Davos - Swiss Alpine Marathon

Efter underbara dagar i St Moritz var det igår eftermiddag dags att packa en väska och sätta sig på tåget mot Davos för en liten utflykt. Som av en händelse visade det sig nämligen att vi lagt vår semester i St Moritz just när Swiss Alpine marathon skulle avgöras bara några mil härifrån. Jag såg det som ett tecken och la till loppet i min race-kalender, men fegade dock lite och valde 30km klassen och inte huvudklassen om 78km. Ända sedan den dag anmälan registrerades har jag sett fram emot alla vackra vyer den fina banan skulle bjuda på och har särskilt lägtat efter att springa på den passage över en ravin som används som reklambild för loppet. Racet var i min planering en så kallad C-tävling, innebärande att den skulle springas som ett träningspass utan toppning och som ett upplevelselopp, varför uppladdningen i veckan har bestått av daglig löpträning toppat med en niotimmars hikingtur i alla underbara berg kring St Moritz.

Då starten gick redan klockan sju på morgonen idag valde vi att åka till Davos redan igår kväll och fick därmed gott om tid till att strosa runt både i byn och på sportmässan. Byn var en besvikelse, St Moritz är så mycket vackrare med fina gamla byggnader, en sjö mitt i byn och små pittoreska restauranger och butiker. Davos är bara en stor shoppinggata och en miljon hotellkomplex. Rätt trist faktiskt. Enda anledningen till att ha stannat längre skulle vara att Sheraton hotell verkligen levererade och hade förtjänat en längre vistelse.

Hotellet var för övrigt snälla nog att öppna frullen extra tidigt för alla löpares skull. Tyvärr är ju ultralöpare något mer vana att käka tätt inpå och under tiden de springer än vad jag är varför jag ändå tyckte att frulle 1,5 timme innan start är på tok för tätt inpå. Men då det inte var en prioriterad tävling orkade jag inte krångla utan fick istället anpassa mängden mat, välja bort de godsaker jag hade velat frossa från på buffén och begränsa mig till sådant som funkar för löpning och hoppas att mina gel under loppet skulle rädda energinivån. Brieosten kunde jag dock inte låta bli.

Hade noga studerat banprofilen och även pratat med en bekant som sprungit 78km banan fem gånger och därmed kunde ge en del tips om de 30km jag skulle springa som utgör den första delen av den långa banan. Var väl medveten om hur många höjdmeter som skulle tas men hade ändå inte lyckats föreställa mig hur det skulle vara, hade någonstans en plan om att försöka springa under två timmar (4,00min/km) men det visade sig vara väl optimistiskt då banan var betydligt tuffare än jag trott. De andra vana bergslöparna hånflinar nog i detta nu över att jag ojar mig över den bana som för mig framstod som krävande men för dem mest troligt bara framstod som små kullar. De 30km jag sprang ska nämligen vara långa banans lättaste del och det sägs att det är efter dessa som "loppet börjar". Så är det säkert, eftersom de därefter ska klättra typ 2000 höjdmeter, men för mig var det fullt tillräckligt med de backar jag bjöds på.

Det fanns ingen del på banan utöver de fem första kilometerna i stan som var flacka och bjöd på "vanlig" löpning. Antingen var det galet brant uppför och jag snittade typ 6min/km eller så var det superbrant nedför så jag plötsligt snittade strax över 3min/km. Uppför blev jag förbisprungen av mängder av löpare på lätta ben som fick mig att framstå som en klumpig och seg elefant, men nedför kunde jag ligga på riktigt bra och i varje nedförslut plocka placeringar. 

Det var ett vansinnigt kul lopp där jag sprang full av stor glädje hela vägen och där kroppen kändes lätt och bra, så bra att även om jag på toppen av de värsta backarna undrade vad jag hade gett mig in på aldrig blev så trött att det var plågsamt och trist. Detta gjorde att jag hela tiden kunde njuta av utsikten över berg, dalar, raviner och de fina små alpbyar vi med jämna mellanrum passerade och allt peakade när vi efter ca 25km sprang över en just den smala bro över ravinen som jag sett på reklambilderna och bara ett litet räcke skiljde mig från ett flera hundra meter djupt stup ner mot döden. Här var det så vackert att jag nästan ville stanna en stund och bara njuta. Men det fanns det ju inte tid till.

Efter en avslutning med ett par kilometer nedförsbacke genom Filisur korsade jag mållinjen som pigg och glad segrare på tiden 2,05,14 och var därmed nästan 5min före tvåan.

Ett bra race, ett kanonbra träningspass, en fantastisk upplevelse och en riktig motivationshöjare och ett glädjelopp som kommer att ge mig energi till tunga träningsperioder och tuffa tävlingar framöver. 

Ett tips till er alla från min rumpa är dock att om man ska springa lopp i bergen är det bra om man någon gång senaste halvåret tränat just backlöpning. Den har nämligen lite ont just nu...

Vi avslutade vår tripp till Davos med att efter loppet ta kabinbanan upp till Schatzalp och käka en klassiskt schweitzisk rösti-lunch på terrassen med utsikt över hela byn innan vi återvände till målområdet för att se ultralöparnas målgång. Lyfter på hatten för Jonas Buuds sjunde seger som gör att man är fantastiskt stolt att vara svensk när man är i Davos. Vill också lyfta på hatten för Linus Hultegård, en kille hemifrån som helt orutinerad i ultralöparsammanhang imponerade med att kuta loppet under åtta timmar. Grymt!

                                             

                                                       Redo för start, 07.00.

                          

    Firade segern med klassisk schweizisk       mat, rösti med skinka och ägg.

   På en terrass 300m upp i bergen med utsikt över byn smakade det än bättre.