Ett steg i rätt riktning!

Efter förra helgens löparfiasko var det igår dags att ställa sig på startlinjen igen. Förhoppningarna och förväntningarna inför gårdagens 6km Slussprov i Trollhättan var väldigt låga och jag var inställd på att få ytterligare ett slitsamt race. Hur mycket bättre kan formen bli på en vecka liksom? 

För att i alla fall försöka hitta tillbaka till något som liknar dräglig form har jag i veckan lättat lite på träningen och lyssnat på kroppens tydliga "jag mår inte bra och är sliten-signaler" och efter ett par pass med helt okej kropp hade jag en vag önskan om en bättre känsla och att det i alla fall skulle vara kul att springa igen. Med en så trött kropp som förra helgen är det inte roligt att springa, inte ens första kilometern, och sådant gör mig ledsen.

Men igår var det annorlunda och direkt när skottet gick hittade jag ett bra flyt och det kändes inte som att det gick det minsta fort, även om första kilometern avklarades i ett väldigt tempo. Banprofilen visade att första tre kilometerna skulle vara ganska lättlöpta för att sedan följas av två riktigt tuffa kilometer med uppförslöpningar vid slussarna och sedan avslutas med en hyfsat snäll kilometer in mot mål. Detta stämde väl hyfsat även om några överraskningar dök upp längs vägen, som t e x en zick-zack löpning uppför en smal stig bestående av fem nittiograders svängar där man nästan behövde hålla sig i räcket för att ta sig runt, lite stigar bestående av lösa stenar där det var svårt att få fäste och framförallt en hel del korta och branta backar vilket jag är sämst på. Gillar bättre riktigt långa och sega backar där man inte tappar så mycket rytm och steg, min teknik i branta backar är nämligen kass.

Men även om jag tappade massor fart i backarna och knixarna kom aldrig den där panikartade tröttheten, mattheten och den tillhörande förtvivlade och uttråkade känslan från förra helgen. Istället förvånades jag varje gång banan planade ut över vilken fart jag faktiskt hade i benen och hur bra kroppen faktiskt kändes. Tyvärr litade jag dock inte så mycket på min form att jag vågade gå på för fullt då jag var rädd att dra på mig den onormala tröttheten utan sprang istället en aning avvaktande för att hushålla med krafterna. När klockan pep för 5km passering såg det ut som om banrekordet fanns inom räckhåll då jag hade långt mer än fyra minuter på mig att avklara de sista 1000m. Jag drog på allt jag hade och kroppen svarade superfint och vid ett par ögonkast på klockan verkade jag hålla 3,30 fart. Som ohotad och glad segrare kunde jag korsa mållinjen, men blev förvånad när jag såg att klockan tickat iväg till 23,45 och därmed 15sek EFTER banrekordet. Hur gick det till? Sista biten som kändes så lätt, om än med lite överraskande små kullar att besegra som stal min fart. Men SÅ långsamt som 4,30 kunde det väl omöjligt ha gått?

Efter en närmare titt på klockan visar det sig att jag enligt min GPS sprungit 6300m istället för de beräknade 6000m, så när jag enligt min klocka hade 1000m kvar resterade alltså 1300m. Inte konstigt då att det behövdes en bra bit över fyra minuter. 

Men, men, känslan var bra vilket är det viktigaste och tiden var ju helt okej med tanke på den tuffa banan och närheten till banrekordet. Normalt skulle jag blivit besviken över att känna att jag hade så mycket kraft kvar efter målgång och över att inte ha fått ut allt, men den här gången är jag istället tacksam och glad för det och tar det som ett tecken på att min kropp är på väg att bli återhämtad och jag gläds åt att inte vara så onormalt trött som förra helgen.

Ett steg framåt, helt klart.