Tänkte att en morgonjogg och lite stretch kunde hjälpa så jag snörade på mig skorna och gav mig lite motvilligt iväg. Det flöt på över förväntan, vilket dock endast innebar att jag kunde ta mig framåt, men jag kände en lätt förtvivlan komma krypande när jag 10km slitsam jogg senare insåg att jag lovat maken en heldag på MTB. Hur min kropp skulle reda ut detta var oklart, men har man lovat så har man lovat så det var inte annat att göra än att stretcha extra länge, fylla på depåerna med rejäl frulle och koppla på sitt mest positiva tänk för att försöka få kroppen att glömma smärtan.
Vi hade valt ut en runda som enligt kartan skulle vara "easy" och syntes passa bra för oss ovana mtb-cyklister som var mer ute efter en trevlig upplevelsetur än ett träningspass. Vi trampade på bra på fina cykelvägar till en början och efter en rejäl stigning anade vi ett vattenfall mellan träden som vi gärna ville kolla in. Avvek därför från den utstakade rutten och trampade in på en liten skogsväg. Det började gå utför, vägen började bli smalare, stupen vid sidan om brantare, rötterna flera och stenarna oräkneliga. Lite väl svårcyklat tyckte vi nog allt att det var och vi fick ett kvitto på just detta när jag strax fick tvärstopp mot en rot, välte åt sidan och kanade två meter ner för en slänt med cykeln över mig innan jag lyckades få stopp på mig själv och undvika att falla de ytterligare femtio meter som väntade nedanför mig. Jonne fiskade upp både mig och cykel och många skrapsår och en hel del chockade tårar senare kunde vi fortsätta vår cykeltur med ett löfte till oss själva om att aldrig mer köra "off-road" utan följa de utritade MTB-vägarna på kartan.
Men det behöver ju inte betyda att det var lätt.
Vi följde de skyltar vi trodde var vår valda "easy" väg och tyckte nog allt att det var lite pinsamt att vi tyckte att det var både tekniskt svårt och fysiskt utmanande trots att vi valt en till synes lätt runda. Men vi kämpade på och ju längre tiden gick desto bättre teknik fick man och det var till slut riktigt kul att lirka sig runt och försöka hitta bästa vägen mellan stora stenar och andra hinder. Men det gick sakta.
Efter några skojiga, krävande, fina timmar i bergen började blodsocker och därmed koncentrationsförmågan sjunka och lägligt nog nådde vi då en liten by där vi kunde stanna för lunchpaus. En lasagne senare var man på gång igen och när vi plockade fram kartan för att kolla vart vi var och vart vi skulle kunde vi sluta skämmas över hur dåligt vi cyklat. Vi hade lyckats trampa oss in på en slinga med beskrivningen "extremt avancerad cykelväg där även topp cyklister kommer att behöva gå/bära cykeln långa sträckor". Tack för det, inte konstigt att det var svårt och gick sakta. Vi ansåg därmed att de tre avklarade avancerade cykeltimmarna fick räcka som utmaning denna dag och såg till att resterande cykling verkligen skedde på de mer lättcyklade vägarna. Lätt betyder dock i Schweitz inte att det inte är backigt, bara att det är lätt underlag, så upp och ner för den ena backen efter den andra trampade vi och konstigt nog funkade mina onda ben från gårdagen riktigt bra, uppenbart används inte samma muskler för löpning och cykling.
Vi tog oss tid till många små stopp för fotografering av de ständigt återkommande vykortsliknande vyerna och insupande av atmosfär och alpluft. Turens höjdpunkt var när vi efter en rejäl stigning hittar en liten sjö på 2000m höjd med det klaraste vatten jag någonsin sett. Efter att ha känt efter med handen dövades dock min första impuls att vilja bada, att titta på det vackra vattnet räckte långt!
Efter att ha varit ute i sju timmar var vi åter i St Moritz och jag kan konstatera att cykling har sina fina sidor. Man får vila ibland när det rullar, man kan stanna och fika under turen, man kommer betydligt längre distans än när man springer och man kan vara ute en hel dag på tur.
Men ändå, tacka vet jag löpning. Har under alla mil jag avklarat aldrig någonsin varit i närheten av att ramla nedför stup och slå ihjäl mig. Dessutom springer jag nästan fortare än jag cyklar.
Löpning vs MTB, 1-0.
Kvällen spenderades sedan på en uteservering där vi firade att en riktigt bra semester var till ända med en extra fin och god middag innan vi promenerade genom byn en sista gång i den ljumna kvällsluften.
Idag när vi vaknade var det första gången på hela veckan som det var mulet och regnigt vilket passade utmärkt och gjorde det lättare att lämna detta paradis.
Men först skulle vi krama ur det sista ur denna vackra aktivitetsort varför det blev en halvmararunda i ösregnet med många sköna höjdmeter under fötterna innan vi tog farväl av St Moritz och påbörjade vår resa hemåt.
Men vi kommer tillbaka, jag är långt ifrån klar med min nya favoritplats på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar