Är det verkligen värt det??

Det är onsdag morgon.

Klockradion skräller igång klockan 06,00 istället för 05,15 som den brukar när morgonpass står på schemat. Jag vänder mig om en gång i den varma sängen och funderar på om jag ska unna mig själv en snooze nu när jag ändå har lyxat till det med sovmorgon såhär en vanlig onsdag men inser att jag faktiskt inte är särskilt trött. Inte alls trött faktiskt, varför en snooze vore överflödig. Kanske är jag utsövd då jag lyckats få ihop åtta timmars härlig sömn, men mer troligt är detta ett resultat av de senaste veckornas lite lugnare träning i kombination med ordentligt med mat. Plötsligt är min kropp i balans igen och jag inser i vilken obalans jag befinner mig i under de perioder när jag tränar som allra hårdast. Jag inser vilken press jag utsätter min kropp för och förstår plötsligt hur fysiskt och psykiskt trött jag är i mitt ”normaltillstånd”. Det är alltså såhär ”vanliga” människor mår året runt.

Är löpningen verkligen värd det?

Jag kliver upp ur sängen och tassar tyst och försiktigt ut ur sovrummet för att inte väcka min morgontrötte make. Smyger förbi vår nyklädda julgran som trots sin plastighet och sina stora mellanrum mellan kvistarna faktiskt blev riktigt fin när den fick på sig lite kulor och glitter. Fortsätter ut till köket för att kolla utomhustemperaturen innan det är dags att välja klädsel för dagens löprunda. Termometern visar bara ett par minusgrader, flaggorna på parkeringen visar vindstilla och på marken ligger ett tunt, men väl synligt, lager av nyfallen snö.

Som löpare är jag normalt inte något större fan av snö men idag var jag beredd att göra ett undantag, det var onekligen ganska vackert.

Tänker tillbaka på förra året då termometern allt som oftast visade minus tjugo grader och man fick bylsa på sig lager efter lager för att inte frysa, med resultat att man lufsade runt näst intill orörlig. Idag skippar jag underställsbyxorna och nöjer mig med tröja och vindjacka och känner mig snabb och lätt som en fjäder.

Trots att jag startat träningen senare än vanligt och samhället därmed redan är fullt av folk på väg till jobbet och folk som rastar hunden är ljudnivån betydligt lägre, snön medför en klar ljuddämpning. Allt är så stillsamt och rofyllt på något sätt.

Springer under julbelysningen som pryder stadens gator, tar ett extra varv i rondellen för att kolla in de planteringar som förvandlats till julgrisar och adventsljusstakar med hjälp av trädgårdsmästarens gröna fingrar och drar i mig doften av nybakat bröd när jag passerar bageriet innan jag svänger ut ur samhället mot mer ödsliga skogsvägar där jag får lite egentid med min bästa vän, bara jag och löpningen.

På skogsvägen är mina rosa Nikeskor de första som får bryta det vintervita täcket, det känns nästan som nedskräpning att göra fotspår och jag får lite dåligt samvete när jag tänker på att nästa person som passerar inte får uppleva det vackra. Det knarrar lite under fötterna för varje steg jag tar och en något kall näsa gör att jag snörvlar till ibland men i övrigt är det helt tyst.

Kroppen känns bra, jag är inte ens sådär stel och kantig som man kan vara i början av ett morgonpass utan benen är lätta och kroppen mjuk. Hör inte ens min egen andhämtning då det inte behövs någon särskild ansträngning för att föra kroppen framåt utan istället drar jag djupa andetag av den friska vinterluften och njuter när den letar sig ner i mina lungor.

Hela mitt inre finner ro och lycka av att återigen få trycka på för fullt med träningen och av att veta att jag har ytterliggare ett pass att se fram emot senare idag, och ett imorgon, och ett till dagen efter det… Jag är som en narkoman, fast i ett beroende och jag kan bara inte få nog. Har jag ett pass på schemat vill jag hellre ha två, har jag 20km vill jag hellre ha 30km, har jag vilodag är det en förlorad dag och en dag full av abstinens och längtan till en morgondag då löpning står på schemat. Har insett under mina två lugnare veckor hur ”halv” jag är när löpmängden är begränsad.

När halva passet är avklarat vänder jag hem mot samhället igen med siktet inställt på att kunna öka farten på cykelbanan som min make lovat ska vara full av grus. Så full av grus att han är vansinnig på denna kommun som så noga grusar alla cykelbanor och förstör hans träningsmöjligheter på rullskidor. Inser dock ganska snart att vi har ett Moment 22 där ingen blir nöjd då den där stora mängden grus förmodligen är tillräcklig för att förstöra ett pass på rullskidor men inte tillräcklig för att rädda farten på ett halkigt löppass, men vad gör det på en morgonjogg?

Fortsätter därför i stillsam fart att tillryggalägga mina planerade kilometer och när jag närmar mig hemmet och återigen passerar bageriet med doften av de nybakade frallorna skuttar jag till av glädje när jag kommer på att jag idag tagit till ordentligt med tid till min träning så jag inte heller behöver stressa iväg till jobbet efter hemkomst. I lugn och ro kan jag stretcha, duscha och dricka kaffe med morgontidningen i handen innan jag ska byta skepnad från livet som marathonlöpare till livet som kontorsråtta.

Så svaret är ja. Min bästa vän löpningen förtjänar all min uppmärksamhet, all min tid och till och med stunder av kroppslig obalans för den ger mig så mycket glädje och välmående tillbaka.

Evig kärlek.

Vår lilla gran blev inte så tokig när den väl var påklädd...

Nu är det (snart) jul igen

Då var det alltså bara en ynka vecka kvar till jul och julstämningen är på topp!

Alla barns ögon tindrar när de drömmer om tomten och sina paket innehållande saker av mindre värde men mycket hjärta och de tumlar runt i den vintervita snön som ligger som ett jämnt täcke över staden.

Vi vuxna myser runt och ler i en dimma av mjöl från pepparkaksbaket ackompanjerade av tonerna från ”O helga natt” på stereon. Alla julklappar är inhandlade eller egentillverkade, inslagna i vackert papper och förseglade med en riktig lackstämpel. Jag har bakat flera olika sorters julgodis som jag slagit in i fina små juliga förpackningar och knäcken blev perfekt mjuk, fudgen stelnade till exakt lagom konsistens och pepparkakorna blev alldeles lagom tjocka och gyllenbruna. Jag har långkokat och därefter griljerat julskinkan som penslats med min egenhändigt hemlagade senap, jag har rullat perfekt jämna köttbullar, jag har pyntat hemmet med massor med tomtar och apelsiner med kryddnejlikor och jag har huggit mig en jämntjock och tät gran av perfekt längd under en härlig utflykt i skogen då jag även plockade mossa till alla mina fina julplanteringar av hyacinter och julstjärnor.

Allt har skett utan det minsta stress och irritation och med ett ständigt leende på läpparna. Med lite varm glögg nära till hands kan jag nu i lugn och ro vaka in julen under de sista dagarna som återstår, precis sådär som alla har det på planeten Jul.

Men på den planet jag bor på som kallas Jorden är allt det där bara en utopi. När första advent nalkas tror vi att det ska vara precis som på den där andra planeten, men ju närmare jul vi kommer inser vi att verkligheten på planeten Jorden är något helt annat:

Då var det alltså bara en ynka vecka kvar till jul och julstämningen är på topp!

Alla barns ögon tindrar när de drömmer om svindyra datorer och Iphones som de kan visa upp för sina kompisar medan de spelar War of Warcraft på datorn när regnet öser ner i en jämn stril över staden.

Jag stressar panikartat runt i en dimma av rök från ugnen efter mina brända pepparkakor ackompanjerade av tonerna från Sean Banans (o)stillsamma julsång på stereon. Alla mina julklappar är inhandlade men vackert inslagna bara om jag har orkat välja den långa kön i butiken där paketinslagning ingår, vilket jag aldrig orkar, varför jag sliter mitt hår då jag antingen klipper av för mycket eller för lite papper, för lång eller för kort tejpbit och när jag väl får papper runt alla paket inser att jag lagt alla i en hög, glömt sätta på etiketter och måste riva upp allt i igen för att reda ut vilken paket som var till vem. Jag har inte bakat, och kommer inte baka, något julgodis för jag vet att knäcken alltid blir rinnande mjuk eller hård som sten, fudgen aldrig stelnar och något finger alltid blir bränt så jag halar hellre upp plånboken och gynnar Marabou istället för att det faktiskt är både smidigare och godare än stenhård kola gjord på grädde, smör och socker. Jag köper en färdigkokt skinka som smakar ljuvligt trots att den penslas med Jonnys grova senap och de köttbullar jag var duktig och rullade en träningsfri dag är fyrkantiga, brända på utsidan och råa inuti. Hemmet pyntas med det fåtal stilrena tomtar jag äger som matchar övrig inredning och som stod närmast till hands när jag öppnade källardörren och vi har en plastgran av märket ”gles och kort anno 2003”. De enda juliga planteringar jag har är de stackars blommor som mot förmodan kan dyka upp från någon kund som varit nöjd med mitt deklarations- och bokslutsarbete under året.

Då träningen idag äntligen drar igång för fullt igen inför säsongen 2012 och prioriteras före allt annat, lär inte sista dagarna fram till jul vakas in i lugn och ro med glögg i handen utan snarare med andan i halsen och sportdryck i handen när julgranen kläs sent på kvällen efter avslutad träning och julmaten inhandlas på lunchrasten. Men vad gör det?



Nä, om tomten bara är snäll och ger mig ett par röda dagar där jag får vara med min familj, käka några mackor med julskinka och senap, ta en extra timme sovmorgon och uppleva juldagsmorgonen som glimmar (om än av ösregn istället för is) iklädd löparskor och tomteluva så är jag i alla fall så nära en perfekt jul som jag kan önska.



Firade låtsas-jul med släkten från Stockholm i helgen. Lilla Hugo fick en julklapp som jag hitade på Disney Store i Florens och ville ha själv, Ior utklädd till en ren - hysteriskt rolig!  Då Hugo är i mer lämplig ålder hamnade den i hans paket. Blev dock anklagad av vissa familjemedlemmar för att vara opedagogisk som gav Hugo (som ännu inte känner den riktiga Ior) en utklädd version, då Hugo kan komma att få en chock och tro att Ior är naken när han ser honom "på riktigt".

Hmmmmm, man kan inte tänka på allt....

Hugos mamma fick, av samma person som anklagade mig för att vara opedagogisk, en mycket genomtänkt julklapp.
En s k "Snug-rug", en filt som någon mycket klok person designat med b l a hål för armarna så att man lätt ska kunna läsa en bok eller byta tv-kanal utan att filten kanar ner så man blir kall. Extra plus får designern för den ditsydda fickan anpassad för fjärrkontrollen. Nästan nobelpris för den va?

Lite FÖR mycket information...

Idag när jag kom till simhallen efter att hela dagen ha sett fram emot tre härliga kilometer i bassängen möttes jag av en lapp på dörren som gjorde att jag plötsligt inte var riktigt lika sugen på att simma längre...

(O)gillar särskilt den blå rutan med "kul fakta".
Kanske är det min humor det är fel på men jag bröt inte direkt ihop i ett skrattanfall av att bli informerad om hur mycket hudrester, tarmbakterier och urin en eventuell kallsup innehåller. But that's just me...

Premiär!

Igår var en stor dag, det var dagen när jag skulle käka sushi för första gången.

Ja , jag vet att jag är tio år efter alla andra och ja, jag vet att i storstan äter man detta lika ofta som vi på landet äter spagetti med köttfärssås. Men då det inte funnits någon Sushibar i närheten förrän alldeles nyligen är detta inte ett naturligt inslag i en lantis vardag.

Många gånger har jag tänkt att jag ska välja sushi när jag har varit ”i stan” för att käka en trevlig middag men varje gång har något hinder kommit i vägen. Eller rättare sagt, jag har kommit på något hinder som jag har satt upp i vägen.

Antingen har jag varit alldeles för hungrig – när magen skriker av hunger efter ett långpass på tre timmar är inte en liten hög ris toppad med en räka vad jag är sugen på. (och troligen inte vad kroppen behöver heller för den delen…)

Eller så har rädslan för att förstöra hela middagen med att få in något jag inte gillar gjort att valet alltid fallit på något mera säkert kort där jag vet att jag får in en rätt jag kommer att tycka om och njuta av.

Men igår var det dags att vidga sina vyer så min rutinerade, sushiätande vän Malin tog med mig på ett kulinariskt äventyr.

En vanlig, tråkig onsdag skulle det ju inte vara en katastrof om jag inte skulle gilla maten då alternativet förmodligen hade varit just spagetti med köttfärssås i hemmets lugna vrå.

Har man dessutom bara åkt fyra mil i bilen och kombinerat resan med julklappsshopping på Stadiums kundkväll (20% rabatt = 45min kö = vansinne) skulle det inte kännas lika bortkastat om maten var en katastrof som en lördagskväll.

Men då en hungrig Jossan är en mycket grinig och hemsk människa får jag ärligt erkänna att jag tog det säkra före det osäkra och klippte en extra macka till eftermiddagskaffet för att undvika eventuella sammanbrott om det visade sig att jag inte skulle lyckas äta mig mätt.

Efter mycket lyckad julshopping äntrade vi således Sushibaren och det kändes tryggt att Malin tog ansvar även för min beställning och såg till att jag fick ett lass med lite blandade bitar för avsmakning då menyn var fullständigt obegriplig för ett otränat sushiöga.

Osäker och förvirrad attackerade jag därefter tallriken:

Ska man doppa bitarna i sojan eller hälla den över?

Ska man stoppa in hela biten i munnen på en gång?

Kan man äta den där svarta, konstiga algen som omsluter riset?

Vad gör man med den äckliga wasabin?

Efter en något trevande start kom jag snart igång och efter en stund tuggades alger, räkor, laxar och friterad ingefära som om jag aldrig gjort annat och snart hade jag slukat alla bitar utom en som var en äcklig sak med majonnäs vilket för övrigt var ett konstigt påhitt, finns det ens majonnäs i Japan? Okej att majonnäs funkar bra i kombination med skaldjur men då ska den serveras på en tekaka tillsammans med ägg – inte i en algrulle med wasabi och ris som tillbehör. Punkt.

Slutsats:

Kul upplevelse men jag har svårt att se att det kommer att bli en favvorätt, det var liksom ingen fantastisk smaksensation. Dessutom var just smakerna ganska ospännande, jag menar, ris vet vi ju alla hur det smakar. Räkor, lax och avokado likaså och då jag inte är överförtjust i wasabi och lämnade den vid sidan blev det en aning smaklöst.

Betyget höjs dock något just för upplevelsen skull, kände mig väldigt häftig när jag satt där och petade med mina pinnar.

                     Betyg: 4 nigiri av 10.

Pyyyyyyyyyyyyys….

Om det är någon som undrar vad det där var så var det luften och energin som just gick ur mig. Efter helgens maraton tillika säsongsavslutning beter sig min kropp som en ballong man inte knutit åt ordentligt eller som en luftmadrass med pyspunka.

Den lider av ett kraftigt energiläckage.

Jag tror att alla som har sprungit maraton någon gång har upplevt den där känslan av en ”maraton-hangover”, att det liksom känns lite tomt och konstigt att det är över. Man har laddat och förberett sig så länge och i flera veckor (ibland månader) har maran funnits med i huvudet och sedan går den så fort förbi. Plötsligt står man där och det enda som finns kvar är minnen, blåsor på fötterna och stela ben och man undrar vart allt det roliga tog vägen?

Man känner sig vilsen och förvirrad och man vet inte vad man ska vila sina tankar på när det inte längre ska räknas på passertider, planeras kolhydratuppladdning eller packas tävlingskläder.

För er som aldrig sprungit en mara kan man jämföra känslan med t e x julafton. I flera månader pratas det, längtas det och byggs upp förväntningar kring denna dag. Man förbereder sig med julhandel och julbak i flera veckor och sedan går det så snabbt förbi. Tomheten infinner sig och man blir vilsen kvar där bland kvarglömt julpapper och snören och undrar om detta verkligen var allt?

Men den här gången känner jag även något annat.

Hela veckan har jag haft en olustig känsla i kroppen som jag inte kan sätta fingret på. Jag är inte sjuk, men känner mig inte pigg heller utan bara…. Konstig….

Efter att ha tävlat utan något längre uppehåll sedan i början av mars och tränat hårdare än någonsin i oktober/november är min teori att orsaken till mitt konstiga tillstånd är att jag liksom har fått pyspunka, att energin pyser ur mig nu när jag inser att jag inte har någon nära förestående tävling att ladda inför. Det är som att nu när jag för första gången på många månader tillåter mig själv att slappna av och känna efter kommer hela årets trötthet över mig på en och samma gång och det blir liksom för mycket.

Kroppen vill så gärna sova och jag längtar hela arbetsdagen efter att få komma hem och vila, men väl hemma har jag ändå inte ro att vara still utan det kryper i kroppen av rastlöshet samtidigt som jag inte orkar göra något alls.

Energibalansen vill så gärna återställas att det inte spelar någon roll hur mycket jag äter utan allt jag lastar i mig landar som i en avgrund och försvinner till ingenstans och jag är lika hungrig en timme efter avslutad måltid som innan tuggandet påbörjades, men samtidigt inte särskilt sugen på mat.

Mina muskler vill så gärna vila, men är samtidigt så stela att jag känner att de mår allra bäst av lite lätt träning så 3 lugnare joggpass på 10-15km samt tre rehabpass i simhallen har veckan bjudit på. Varje pass har känts som ett berg att bestiga, varje simtag känns som ett styrkelyft och varje löpsteg som om jag sprang i kola men ändå är det ljuv massage för min sega kropp och ger mig ändå en känsla av välbefinnande, fast samtidigt ändå inte för det är för jobbigt och gör för ont. Det känns ofattbart att denna skruttiga kropp kunde prestera ett maratonlopp i en snittfart under 4.00min/km för bara några dagar sedan när en 10km jogg känns som en utmaning som vore jag en motionär.

Men i själen mår jag bra och snart, snart kommer energin att återvända och då är det dags att åter tagga upp, vända blicken framåt och börja förbereda sig för ett nytt härligt löparår 2012…

Lite bilder



Nervös marathonlöpare värmer upp innan start. Lite spännande att tajma uppvärmningen då man inte visste om loppet startade 9.00 eller 9.15 förrän man kom till startområdet, allt berodde på tv-sändningen...

Jocke, jag lovade ju att äta en pizza och tänka på dig - här är bildbeviset!
(får väl erkänna att jag kanske åt den liiiite för min egen skull också...)

Till min makes stora lycka delades nummerlapparna ut i anslutning till Fiorentinas hemmaplan varför han kunde lägga till ytterliggare ett fotbollsarenabesök i sin samling.

Helt okej att ladda inför lopp på en uteservering i solskenet på en piazza när man vet att det blåser storm och ösregnar hemma...

Den som uppfann kullerstenen ska dö...

...Men död är nog personen i fråga redan, kullerstenen uppfanns väl för en väldans massa år sedan kan jag tro?
Hur som helst är det inte en person jag gillar just nu när jag knappt kan gå efter att ha tvingat mina ben att stå ut med detta vedervärdiga och mycket stumma underlag i 42km.
Florens älskar kullersten. Så mycket att den finns överrallt. Och där det inte finns kullersten där har någon smart stadsarkitekt beslutat att istället lägga lite typ betongblock eller liknande - "välj vilket material ni vill som kan förstöra löparben" lär han ha beordrat vägarbetarna.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ LITE TRADITIONELL, MJUK OCH FIN ASFALT???

Som ni förstår hade jag lite problem under dagens lopp...
Allt började kanon, vädret var perfekt för löpning, uppladdning å uppvärmning funkade bra, jag var pigg, frisk och löpsugen - ett nytt pers var definitivt inom räckhåll!
Startade helt enligt utsatt plan, ca 38min på milen å 1,21 på halvmaran. Makens langning av sportdryck å russin funkade kanon och magen tog emot detta utan minsta protest. Allt var frid och fröjd.
Vid 20km började dock benen kännas väldigt konstiga. Det högg i vaderna, låren var stumma och ryggen värkte. Jag har aldrig någonsin haft problem med kramper eller liknande i benen men nu vet jag hur det känns. Så frustrerande att känna sig pigg i kropp och knopp men ändå inte kunna få benen att röra sig fortare. Löpsteget blev konstigt och spänt, det kändes som om jag sprang stelt som en pensionär eller kanske lite som någon som bajjat på sig, om ni förstår hur jag menar. Kullerstenen tog ut sin rätt.
Varje gång jag fick möjlighet till en rygg försökte jag haka på eftersom jag så gärna ville höja farten men det gick bara inte. Benen ville inte lyda och det fanns inget som helst tryck eller spänst i mina muskler.
Raset andra halvan blev därmed rejält, och jag slutade på tiden 2,48,33 vilket räckte till en 7e plats.

Är jag nöjd?
Jo, men det tror jag. Eller ganska nöjd i alla fall. 7e plats är ju bra och tiden känns efter omständigheterna fullt godkänd! Målet för säsongen var att gå under 2,48,48 på marathon och det gjorde jag nu för tredje gången i år.
Jag är även nöjd just över att vara så jämn, tre marathonlopp på rad inom tidspannet 2,45,31 - 2,48,33 känns stabilt och bra.
Allra mest nöjd är jag nog ändå över att jag kände mig så pigg hela vägen och att det inte var tröttheten som stjälpte mig. Det känns som om mina många långpass och mina progressiva pass har gjort susen, hade jag förutom krampkänningarna i benen även behövt kämpa mot tröttheten hade nog sluttiden skenat iväg än värre.

Så nu tror jag ändå att jag ska njuta av sista kvällen i denna vackra stad och låtsas att jag har semester. Då sista tävlingen för säsongen är avklarad och en återhämtningsvecka väntar har MrCoach just lämnat sin tillåtelse till att fira av mitt livs (hittills) bästa säsong med att få dricka ett glas gott, inhemskt vin till kvällens middag. För en gångs skull tror jag inte att det blir särskilt jobbigt att följa tränarens råd...

PS1:
Återkommer med lite bilder från loppet och övriga upplevelser i Italien efter hemkomst.

PS2:
Ryktet om att Paula skulle starta visade sig vara just ett rykte. Vann loppet gjorde en Etiopiska på tiden 2.31.