Som tur var iklädde sig min fina J rollen som coach/vätskelangare och hoppade upp på cykeln bärande på så mycket vätska att han hade kunnat knäcka extra som kamel. Vi gav oss ut på en av mina favoritrundor och kroppen kändes till en början riktigt lätt och fin, trots den pressande värmen. Funderade på kontraster, likheter och skillnader mellan detta långpass i det extremvarma vädret med ett pass på exakt samma runda i januaris extremkalla vinterväder när det var 26 grader kallt. Kom fram till att ett pass iklädd shorts och topp, på torr och fin asfalt, till ljudet av fågelkvitter och doften av blommor vinner alla dagar i veckan över januaripasset där benen blev stela av kylan, kroppen tung av alla lager av kläder, kinderna illröda av frostskador och kläderna vita av all fukt som frusit till is. Dagens pass kändes plötsligt som ett lyxpass och såg ut att bli en njutning, så länge jag bara såg till att få i mig tillräckligt med vätska.
Min fina J hade under hela frukosten poängterat och påmint mig om vikten av just vätska och, som sagt, utrustat sig på alla sätt och vis för att jag skulle slippa "gå torr". Efter 15km passerade vi Jonnes morbrors hus och semestertider som det är satt familjen såklart ute i solen och njöt. Självklart ville vi ju stanna och prata men då jag ogärna ville avbryta mitt pass fortsatte jag springa medan Jonne tog ett snabbstopp för att säga hej då vi räknade med att han lätt skulle kunna cykla ikapp mig lagom till nästa vätskelangning. Jag sprang, och sprang, och blev allt törstigare och varmare. Efter fem kilometer hade han ännu inte kommit ikapp, efter ytterligare fem kilometer syntes han fortfarande inte till och efter totalt 15km utan vätska började jag få panik och befara att han aldrig skulle komma ikapp. Huvudet närmade sig kokpunkten, munnen var torr som sanden i Sahara och löpning kändes plötsligt inte längre alls som någon särskilt lyxig och njutningsfull semestersysselsättning.
Jag blev argare och argare och förbannade min makes sociala sida som gör att han troligen inte kunnat avbryta sin snabbvisit hos morbror så snabbt som jag då tyckte att han borde, jag förbannade hans dåliga cykel som troligen gjort att han inte kunnat cykla så snabbt som han borde för att hinna ikapp och jag förbannade mig själv för att jag förlitat mig på honom istället för att ta ansvar för att själv placera ut vätska på lämpliga platser som jag alltid gjort tidigare. Var arg för att det var han som tjatat mest om hur viktigt det var med vätska och nu flummande bort langningen. Var arg för att han i första hand tjatat om att jag för att påskynda min för tillfället dåliga återhämtning absolut aldrig får gå tom på energi och nu hade försvunnit med mitt socker. Var arg för att mitt pass som börjat så fantastiskt lätt, fint och underbart nu skulle bli förstört. Lipfärdig och svimfärdig vägrade jag av ren ilska ta den chans till genväg som fanns för att här förkorta min runda utan fortsatte istället min ursprungliga väg mot 40km. Om jag så skulle krypa hem tänkte jag inte låta min flummiga coach förstöra mitt pass.
Så äntligen hör jag hur en cykel rullar upp bredvid mig och jag ser hur Jonne sträcker fram min sportdryckflaska och en gel samtidigt som han ser bedrövad ut, ber om förlåt och snabbt berättar hur han bara stannat i tio minuter men ändå fått cykla som en tok för att hinna ikapp. Jag tittar på honom med svart blick, skiter fullständigt i alla ursäkter och fräser ur mig ett "du får sparken som tränare" innan jag rycker åt mig min vätska, min gel och häller en flaska vatten över mig.
Sedan råder radiotystnad sista milen hem, bortsett från några tröstlösa försök från Jonne att föra en konversation med mig men han får inga svar. Jag är för arg, för sur, för irriterad och för trött.
Efter en evighetslång sista mil var vi så äntligen hemma och jag fick i skuggan av ett träd kasta mig på gräset och svepa allt som fanns kvar av vatten och sportdryck samtidigt som min fina J, med samvetskval över att ha pajjat mitt pass, fjäskade för mig genom att ta hand om mina prylar, erbjuda sig att hämta allt jag kunde tänkas behöva och vara allmänt extra omtänksam för att få mig att må bra men kanske framförallt att återigen vilja prata med honom. Jag tiger fortfarande som muren, både för att jag är arg över mitt förstörda, dåliga pass och för att jag mår illa, men piggnar snart till så mycket att jag orkar kasta en snabb blick på klockan bara för att inse att tiden 3,04 är min bästa tid någonsin på rundan. Plötsligt är all ilska och all trötthet inte så himla farlig längre och jag blir mitt vanliga jag igen där Jonne är världens bästa och mest engagerade coach, världens allra underbaraste make och löpning en härligt solig sommardag är det allra roligaste och bästa jag vet i världen. Jag är dock inte dummare än att jag passar på att nyttja Jonnes dåliga samvete till att låta honom cykla till affären och köpa iskall cola och resorb innan han återfick sin anställning som coach.
Att vara marathonlöpare är stundtals riktigt tufft och krävande, men att vara gift med en - det är nog troligen värre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar