Segt

Det har verkligen inte blivit mycket kvalitetspass de senaste veckorna då mina vader inte tillåtit annat lugn distanslöpning sedan Stockholm marathon. Sedan i torsdags har jag dock äntligen kunnat gå för fullt igen och det känns okej, ingen smärta, men vaderna blir tröttare och stelare än vanligt efter/under passen och jag vaknar fortfarande på nätterna med kramper. Märkligt hur länge den där sketna maran skulle sitta i mina ben, eller kanske inte märkligt egentligen, när man tänker på hur min vår har sett ut var det väl inte annat att vänta än att det skulle bli en massa strul. Igen.
Men som sagt, nu är jag igång för fullt och kanske, kanske, kanske är det slut med strul och jag är utanför den onda cirkeln. Men jag vågar knappt hoppas.

Någon gång i ett tidigare liv när jag fortfarande hade hopp om att min kropp skulle leverera på varenda tävling likt förra året anmälde jag mig både till 3000m på Öresundsspelen på fredag och 5000m på Sollentuna GP nästa vecka. "Kul att springa många lopp, bra träning och kul att springa kravlöst då det inte är mina distanser". Jovisst, sånt är ju superkul när man är i bra form och allt funkar, inte lika kul när man inte har varit i närheten av fartträning på tre veckor och har två månader med skittävlingar i ryggen. Inte lika kul när man just nu pustar ut efter första banpasset på länge där jag levererat tvåhundringar en sekund långsammare än vanligt och där kroppen känts kantig och klumpig likt en motionär som aldrig haft tävlingsdojjor på fötterna. Inte lika kul när chansen att man kommer från dessa tävlingar med en positiv känsla är ganska små utan risken är desto större att man kommer därifrån med ett självförtroende i botten efter att fått slita ont för en riktig skittid.
Men jag vägrar att vika ner mig, jag vägrar att ge upp, jag tänker banne mig bita i som vanligt med träningen och jag tänker springa mina planerade tävlingar för någon gång måste det släppa och vända och medgångarna återkomma. Till dess gäller det att ha tålamod och se tävlingarna som ett sätt komma i form och hitta tillbaka.

Efter det mindre lyckade intervallpasset lyckades jag dock laga en desto mer lyckad kvällsmat. Improvisserade lite efter vad vi hade hemma: Vispade ihop en vanlig omelettsmet, blandade i lite hackade soltorkade tomater och precis innan omeletten stelnade slängde jag på lite makrill (såklart, är man beroende så är man), färsk basilika och rejält med fetaost. Kanske inte låter så gott men med tanke på arbetsinsatsen (som var ungefär lika med noll) och tidsåtgången (typ 5min) så blev resultatet klart över förväntan. Dagens tips till alla hungriga och stressade människor där ute!

Nu måste jag passa på att läsa bok när det för en gångs skull inte är någon EM fotboll på tv och måste därmed stänga ner datorn. Over and out.