Nästan allvarligt skadad

Har haft en lätt känning i min höft/sittben till och från sedan oktober. Inte så att det hindrat mig från att springa men tillräckligt för att jag ska känna att något inte är helt okej och jag har känt att jag inte riktigt fått ut kraften i löpsteget. 

Eftersom jag ändå har kunnat kuta typ 15mil i veckan och tävla varje helg under våren har jag endast gjort några halvhjärtade försök att fixa problemet genom någon extra massage då och då, lite knäckande hos kotis ibland och någon dos med stötvåg när det har varit som mest irriterat. Men så länge det inte är akut har man ju en tendens att inte bry sig så mycket utan bara köra på varför jag inte ägnat det särskilt mycket uppmärksamhet.

Så nu när Stockholm marathon var avklarat och det kändes som lite halvtid på säsongen utan någon tävling planerad förrän framåt september bestämde jag mig för att vara klok och köra två veckor rehab och under denna tiden passa på att för säkerhets skull låta någon kika på mitt bäcken/höft. Kontaktade Medic rehab i Jönköping där jag tidigare alltid fått snabb och bra hjälp av personer som förstår när träning är livet för patienten och som tar en idrottares problem på allvar. Idrottsläkaren föreslog att vi skulle köra en magnetröntgen direkt istället för att testa andra alternativ för att spara tid - på en MR syns ju typ allt. Två dagar senare gjordes röntgen, snabba ryck eftersom jag bestämt att två veckor rehab var den tid som fanns att spela på innan jag tänkte börja springa igen.

Igår hade två veckor gått och jag tog farväl till min cykel, snörade på mig löparskorna och njöt av min första löptur på 14 dagar, underbara 18km i 4,19 fart, där jag inte hade det minsta ont under tiden men som vanligt var lite öm efteråt.

Så idag fick jag svaret på min röntgen vilket resulterade i att löparskorna flyttade in i garderoben igen och cykelskorna återigen plockades fram. 

Stressreaktion på båda sidor av blygdbenet låter ganska skräckinjagande för en person som 2007 hade en allvarlig stressfraktur i lårbenshalsen och då tvingades till ett helt år utan löpning. 

Bröt ihop i hysterisk gråt innan jag fick mer och lugnande information kring skadan:

En stressreaktion är tydligen "bara" förstadiet till en stressfraktur och därmed inte alls lika allvarligt. I en studie som utfördes på collegelöpare i USA har det tom visat sig att hela 50% hade stressreaktion i sitt bäcken men de flesta av dem visade aldrig ens några symtom. Dessutom ska just bäcken vara ett ganska "tacksamt" ställe att få stressfraktur eftersom det har en benägenhet att läka ganska bra. En stressfraktur i bäcken brukar nämligen normalt läka på 6-8 veckor, en reaktion behöver oftast inte lika lång tid varför jag planerar att kunna testa löpning lite lätt efter 6 veckor. Eftersom jag redan frivilligt kört rehab i två veckor (bortsett från gårdagens återfall i löpning) torde således en månad återstå om jag har lite tur och kroppen vill läka som den ska.

Fyra veckor med rehabträning känns såklart inte alls superkul i kontrast till de fina löprundor jag planerat i solen under sommarens lediga dagar och dessutom tycker jag nog att jag haft tillräckligt med strul senaste året och att det liksom borde vara slut snart. Ägnade hela eftermiddagen till att gråta och vara deppig över detta faktum.

Men eftersom det knappast hjälper att gnälla och tycka synd om sig själv så försöker jag se det positiva i det hela - det kunde ju varit betydligt värre för om jag inte hade tagit tag i det nu medan jag fortfarande är frisk nog att kunna springa och kan bromsa mig i tid hade det tveklöst slutat med att jag sprungit till stressfrakturen varit ett faktum. Dessutom kommer det ju så lägligt en skada nu kan komma eftersom jag ändå blivit tvungen att ta säsongen 2014 som en mellansäsong efter min struliga vinter. Hade varit tristare om jag varit i toppform och kanske till och med lyckats kvala in till EM i zurich vilket var mitt stora mål i höstas innan allt började skita sig. Det kommer även "lägligt" eftersom jag över sommaren ändå inte hade något viktigt lopp planerat utan nästa stora grej var Stockholm halvmaraton i september och till dess bör jag kunna vara igång om allt går som det ska.

Så nu har jag slutat grina och istället kört ett 6 mils pass på min cykel och planerar att redan imorgon bitti stifta bekantskap med gymmets crosstrainer för första gången i mitt liv. 

För krigaren i mig tänker i alla fall inte deppa ihop utan istället lägga upp jordens bästa rehabplan med timtals av daglig träning på cykel, crosstrainer, med wetwest och styrketräning. Jag ska vräka i mig de tillskott av vitaminer och mineraler jag blivit ordinerad för att starka skelettet och förhoppningsvis ska jag även få prova på en ultraljudsbehandling som sägs kunna snabba på läkningen med upp till 30%. 

What doesn't kill you makes you stronger.