Den som uppfann kullerstenen ska dö...

...Men död är nog personen i fråga redan, kullerstenen uppfanns väl för en väldans massa år sedan kan jag tro?
Hur som helst är det inte en person jag gillar just nu när jag knappt kan gå efter att ha tvingat mina ben att stå ut med detta vedervärdiga och mycket stumma underlag i 42km.
Florens älskar kullersten. Så mycket att den finns överrallt. Och där det inte finns kullersten där har någon smart stadsarkitekt beslutat att istället lägga lite typ betongblock eller liknande - "välj vilket material ni vill som kan förstöra löparben" lär han ha beordrat vägarbetarna.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ LITE TRADITIONELL, MJUK OCH FIN ASFALT???

Som ni förstår hade jag lite problem under dagens lopp...
Allt började kanon, vädret var perfekt för löpning, uppladdning å uppvärmning funkade bra, jag var pigg, frisk och löpsugen - ett nytt pers var definitivt inom räckhåll!
Startade helt enligt utsatt plan, ca 38min på milen å 1,21 på halvmaran. Makens langning av sportdryck å russin funkade kanon och magen tog emot detta utan minsta protest. Allt var frid och fröjd.
Vid 20km började dock benen kännas väldigt konstiga. Det högg i vaderna, låren var stumma och ryggen värkte. Jag har aldrig någonsin haft problem med kramper eller liknande i benen men nu vet jag hur det känns. Så frustrerande att känna sig pigg i kropp och knopp men ändå inte kunna få benen att röra sig fortare. Löpsteget blev konstigt och spänt, det kändes som om jag sprang stelt som en pensionär eller kanske lite som någon som bajjat på sig, om ni förstår hur jag menar. Kullerstenen tog ut sin rätt.
Varje gång jag fick möjlighet till en rygg försökte jag haka på eftersom jag så gärna ville höja farten men det gick bara inte. Benen ville inte lyda och det fanns inget som helst tryck eller spänst i mina muskler.
Raset andra halvan blev därmed rejält, och jag slutade på tiden 2,48,33 vilket räckte till en 7e plats.

Är jag nöjd?
Jo, men det tror jag. Eller ganska nöjd i alla fall. 7e plats är ju bra och tiden känns efter omständigheterna fullt godkänd! Målet för säsongen var att gå under 2,48,48 på marathon och det gjorde jag nu för tredje gången i år.
Jag är även nöjd just över att vara så jämn, tre marathonlopp på rad inom tidspannet 2,45,31 - 2,48,33 känns stabilt och bra.
Allra mest nöjd är jag nog ändå över att jag kände mig så pigg hela vägen och att det inte var tröttheten som stjälpte mig. Det känns som om mina många långpass och mina progressiva pass har gjort susen, hade jag förutom krampkänningarna i benen även behövt kämpa mot tröttheten hade nog sluttiden skenat iväg än värre.

Så nu tror jag ändå att jag ska njuta av sista kvällen i denna vackra stad och låtsas att jag har semester. Då sista tävlingen för säsongen är avklarad och en återhämtningsvecka väntar har MrCoach just lämnat sin tillåtelse till att fira av mitt livs (hittills) bästa säsong med att få dricka ett glas gott, inhemskt vin till kvällens middag. För en gångs skull tror jag inte att det blir särskilt jobbigt att följa tränarens råd...

PS1:
Återkommer med lite bilder från loppet och övriga upplevelser i Italien efter hemkomst.

PS2:
Ryktet om att Paula skulle starta visade sig vara just ett rykte. Vann loppet gjorde en Etiopiska på tiden 2.31.