Lång väntan...

För er som undrar om jag helt och hållet har glömt bort uppladdningen inför Florens maraton då denna inte kommit på tal på bloggen på länge så kan jag glatt upplysa er om att så inte är fallet. Maran går av stapeln på söndag och jag är mitt inne i den värsta perioden inför en mara, tävlingshypokondri-fasen och oros-fasen, varför jag medvetet har valt att bespara er alla mina nojjor och dessutom heller inte velat rapportera alltför mycket från min träning då det känns så läskigt bra att jag knappt tror att det är sant varför jag knappt vågar skriva om det…

I söndags efter träningen upplevde jag en enorm frustration. Jag kände mig så stark, så tävlingssugen och så redo för start och det kändes otroligt jobbigt att det var en hel vecka kvar till maran. En vecka som inte kan förbättra något utan bara förstöra. En vecka fylld av oro för sjukdomar. En vecka med huvudet fullt av tankar om vad som kan tänkas hända under loppet. En vecka av minituösa förberedelser med allt från att ny underställströja ska inhandlas till att man ska planera för den optimala kostuppladdningen. Men framförallt en vecka där man går runt i en egen bubbla och tror att alla andra runt omkring också bara tänker på marathon. Alla borde ju förstå att jag måste sova massor med timmar, varför måste då makens väckarklocka ringa en halvtimme innan min?

Varför kan inte alla förkylda kollegor och kunder stanna hemma och varför måste folk gå utanför dörren och sprida sina sjuka barns baciller?

Förståelsen för att jorden faktiskt fortsätter snurra och att vardagen flyter på som vanligt utanför marathonbubblan är lika med noll och jag är helt enkelt en mycket odräglig och egoistisk person just nu.

Men, jag gör lägesrapporten kort och koncis för om jag ska beskriva exakt hur bra det känns i kroppen just nu finns risken att jag målar upp alldeles för stora förväntningar både hos er och hos mig så jag nöjer mig med att säga att känslan i kroppen är GRYM och om jag bara får hålla mig frisk de sista dagarna fram till loppet kommer jag stå på startlinjen bättre förberedd än någonsin och väl där kommer det bara vara dagsformen och de yttre förhållandena som avgör om det blir himmel eller pannkaka. Jag vet att jag har gjort precis allt jag kan för att kunna prestera på topp och jag vet att resultaten på träningen har varit bättre än någonsin så med stort självförtroende kommer jag att äntra gatorna i Florens iklädd mitt nya tävlingslinne i Hässelbys färger och mina snabbaste skor.

Nog om det för nu, återkommer med ytterligare en lägesrapport innan avfärd.

För övrigt har jag haft en härlig helg. I lördags var min make på partaj men då årsfest för fotbollsföreningen inte direkt ingår i den optimala uppladdningen valde jag att istället tillbringa kvällen i Gislaveds konserthus tillsammans med bästis Malin där vi avnjöt en fantastisk konsert med Gislaveds Symfoniorkester som tillsammans med musikalartisten Peter Johansson spelade Queen-låtar. Det var en helt fantastisk konsert och ett tydligt kvitto på hur bra det var är att jag satt med programbladet i handen och kände paniken komma krypande för varje låt närmare slutet vi kom – jag ville aldrig att det skulle ta slut!

Efter konserten åkte jag och Malin hem till hennes lilla hus, tände i brasan, drack te och pratade i flera timmar om allt utom löpning vilket gav mig en fantastisk avkoppling och en massa ny energi. En tjejkväll när den är som allra bäst!

Efter en härlig sovmorgon på söndagen, ett fantastiskt träningspass och ett par timmar framför Vinterstudion på tv:n åkte vi hem till Jonnes syster och käkade våfflor tillsammans med tjocka släkten. Kan bara konstatera att våfflor är oerhört underskattat och något man borde käka oftare, shit-pommes-frites vad gott det var!!

Den här veckan bjuder inte på mycket utöver det vanliga då jag som sagt lever i min bubbla och tackar nej till luncher med kompisar för att jag vill äta min hemlagade mat som jag vet vad den innehåller och för att kunna genomföra kolhydratuppladdningen enligt plan, jag bokar inga kundbesök för att jag är rädd för kundernas baciller och jag går och lägger mig löjligt tidigt på kvällarna varför inget utrymme till att vara social ens med familjen finns. Träningen består av lite snabbdistans och lite fartlek för att få upp farten i benen utan att slita för mycket på kroppen men i övrigt handlar dagarna bara om en lång och plågsam väntan på dagen D.

Jag vill tävla NU!!!