En hyllning

Jag skulle kunna skriva ett bittert och ledsamt inlägg om hur surt det är att för första gången någonsin behöva åka brytbuss till målet och hur extra surt det är att behöva göra det när man ligger trea och det bara är ynka 7km kvar till mål.

Jag skulle kunna skriva ett positivt inlägg där jag ändå är lite glad att jag vågade satsa allt trots magsjukan och där jag ändå är lite glad och förvånad över att det höll så länge som det gjorde innan kroppen inte ville vara med längre.

Men jag tycker vi struntar i det. Istället vill jag hylla en person som visade prov på hur en människa med enormt stort hjärta behandlar sina medmänniskor.

Den som ska hyllas är en person jag inte känner mer än att vi har tjenat ett par gånger på tävlingar och samtalat via kommentarer på denna blogg. Efter bara ett par kilometer fann vi varandra i folkmängden och bestämde oss för att påbörja en gemensam resa runt Stockholm. Tiden flög iväg och det var fantastiskt kul att ha någon att småprata med, att känna att man var ett "team" på väg mot det gemensamma målet och att ha någon att gemensamt förbanna det vidriga vädret med. Vid ca 33km blev min kompanjon tyvärr tvungen att bryta och två km senare var det min tur. När jag sitter i sjukvårdstältet och väntar på transport till Stadion, fryser så jag skakar i hela kroppen och hackar tänder, dyker min nyfunne vän plötsligt upp i samma tält och vi får avsluta vår gemensamma resa i taxibil. Min vän fryser givetvis lika mycket som jag, kanske ännu mer då han inte som jag haft turen att föräras en filt av sjukvårdarna. Taxin kör så nära stadion den kan innan vi får hoppa av och promenera sista biten. Ganska snart passerar vi Spårvägens klubbstuga där min vän hade sin dusch och torra kläder men istället för att gå in i värmen tar han en omväg och följer mig hela vägen fram till stadion för att se till att jag säkert kommer fram, håller en arm om mig för att leda mig framåt och värma mig medan han själv förmodligen frös halvt ihjäl iklädd enbart shorts och linne i den bitande kylan och förmodligen var både trött och blodsockerlåg efter 3 mil löpning.
Vem gör något sådant för en människa man knappt känner?!

"Spårvägen-Jonas" - Jag kan inte nog tacka dig för din omtanke och osjälviskhet. Skickar här en stor bukett av dagens ros till dig, en stor kram och världens största TACK! Du är en sällsynt fin människa!