Hur går man vidare?

Efter att ha laddat både fysiskt och psykiskt under en lång tid inför ett maraton infinner sig alltid en viss tomhet och en känsla av vilsenhet när det är över och man inte längre vet vad man ska fokusera på, en ”marathon hangover”. Känslan har infunnit sig även nu, dock är den betydligt svårare att hantera denna gång då tomheten och vilsenheten inte kompenseras av glädje och tillfredställelse från en bra prestation utan istället ackompanjeras av en stor dos besvikelse och mycket sorg över att ha misslyckats.

Mitt stora mål den här säsongen var att ta min första individuella SM- medalj.

Trots att jag nu står här och inser att jag har misslyckats med mitt mål tycker jag inte att det var en orealistisk målsättning för när säsongen inleddes med succéloppet i Haag och med en träningsdagbok från försäsongen som svämmade över av kanonpass efter kanonpass fanns verkligen alla förutsättningar. Min känsla i kroppen sa att det var mitt år och dags för mig att ta klivet från strax utanför pallen in i finrummet och därmed få vara med vid fördelningen av medaljerna. Men sedan hände något med min kropp.

Inte en enda tävling sedan Haag har jag fått känna att jag har presterat på topp och de senaste sex veckorna har kantats av diverse småproblem som jag aldrig varit med om tidigare. Inte en missad träningsdag under hela 2011 har gjort mig bortskämd med att kroppen bara ska fungera och leverera varför den senaste tidens problem gjort mig förvirrad och fått mig ur balans. Känningar i ett knä och en lätt blödning i ett lår är förslitningssymtom som kanske inte har förstört så mycket träning men varit störningsmoment som stört mig mentalt och bringat oro och ovisshet om kroppens status. Den oförklarliga kollapsen på Varvet gjorde mig än mer förbryllad och orolig, att kollapsa av näringsbrist på 21km när man är van att köra 25km pass innan frukost var ytterligare en signal från min kropp om att något har förändrats. Jag återhämtade mig dock oväntat snabbt och hann precis med att göra en av mina bästa träningsveckor någonsin med pers på intervaller och ett grymt långpass innan det var dags för nästa bakslag då min första magsjuka på 20år dök upp lagom till uppladdningsveckan innan maran.

Därmed var mina två chanser till SM medalj 2012 körda inom loppet av en månad och så stod jag där i början av juni med flera månader kvar av säsongen med en känsla av att säsongen var slut. Vad skulle jag nu ha för mål? Hur skulle jag kunna gå vidare? Jag hade bara planerat mitt liv fram till medaljen och sedan inget mer, och så står man där utan plan och utan medalj och känner bara tomhet och mörker och med min värsta maraton hangover ever.

Dagarna sedan lördagens fiasko har varit tunga, fruktansvärt tunga, inte bara fysiskt då mina ben värker som vore de överkörda av en lastbil utan även psykiskt där jag krigat för att hantera besvikelsen. Efter dagar av tårar och bedrövelse hade jag idag ett långt möte med mrCoach för att styra upp resten av året, finna en orsak till problemen och hitta ett sätt att gå vidare. Förmiddagen fylldes av långa diskussioner och mycket funderande innan vi gemensamt kom fram till att roten till den senaste tidens strul finns utanför mitt träningsschema och beror dels på min låga kroppsvikt, som de senaste månaderna har blivit ytterligare ett par kilo lägre, dels att min kropp protesterar efter att under alltför lång tid blivit utan viktig återhämtning då träningen kombinerats med ett alltför tidskrävande och stressigt jobb. Den akuta åtgärden blir således inga större ändringar i träningsprogrammet utan att göra en kraftansträngning för att gå upp ett par kilo i vikt så att jag återfår min motståndskraft mot skador och sjukdomar samtidigt som jag ska jobba mindre för att få mer tid till återhämtning, mer tid till träning och mer ork att kunna fokusera på löpningen.

När nu kommande månaders träningar och tävlingar är planerade, när vi har en konkret plan för hur jag ska komma tillbaka till mitt pigga och starka jag känner jag att motivationen börjar återvända och jag kan se fram mot alla roliga tävlingar som finns framför mig och mot alla de tuffa träningspass som väntar där jag ska förbättra de svagheter vi lokaliserat och bli starkare än någonsin. Säsongen är långt ifrån slut och får jag lyckas på de två maror som återstår under året, får jag sänka mina personliga rekord på 5000m och 10000m och kan jag återfå den magiska löpkänslan i kroppen igen så tror jag ändå att jag kommer att kunna se tillbaka på 2012 som ett bra år trots att ingen SM medalj finns i min samling.

Så vad gör man? Glömmer, går vidare och sätter full fart framåt.

Gammal arkivbild som ger mig kraft, postitiva tankar och hopp
om att nya framgångar väntar runt hörnet.

En hyllning

Jag skulle kunna skriva ett bittert och ledsamt inlägg om hur surt det är att för första gången någonsin behöva åka brytbuss till målet och hur extra surt det är att behöva göra det när man ligger trea och det bara är ynka 7km kvar till mål.

Jag skulle kunna skriva ett positivt inlägg där jag ändå är lite glad att jag vågade satsa allt trots magsjukan och där jag ändå är lite glad och förvånad över att det höll så länge som det gjorde innan kroppen inte ville vara med längre.

Men jag tycker vi struntar i det. Istället vill jag hylla en person som visade prov på hur en människa med enormt stort hjärta behandlar sina medmänniskor.

Den som ska hyllas är en person jag inte känner mer än att vi har tjenat ett par gånger på tävlingar och samtalat via kommentarer på denna blogg. Efter bara ett par kilometer fann vi varandra i folkmängden och bestämde oss för att påbörja en gemensam resa runt Stockholm. Tiden flög iväg och det var fantastiskt kul att ha någon att småprata med, att känna att man var ett "team" på väg mot det gemensamma målet och att ha någon att gemensamt förbanna det vidriga vädret med. Vid ca 33km blev min kompanjon tyvärr tvungen att bryta och två km senare var det min tur. När jag sitter i sjukvårdstältet och väntar på transport till Stadion, fryser så jag skakar i hela kroppen och hackar tänder, dyker min nyfunne vän plötsligt upp i samma tält och vi får avsluta vår gemensamma resa i taxibil. Min vän fryser givetvis lika mycket som jag, kanske ännu mer då han inte som jag haft turen att föräras en filt av sjukvårdarna. Taxin kör så nära stadion den kan innan vi får hoppa av och promenera sista biten. Ganska snart passerar vi Spårvägens klubbstuga där min vän hade sin dusch och torra kläder men istället för att gå in i värmen tar han en omväg och följer mig hela vägen fram till stadion för att se till att jag säkert kommer fram, håller en arm om mig för att leda mig framåt och värma mig medan han själv förmodligen frös halvt ihjäl iklädd enbart shorts och linne i den bitande kylan och förmodligen var både trött och blodsockerlåg efter 3 mil löpning.
Vem gör något sådant för en människa man knappt känner?!

"Spårvägen-Jonas" - Jag kan inte nog tacka dig för din omtanke och osjälviskhet. Skickar här en stor bukett av dagens ros till dig, en stor kram och världens största TACK! Du är en sällsynt fin människa!

Man kan ju alltid försöka...

Den där elaka magsjukan höll mig i sitt grepp längre än jag någonsin kunde tro. Den förföljde mig och bet sig fast i min kropp likt en objuden gäst som vägrade ge sig av trots att jag på alla möjliga tydliga sätt försökte visa att den inte var välkommen.
Min födelsedag i måndags förlorade all sin glans när den lyxiga frukosten på sängen, som i mina ögon är en födelsedags höjdpunkt, uteblev - även om min fina man erbjöd sig att servera en resorb på en fin bricka.
Men sedan har det sakta men säkert gått på rätt håll och i onsdags kunde jag äta som vanligt igen.

Går det att springa marathon bara dagarna efter att kroppen blivit så fullständigt tömd på vätska och energi?
Jag vet inte men det känns inte så om man går efter hur min kropp har reagerat på de små joggpass jag har fått till de senaste dagarna. Det känns som om jag har träningsvärk i hela kroppen, som om mina fötter är stora, klumpiga och tunga och jag känner mig kantig, stel och konstig. Maten smakar fortfarande inte riktigt bra, men jag pressar i mig den för att jag måste och det finns ingen gräns för hur mycket jag kan sova.

Men jag är ju faktiskt frisk, bara inte helt återhämtad, så det skadar ju inte att försöka!
Min plan är således att starta och låtsas att allt är som vanligt. Skulle det mot förmodan hålla hela vägen så är det ju fantastiskt, gör det inte det så har jag redan gråtit mina tårar av besvikelse på förhand och har lovat både tränare, vänner och familj att ta brytbussen till målet om kroppen protesterar alltför högt. Inget dropp och minnesluckor den här gången...

Lycka till alla ni där ute, jag hoppas innerligt att vi alla ses i målområdet efter 42 väl genomförda kilometer!

En ond cirkel...

Vad är det som händer med min kropp?
Från att ha varit frisk som en nötkärna och skadefri år efter år verkar det inte finnas någon hejd på vad som drabbar mig just nu. Efter kollapsen på Varvet trodde jag att den enda vägen var upp, jag följde alla råd (order) från min tränare och efter bara några dagar kände jag mig grymt stark och kunde återigen leverera bra träningsresultat. Jag började se fram emot Stockholm marathon igen, lägga Varvet bakom mig och tagga upp för en rejäl revenge där jag drömde om lätta ben och nytt pers. Packade väskan för en uppladdningshelg i sommarstugan där jag skulle få toppa formen med fina träningspass varvat med lugn och ro i solstolen.
Och vad händer?

En magsjuka/kräksjuka av det värsta slaget drabbar mig. Sover inte en blund på hela fredagsnatten utan får spendera tiden liggande i fosterställning i sängen med vansinniga  magsmärtor eller i sommarstugans minimala badrum där ni ju själva kan föreställa er händelseförloppet utan närmare beskrivning. Sedan kroppen gjort sig av med precis allt den hade att göra sig av med har jag förblivit liggande i sängen hela helgen, oförmögen att resa på mig då kroppen värker som om jag blivit överkörd av en lastbil och benen är skakiga som asplöv. Laddningen inför maran just nu består således av att jag sover, sover och sover, lever på resorb och blåbärssoppa och den enda träning jag får är snabbintervallerna från sängen till toan.

Vill man vara en positiv person som tar livet med en klackspark kan man ju tänka att jag får en kolhydrattömning av sällan skådat slag och några extra dagars träningsvila som toppar formen.
Vill man vara realist inser man att en magsjuka mindre än en vecka innan ett marathon inte är särskilt bra uppladdning och formtoppning. Inte alls bra.

Lyxliv?

Vaknade i morse med en väldigt lyxig känsla i kroppen. Det kändes i hela mig att detta var en torsdag utöver det vanliga; solen sken utanför mitt fönster, väckarklockan hade tickat iväg ända till klockan 7.00 och jag visste att jag hade en helt ledig dag framför mig.

Eller ledig och ledig, allt är ju relativt. Jag hade i alla fall unnat mig en semesterdag från jobbet för att genomföra ett sista långpass om 40km inför Stockholm maraton och som ni alla vet är ju långpass mitt favoritpass vilket i sig förstärkte känslan av lyx.
Efter att ha lyxat till det med en långfrukost på balkongen inledde jag ett evighetsarbete i att blanda olika styrkor av min sportdryck enligt den plan jag har inför Stockholm. Man skulle ju kunna tro att när man jobbar på revisionsbyrå borde man kunna räkna men uppenbarligen hade även min hjärna tagit sig en semesterdag varför två påsar sportdryck gick åt helt i onödan då jag räknade fel när jag skulle måtta upp vätskan. En flaska med styrkan 1/10, en med styrkan 1/8 och en riktigt stark rackare med styrkan 1/6. Hur svårt kan det vara egentligen?? Efter många om och men fick jag dock ihop blandningarna och efter att ha lagt ytterligare en god stund på att städa upp allt utspillt vitt pulver så att det inte skulle se ut som en knarkarkvart i mitt kök kunde jag äntligen ge mig ut i det underbara vädret. Än var det dock inte dags för löpning då en reporter från en av de lokala tidningarna mötte upp vid starten på min runda för att ställa lite frågor och ta lite bilder till ett ”inför Stockholm maraton reportage.” Då man inte direkt är någon skolad fotomodell blev det några halvdana löparposer och några onaturliga leenden som avfyrades in i kameran men jag lever på min kära pappas ord från när jag var liten och skulle på fotbollsträning och inte tyckte att han tagit fram tillräckligt snygga träningskläder åt mig; ”nu är det ju idrott det handlar om, ingen skönhetstävling, det finns väl inte en människa som bryr sig om hur du ser ut?”  Hoppas med andra ord att jag sa något väldigt vettigt som lyfts fram i reportaget så att fokus hamnar på det istället för bilderna…

SEN var det äntligen dags att efter många om och men äntligen få börja springa det där lyxiga favoritpasset. Någonstans här började jag inse att jag hade förskönat min bild över hur dagen skulle vara. Jag hade liksom sett mig själv i någon typ av lyxig bubbla där sovmorgon och långfrukost skulle följas av ett ljuvligt pass i solen där jag på lätta ben skulle flyga fram och förbättra både löpformen och solbrännan.

Men ärligt talat, maratonlöpning skall icke bedrivas när det är 30 grader varmt ute!
Jag hade verkligen förträngt hur mycket jobbigare det är att springa när värmen steker och trots att jag fyllde på med den så noga tillredda sportdrycken var femte kilometer höll jag på att stupa när jag varvade in för den sista kontrollen vid 35km. Svepte allt jag kunde få i mig i vätskeväg och hällde en liter vatten över huvudet för att överleva och lyckades ansamla kraft nog att genomföra passet utan att koka sönder inifrån. Men den där lyxiga känslan försvann någon gång i mitten av passet när benen började kännas tunga, svetten sved i ögonen, flugorna surrade runt mitt svettiga hår och linnet började bli tungt av svett.
Och vad gäller solbrännan kan jag ju tipsa er alla där ute att om ni inte har börjat med kompressionsskydd för vaderna kan det vara lämpligt att överväga att aldrig göra det, ser helt sorgligt ut med vita underben och brunbrända lår. (apropå att det är idrott det handlar om och att ingen bryr sig om hur man ser ut…)
Nu ligger jag här som en urlakad disktrasa och funderar på hur i herrans namn jag ska orka ta tag i mitt liv och göra något vettigt av denna lyxiga dag. I ungefär 39km av dagens löpta 40km sprang jag och längtade efter att äta minst en, kanske två, mjukglassar efter avklarad träning men frågan är om jag ens orkar ta mig över gatan till fiket för att inhandla dessa. Undrar om det finns glass på hemkörning?

Termometern i SKUGGAN!
Skönt om man ska sitta i en solstol och äta glass,
mycket oskönt om man springer marathon.

För övrigt längtar jag efter helgen då årets Gisledagar går av stapeln. Detta är en liten festival här i staden då det ordnas en karneval av årets studenter, ett stort öltält byggs upp, diverse artister av varierande kvalitet kommer och uppträder och stadens alla vuxna invånare får ett tillfälle att utan att skämmas det minsta supa sig redlöst fulla redan innan lunch medan fältsekreterarna har fullt sjå med att hålla ordning på alla fjortisar som också passar på att bli fulla som ägg nu när mamma och pappa inte längre har någon koll eftersom de själva är på fest. Bor man som oss mitt inne i centrum finns således två alternativ denna helg;

1.    Man är med på festen och slipper därmed störas av allt oväsen och stök.

2.    Man flyr fältet och åker till någon lugnare plats där man kan träna, sova ut, grilla och bara njuta av lugn och ro på altanen med en bra bok.

Hejdå Gislaved. Gisledagarna vs. Sommarstugan i Falkenberg, 0-1

Bara en mamma vet vad man bäst behöver

Firade min födelsedag en vecka för tidigt och morsan med sambo levererade en present som fick mig att slita av presentpappret och hoppa högt av glädje likt ett litet barn som fyller nio snarare än en vuxen kvinna som fyller tjugonio. En Dolce Gusto kaffemaskin!

Varje kväll när jag går och lägger mig längtar jag till frukosten då jag ska få njuta av en lyxig kopp kaffe med någon spännande smak och redan innan jag börjar laga middagen börjar jag längta till min "kaffe på maten kopp". Men om tanken är att man ska spara tid och kunna fixa en kopp i raketfart har de misslyckats för med min beslutsångest tar det längre tid för mig att välja kaffesort än det skulle tagit att flyga till Colombia, skörda och rosta kaffebönan, flyga hem igen och brygga kaffet.
Här dricks det kaffe på maten, eftermiddagskaffe och kvällskaffe som aldrig förr och om min kärlek till detta svarta guld var stor innan denna maskin blev en del av vår familj är det inget mot hur stor den kommer bli med detta underbara redskap.

Tack mamma!

Pizzafadäs

Hälsade på våra bästa vänner Annette och Pelle och Pelles förädrar i deras sommarstuga i Halmstad häromdagen. Efter en lång dag på stan med brudklänningsprovning och shopping för oss tjejer och en lång dag (!) på altanen i solen för grabbarna var pizza den perfekt smidiga kvällsmatslösningen. Pelles mamma plockade fram en pizzameny från deras favoritpizzeria som legat kvar i stugan sedan förra sommaren och vi valde ut diverse lyxpizzor med parmaskinka, mozzarella, oxfilé och annat gott - riktiga finpizzor med andra ord.
Vi ringde och beställde och för enkelhetens skull angav vi bara vilka nummer vi ville köpa, inte namnen på pizzorna. "välkomna, klart om femton minuter en kvart" säger pizzamannen glatt och vi dukar snabbt innan vi ger oss iväg för att hämta käket.
På plats på pizzerian tittar jag på den lilla lapp där vi noterat vilka nummer vi har beställt och jämför med menyn på väggen för att kolla vad de andra hade valt för gott. Blir lite konfunderad när jag ser att någon valt en pizza med bara champinjoner som topping och frågar Eva (Pelles mamma) vem sjutton som har valt en så tråkig pizza när det fanns så mycket gott?!
Eva, som ringde in beställningen, blir lite blek och osäker och vi kollar därför även övriga beställningar - tonfiskpizza? Kyckling curry pizza? Här är det något som inte stämmer...

Bryter ihop i gapskratt när pizzabagaren berättar att pizzerian bytt ägare, tagit över den gamla pizzerians telefonnummer och lokaler men ändrat hela menyn. Vi fick således precis de pizzor vi beställt, det var ju bara det att nummer 5, 18, 23, 31 och 35 var några helt andra pizzor än på den menyn vi hade tittat på varför vi fick vända hem med fem "random pizzor". Våra hungriga killar blev först en aning besvikna och såg inte alls det roliga i det hela men efter att slizat alla pizzorna och delat broderligt såg vi alla det som en möjlighet att genom denna ofrivilliga provsmakning hitta en ny favoritpizza som man aldrig hade vågat testa annars.

Men nej, även om faten tömdes var vi rörande överens om att ingen av dessa udda smaker kvalade in i pizzornas hall of fame, men aldrig förr har det varit så roligt att käka pizza!