite personliga rekord till hösten. Under våren har det varit grymt mycket fokus på distans och mycket mängd då tre marahonlopp inom loppet av två månader funnits på agendan och snabbhetsträningen har länge varit eftersatt. Att tävla på marathon betyder ju givetvis inte att man ska strunta i att köra snabbhet, men under den ovissa tiden efter kollapsen i Linz var jag avrådd från att pressa mig i maxfart då vi inte visste vad detta kunde göra med min hälsa varför maj månad i princip inte innehöll några tuffa fartpass, bara massa mängd.

Sedan kom juni med Stockholm marathon där jag oviss om min hälsostatus knappt trodde att jag skulle kunna ta mig runt varför jag inte hade något fokus på fart och tid utan bara på att genomföra loppet på bästa sätt efter rådande förutsättningar. Och det gick ju bra, även om tiden var i sämsta laget, så är det ju placeringen som räknas på mästerskap. Efter det fanns det inte utrymme för någon hårdare träning då fokus var på återhämtning inför stundande Tromsö marathon så där förflöt ytterligare tre veckor utan riktigt tuffa fartpass. Tromsö marathon gav ju också en placering och ett resultat över förväntan, men även här sprang jag utan tidsfokus och därför blev det inte heller här någon vidare bra tid. Och vad spelar tiden för roll när man får en seger med sig hem? 

Men sen var det ju åter dags för återhämtning, kroppen känner av två maror på så kort tid och man vill ju inte bli skadad, så ytterligare tio dagar med lugna distanspass på agendan och plötsligt fanns inte ett enda riktigt tufft fartpass i sikte så långt ögat kunde nå. 

Men nu är det dags. Dags för alla de tuffa, hårda kvalitetspass som bygger den där spetsen, den där farten och hårdheten som behövs för att springa riktigt fort - både på korta distanser och på marathon.

Vad ni inte vet därute är att jag och min tränare har "gjort slut" efter flera års samarbete vilket innebär att jag i nuläget står utan tränare. Min plan är att köra mitt eget upplägg med min man som Coach och min ex-tränare som bollplank till tävlingssäsongen är slut och sedan skaffa mig en ny tränare inför vinterns uppbyggnadsträning och säsongen 2014. Anledningen till att jag väntar med att inleda något nytt samarbete är att jag tror att det blir bäst både för mig och för den nya tränaren att få börja jobba från grunden istället för att bli inkastad mitt i fulla tävlingssäsongen.

Att styra sin egen träning och sitt eget tävlande känns läskigt, kul och oerhört motiverande på samma gång. Läskigt för att jag är rädd att göra fel, rädd att träna för hårt (jag är sämst på att vila) och rädd att förstöra mig. Kul och inspirerande för att jag nu får göra det jag själv tror på, det jag känner funkar för min kropp och testa nya pass som jag aldrig kört tidigare.

Efter en veckas pulande med träningsschema har jag nu en klar plan för samtliga veckor fram till Sthlm halvmarathon som i första hand innehåller fokus på just snabbhet, teknik, rörlighet och styrka före mängd. Det heliga långpasset på 35-40km varje vecka ska givetvis finnas kvar som grunden i det hela, men fokus ska hela tiden ligga på kvalitet fram till Stockholm halvmarathon är avklarat då det blir mer maratonspecifik träning igen fram till höstmaran i slutet av oktober. Målet är att den nya snabbhetsträningen i kombination med den rejäla distansgrund jag under många år byggt upp ska resultera i ett pers på maran i höst. 

Vi får väl se om det funkar, men nu har jag i alla fall ett upplägg jag tror på, ett upplägg jag har byggt ihop själv, ett upplägg som jag brinner för och som jag ser fram emot att testa.

Bara den motivationshöjaren räcker långt!

Så idag började "mitt nya liv" med ett rejält banpass med korta, snabba intervaller följt av häckgång, häckhopp, miljoners löpskolningsövningar och diverse styrkeövningar för benen.

Låt oss säga såhär, det märks var min träning är eftersatt och det var länge sedan mina ben fick uppleva sådan mjölksyra. Hur jag ska kunna genomföra morgonjoggen om bara några timmar blir spännande att se men det är med skönt darriga ben jag nu vilar på altanen och belönar mig/firar in min semester som också började idag med åttiotalsefterrätten med stort E - grillad banan med smält choklad och vaniljglass.

Vissa tränar för sommar och beach 2013, jag tränar för hösten och löparspåren 2013. Nu kör vi!

Oj vad det är dyrt med magnetröntgen...

...i alla fall om man kombinerar det med en eftermiddag på A6 shoppingcenter.

Efter 50min i en "röntgentub" med ett fasligt oväsen i kombination med en läkare som uppmanar en att spänna musklerna, slappna av, hålla andan, andas djupt, krysta och skjuta rygg tyckte jag att jag hade förtjänat något kul också. Lägligt nog låg röntgenmottagningen ett stenkast från A6 shoppingcenter i Jönköping och lägligt nog har min mycket shoppingintresserade kära mor semester så jag behövde inte fråga två gånger om hon kunde tänka sig att följa med som sällskap på min röntgen när en rejäl shoppingrunda ingick i dealen.

Så efter en grillad kalkonpanini och ett par koppar kaffe var jag redo att attackera butikerna och jag kan bara konstatera att min shoppingform är på topp.

Två par skor (inte löparskor!!!) ett par shorts (inte löparshorts!!) ett linne (inte löparlinne!!) och en kofta blev resultatet och ovanligt nog var det enda löparrelaterade inköpet en posture från hälsobutiken. För er som inte vet vad det är så är det typ en sele man sätter på sig som en ryggsäck och som genom endast ett par timmars användning per dag ska förbättra hållningen och därmed även löpsteg och syreupptagningsförmågan. Om det funkar? Vad vet jag. Men i kombination med all rödbetsjuice och blutsaft jag dricker kan i alla fall ingen säga att jag inte gör vad jag kan för att underlätta vägen mot löparmålen...

Min posture. Ser skum ut men är grymt behaglig och gör det omöjligt att sjunka ihop.

Dags att sova så man snabbt kan få vakna upp och ta sig an den allra sista arbetsdagen innan 4,5 långa veckors semester väntar. Underbart!!