Man kan ju alltid försöka...

Den där elaka magsjukan höll mig i sitt grepp längre än jag någonsin kunde tro. Den förföljde mig och bet sig fast i min kropp likt en objuden gäst som vägrade ge sig av trots att jag på alla möjliga tydliga sätt försökte visa att den inte var välkommen.
Min födelsedag i måndags förlorade all sin glans när den lyxiga frukosten på sängen, som i mina ögon är en födelsedags höjdpunkt, uteblev - även om min fina man erbjöd sig att servera en resorb på en fin bricka.
Men sedan har det sakta men säkert gått på rätt håll och i onsdags kunde jag äta som vanligt igen.

Går det att springa marathon bara dagarna efter att kroppen blivit så fullständigt tömd på vätska och energi?
Jag vet inte men det känns inte så om man går efter hur min kropp har reagerat på de små joggpass jag har fått till de senaste dagarna. Det känns som om jag har träningsvärk i hela kroppen, som om mina fötter är stora, klumpiga och tunga och jag känner mig kantig, stel och konstig. Maten smakar fortfarande inte riktigt bra, men jag pressar i mig den för att jag måste och det finns ingen gräns för hur mycket jag kan sova.

Men jag är ju faktiskt frisk, bara inte helt återhämtad, så det skadar ju inte att försöka!
Min plan är således att starta och låtsas att allt är som vanligt. Skulle det mot förmodan hålla hela vägen så är det ju fantastiskt, gör det inte det så har jag redan gråtit mina tårar av besvikelse på förhand och har lovat både tränare, vänner och familj att ta brytbussen till målet om kroppen protesterar alltför högt. Inget dropp och minnesluckor den här gången...

Lycka till alla ni där ute, jag hoppas innerligt att vi alla ses i målområdet efter 42 väl genomförda kilometer!