Hoj är visst inte alltid skoj

Sitter och imponeras av alla galningar som idag/inatt cyklar 30mil runt Vättern. (Bl.a. mina två bröder som för den delen heller inte direkt gör det för första gången utan utsätter sig för detta år efter år). 

Hur pallar man?!

Var nämligen just själv ute 11mil på min racer och efter en riktig nära döden upplevelse kan jag härmed lova att ni aldrig någonsin kommer att se mig på startlinjen med de där 30milen framför mig. Skulle mitt namn, mot förmodan, dyka upp i startlistan någon gång ber jag er alla att snälla söka upp mig och omgående låsa in mig på psyk för då har det slagit slint fullständigt.

Dagens lilla cykeltur inleddes med tre-fyra ganska fina mil innan jag utsattes för brutal motvind i kommande fem mil. Efter fyra av dem övervägde jag att ringa hem och be om skjuts och efter fem härliga motvindsmil där jag till och med var tvungen att trampa i nedförsbackarna för att ta mig fram i vinden, gick jag över till att fundera på att svänga in under en lastbil för att få slut på lidandet. Eftersom jag som tur är trots allt har några spärrar kvar i mitt galna huvud insåg jag att det vore en ganska drastisk och tokig lösning på problemet och kom fram till att det nog vore bättre att stanna till för att äta en energibar och vila lite istället. Passade också på att trösta mig med vetskapen om att de sista tre milen rimligtvis skulle gå i medvind om jag nu inte var helt "ute och cyklade" (haha) i mitt rimlighetstänk.  

Tack och lov, medvind fick jag, men jag vete sjutton om det blev så hemskt mycket roligare för det eftersom jag efter åtta mil ändå redan var så jäkla trött, stel i nacken, öm i baken och dessutom hade slut på vatten så jag höll på att dö av både törst och sockerbrist istället.

Jag får nog kanske erkänna att det var till att ta sig vatten över huvudet att ge sig ut på en 11mils runda på sitt tredje cykelpass sedan 2007. Förbannar mig själv för att jag saknar allt vad lagom och rimlighet heter när det kommer till träning och det faktum att jag inte kan acceptera att jag inte är proffs så fort jag ger mig på en ny idrott. 

Men vad sjutton, en utmaning fick jag, och det kommer ju aldrig olägligt.

På måndag är det dags att återvända till löparskorna igen. Tack och lov.

Nu glass.