Goa gubbar

Hur kommer det sig egentligen att jag har gått och blivit löpare? Idrott har alltid varit ett naturligt inslag i mitt liv och jag har provat på det mesta i tävlingsväg; jag har varit en usel volleybollspelare, en medioker simmerska och när innebandyn hade sin stora boom ägnade jag några år åt denna sport som jag i och för sig var ganska hyfsad på. Den sport jag haft med mig sedan barnsben är dock fotboll och redan som liten när jag, brorsan och hans bästa kompis lekte AC Milan i trädgården med hemmasnickrat mål och laguppställningar och seriespel noga uppradat i vår hypermoderna Commondore 64 fanns inget annat än att jag skulle bli fotbollsspelare. Ni kanske inte tror mig men jag var faktiskt ganska hyfsad på fotboll. Eller, egentligen inte på den där detaljen med bollen, men jag var väldigt bra på att springa mycket på plan och var en stryktålig tuffing - egenskaper som många år senare visade sig passa bättre på marathontävlingar än på fotbollsmatcher.

Löpningen har alltid funnits med lite vid sidan om. I mina ögon var det inte en sport som man kunde hålla på med ”på riktigt”. Sprang en runda gjorde man ju för att det var kul eller för att man behövde få lite konditionsträning att ha nytta av på fotbollsplanen.

Jag har ändå sprungit så länge jag kan minnas. När mina föräldrar tyckte att jag var lite för jobbig och hade för mycket myror i brallan brukade pappa säga åt mig att springa några varv runt huset för att få lite lugn och ro. Det gjorde jag med glädje, dock under förutsättning att han klockade varje varv så helt blev han inte av med sin jobbiga dotter genom detta förslag.

När jag blev äldre började jag så smått göra av med överskottsenergin genom att springa en runda i skogen, lite intervaller i backen upp till mormors hus och i samband med fotbollsträningarna. För mig handlar träning om att man ska bli trött, svettig och öm i musklerna  - och det blev jag aldrig av att öva inlägg på fotbollsplanen eller genom passningsövningar med bollen varför det var perfekt att ta till några varv på elljusspåret innan eller efter fotbollsträningen för att få till den där sköna tröttheten. När jag för femtioelfte träningen i rad hade sprungit fem varv på elljusspåret efter träningen frågade min tränare lite försiktigt om jag inte trodde att jag hade satsat på fel sport?

Så rätt han hade, men det tog ett par år till innan jag insåg detta.

I samband med att jag flyttade till annan ort för att studera la jag fotbollsskorna på hyllan och plötsligt var den enda träningen jag hade kvar den där löpningen som alltid legat och lurat lite i bakgrunden.

Jag sprang mer och mer, längre och längre, men löpning var fortfarande inte en riktig sport för mig utan en bra motionsform och något jag gjorde bara för att det var kul och skönt att vara ute och springa. Jag ställde i och för sig upp i något Göteborgsvarv men det var mer för upplevelsens skull, att tävla i att springa var ingenting för mig.

I samma period jobbade extra på gymmet och hade där en mycket flitig besökare på passen, träningskompisen Biggan, och vi började prata lite smått – framförallt om löpning. Det visade sig att Biggan var en ”riktig” löpare, den första ”riktiga” löparen jag har träffat. Han hade en utarbetad plan för hur han tränade med intervallpass på veckorna, långpass på lördagarna och en dagbok där han bokförde hur långt han hade sprungit och dessutom hade han sprungit en massa tävlingar. Fachinerande och mycket intressant.

Biggan erbjöd mig att följa med på ett distanspass i skogen. Smickrad över erbjudandet tackade jag glatt ja och det hela gick av stapeln en snöig och kall vårdag. 12km skulle avklaras på den numera klassiska ”Singelsörundan” och jag laddade som vore det en tävling innan vi gav oss ut. Herregud, här skulle man ju med en riktig löpare ut och springa, det vill ju till att inte göra bort sig. Uppenbarligen gjorde jag inte det heller, istället blev jag erbjuden att följa med igen, igen och igen och otaliga är de pass vi avklarat tillsammans under åren.

Efter någon månad kom ytterliggare ett erbjudande som lockade in mig i de riktiga löparnas värld. Jag skulle få följa med på lördagens långpass.

Om jag laddade som för en tävling inför det första passet tillsammans är det inget mot vad jag gjorde den här gången. Riktigt nervös joggade jag till Biggans parkering för att där möta upp inte bara Biggan utan även Håkan och Steppe, alltså ytterliggare två riktiga löpare.

Här gällde det att fokusera och visa att även en liten tjej som jag platsade i gruppen.

Vi sprang riktigt långt i mina ögon, om jag inte minns fel ca 23km, och jösses vad nöjd jag var efteråt – hade väl aldrig förr sprungit så långt på träning.

Dessa lördagspass blev stående inslag i mitt liv och ju fler gånger jag träffade dessa herrar desto mer insatt blev jag i snack om kilometertider, långpass, intervallpass, löparskor, olika tävlingar och annat som hör löpningen till och plötsligt var det en del av min vardag. Jag var också en sådan där ”riktig” löpare och skaffade t o m en riktig löparklocka, riktiga löpartajts och började skriva träningsdagbok.

Träningen utökades till gemensamma pass varje onsdag klockan 18 med samling i fruktsalladen i Smålandsstenar (ja, det kallas faktiskt så, kvarteret där alla gatunamn innehåller en frukt, typ äppelvägen, apelsinvägen, päronvägen) och ytterliggare två personer presenterades för mig, Jimmy och Peter.

Dessa fem herrar har lärt mig alla väsentligheter inom löpning:

Biggan lärde mig att löpning är en riktig sport som bör tas på fullaste allvar, att man måste ta den exakta tiden på alla rundor och hans ord inför ett nervöst Göteborgsvarv för många år sedan följer mig på alla tävlingar ”du ska ju bara springa. Det gör du ju varje dag så är det något du inte behöver vara nervös för så är det väl just det”.

Håkan lärde mig att ett långpass inte är ett långpass om man inte springer i minst två timmar. Med en bitter min efter att jag spurtat ifrån de andra på vår planerade runda och varit först med att klara den på 1,59,30 var han tvungen att upplysa om att jag minsann inte skulle vara alltför nöjd, jag hade ju inte sprungit ett riktigt långpass… Detta sitter fortfarande kvar vilket resulterat i att längre och längre pass räknas som vanliga distanspass – ju bättre jag blir desto fler km avklaras ju under 2 timmar.

Jimmy lärde mig att backträning är bästa grejen om man vill springa fort och Peter lärde mig dels att man alltid ska springa så fort man kan i början på alla lopp (oavsett om det är ett maraton) så får det bli som det blir, ingen anledning att spara på krafterna liksom – trött blir man ju ändå! Han lärde mig också att bästa återhämtningen uppnås om man tar fram en Frödinge prinsesstårta ur frysen innan långpasset så att den är lagom upptinad att ätas för maximal energiåterställning efter passet.

Steppe försökte lära mig allt vad statistik heter – alla personliga rekord, världsrekord, smålandsrekord, klubbrekord och liknande har han i huvudet och jag tror ärligt talat att han kan mina personliga rekord bättre än jag själv – sådant fastnar bara inte i mitt huvud. Han hittade dessutom alltid de rätta uppmuntrade orden som fick mig att tro på mig själv och våga satsa på löpningen och ställa upp i tävlingar.

Nu ses vi inte så ofta längre, skador och ålderdom (haha, där fick ni grabbar) har begränsat vår gemensamma träning och numera är det i första hand jag som står där med löparklockan och den fulla träningsdagboken med mest kilometer.

Men jag glömmer inte vilka jag har att tacka för att jag hittat denna fina sport och vilka som fick mig att inse att jag kanske hade en liten löpargen någonstans. Jag minns också vilka som visade vilken glädje och gemenskap den här sporten kan medföra så i mitt huvud spelar det ingen roll vem som i dagsläget avverkar flest mil på en månad, jag vet vilka som är de ”riktiga” löparna.

Tack boys!