Hur går man vidare?

Efter att ha laddat både fysiskt och psykiskt under en lång tid inför ett maraton infinner sig alltid en viss tomhet och en känsla av vilsenhet när det är över och man inte längre vet vad man ska fokusera på, en ”marathon hangover”. Känslan har infunnit sig även nu, dock är den betydligt svårare att hantera denna gång då tomheten och vilsenheten inte kompenseras av glädje och tillfredställelse från en bra prestation utan istället ackompanjeras av en stor dos besvikelse och mycket sorg över att ha misslyckats.

Mitt stora mål den här säsongen var att ta min första individuella SM- medalj.

Trots att jag nu står här och inser att jag har misslyckats med mitt mål tycker jag inte att det var en orealistisk målsättning för när säsongen inleddes med succéloppet i Haag och med en träningsdagbok från försäsongen som svämmade över av kanonpass efter kanonpass fanns verkligen alla förutsättningar. Min känsla i kroppen sa att det var mitt år och dags för mig att ta klivet från strax utanför pallen in i finrummet och därmed få vara med vid fördelningen av medaljerna. Men sedan hände något med min kropp.

Inte en enda tävling sedan Haag har jag fått känna att jag har presterat på topp och de senaste sex veckorna har kantats av diverse småproblem som jag aldrig varit med om tidigare. Inte en missad träningsdag under hela 2011 har gjort mig bortskämd med att kroppen bara ska fungera och leverera varför den senaste tidens problem gjort mig förvirrad och fått mig ur balans. Känningar i ett knä och en lätt blödning i ett lår är förslitningssymtom som kanske inte har förstört så mycket träning men varit störningsmoment som stört mig mentalt och bringat oro och ovisshet om kroppens status. Den oförklarliga kollapsen på Varvet gjorde mig än mer förbryllad och orolig, att kollapsa av näringsbrist på 21km när man är van att köra 25km pass innan frukost var ytterligare en signal från min kropp om att något har förändrats. Jag återhämtade mig dock oväntat snabbt och hann precis med att göra en av mina bästa träningsveckor någonsin med pers på intervaller och ett grymt långpass innan det var dags för nästa bakslag då min första magsjuka på 20år dök upp lagom till uppladdningsveckan innan maran.

Därmed var mina två chanser till SM medalj 2012 körda inom loppet av en månad och så stod jag där i början av juni med flera månader kvar av säsongen med en känsla av att säsongen var slut. Vad skulle jag nu ha för mål? Hur skulle jag kunna gå vidare? Jag hade bara planerat mitt liv fram till medaljen och sedan inget mer, och så står man där utan plan och utan medalj och känner bara tomhet och mörker och med min värsta maraton hangover ever.

Dagarna sedan lördagens fiasko har varit tunga, fruktansvärt tunga, inte bara fysiskt då mina ben värker som vore de överkörda av en lastbil utan även psykiskt där jag krigat för att hantera besvikelsen. Efter dagar av tårar och bedrövelse hade jag idag ett långt möte med mrCoach för att styra upp resten av året, finna en orsak till problemen och hitta ett sätt att gå vidare. Förmiddagen fylldes av långa diskussioner och mycket funderande innan vi gemensamt kom fram till att roten till den senaste tidens strul finns utanför mitt träningsschema och beror dels på min låga kroppsvikt, som de senaste månaderna har blivit ytterligare ett par kilo lägre, dels att min kropp protesterar efter att under alltför lång tid blivit utan viktig återhämtning då träningen kombinerats med ett alltför tidskrävande och stressigt jobb. Den akuta åtgärden blir således inga större ändringar i träningsprogrammet utan att göra en kraftansträngning för att gå upp ett par kilo i vikt så att jag återfår min motståndskraft mot skador och sjukdomar samtidigt som jag ska jobba mindre för att få mer tid till återhämtning, mer tid till träning och mer ork att kunna fokusera på löpningen.

När nu kommande månaders träningar och tävlingar är planerade, när vi har en konkret plan för hur jag ska komma tillbaka till mitt pigga och starka jag känner jag att motivationen börjar återvända och jag kan se fram mot alla roliga tävlingar som finns framför mig och mot alla de tuffa träningspass som väntar där jag ska förbättra de svagheter vi lokaliserat och bli starkare än någonsin. Säsongen är långt ifrån slut och får jag lyckas på de två maror som återstår under året, får jag sänka mina personliga rekord på 5000m och 10000m och kan jag återfå den magiska löpkänslan i kroppen igen så tror jag ändå att jag kommer att kunna se tillbaka på 2012 som ett bra år trots att ingen SM medalj finns i min samling.

Så vad gör man? Glömmer, går vidare och sätter full fart framåt.

Gammal arkivbild som ger mig kraft, postitiva tankar och hopp
om att nya framgångar väntar runt hörnet.