De första månaderna varje år då högsäsongen på revisionsbyrån sammanfaller med de mest krävande träningsmånaderna på året är livet hektiskt och lämnar inte många stunder över till dödtid. Full fart från morgon till kväll och andan i halsen för att hinna med allt man vill och allt man måste göra.
Även om det är krävande och stundtals såklart också ganska jobbigt gillar jag det ändå på något sätt, det är som att när jag har som allra mest på agendan blir jag dubbelt så effektiv. När jag kommer hem från en dag på jobbet där kundbesök och möten avlöst varandra i en rasande fart är det som att jag har ångan uppe och av bara farten även kastar mig ut i löparspåret utan att varken fundera på eller känna efter hur sliten jag egentligen är efter morgonpasset, gårdagens intervaller eller de där mördande styrkeövningarna. Istället njuter jag av att någonstans i den tyngsta backen eller på den snabbaste intervallen lämna dagens stress och olösta problem i vägrenen för att åter komma hem, tömd på energi i kroppen men full av energi i knoppen att åter vara sugen att möta ännu en dag av bokslutsarbete och löpning i en härlig, intensiv blandning.
Så träningen flyter på bra, även om jag fick hålla igen lite i förra veckan då en förkylning bröt ut efter hemkomsten från Spanien. Ska jag vara ärlig blev jag nästan glad att jag blev förkyld eftersom jag då fick en förklaring till varför terrängloppet i Spanien gick lite långsammare än förväntat och till att återhämtningen dagarna efter loppet var katastrofal.
Efter en rejäl dos vitaminer, echinagard, lugnare träningspass, mycket vätska och mycket sömn var jag i måndags redo att ta mig an en ny distansvecka med full kraft utan ett spår av bacill i kroppen. En distansvecka som har bjudit på flera höjdpunkter ur träningssynpunkt med b l a ett kanonpass tillsammans med min gamla klubbkamrat Janne i Villstad som, med nyvunna veteran SM medaljer i sprint, roade sig med att plåga sin marathonlöpande kamrat med massor av korta sprintlopp toppat med den ena vansinniga styrkeövningen efter den andra. Att köra detta kvällen innan 38km distans varav 5km tröskel stod på schemat kändes inte så smart när jag vaknade med träningsvärken från hell, men konstigt nog blev även det passet till en av veckans höjdpunkter - kanske för att jag hade förmånen att få köra det i förmiddagens dagsljus med vetskapen att jag skulle spendera eftermiddagen iklädd mysbrallor i mitt fina nya hem med jobbdatorn i knät och att kvällen skulle krönas med räkmacka tillsammans med tjejerna i damklubben i en gammaldags kaffestuga med kaffet serverat ur en klassisk kopparkittel.
Eftersom jag sedan ägnade den löpfria torsdagen med att simma 3km och köra en timme pump på gymmet, vaknade jag med samma känsla av att ha varit osmart när det idag var dags för 16km morgondistans följt av 26km distans på kvällen. Ett marathon på dagsagendan med blodblåsor på trampdynorna och träningsvärken från hell * 2 skulle mycket väl kunna framkalla en del tvivel på sin förmåga men som sagt - har man bara fullt upp så hinner man inte tänka eller känna efter så plötsligt var båda passen avklarade i fin fart på överraskande pigga ben (och skoskav domnar faktiskt bort efter ett par kilometer!) och jag fick ta fredag med benen i högläge framför På spåret finalen. En final där jag för övrigt höll på Hoa-Hoa för att han höjer programmet genom att leverera svar likt en professor med en personlighet som en kåkfarare och lufs. Tyvärr fick jag besviket fick se honom besegrad, men man kan väl inte få allt här i livet?
Nu väntar en helg tillsammans med min Jonne i vårt nya hem, en första helg där vi båda kommer att vara hemma tillsammans. Ska jag vara ärlig vill jag aldrig lämna mitt hem, vill inte resa bort, vill inte bli bortbjuden och vore det bara möjligt skulle jag både jobba och träna hemma här i vårt lilla idylliska radhus. För jag älskar verkligen allt med det här huset och jag känner mig så harmonisk, lugn och avslappnad och njuter av allt ifrån den fantastiska tystnaden till att kunna titta ut och se en trädgård istället för en parkeringsplats till att få skotta snön från vår egen lilla gång från parkeringen till ytterdörren.
Jag tror till och med att vår flytt är bra för min träning då vi bor så högt man kan komma i Gislaved (gräddhyllan?) innebärande att alla pass startar med härlig uppvärmning i nedförslut och avslutas med en kilometer seg uppförsbacke.
Jag vantrivdes inte i vårt andra hem, men jag visste inte att det är såhär det känns att verkligen, verkligen trivas. Att verkligen hitta hem.
Life is good, real good...
fredag 15 februari 2013
måndag 11 februari 2013
Fettisdagen
Såg idag hur den lokala bagerikoncernen med fyra bagerier/fik i Gislaved och grannkommunen Gnosjö annonserade om att de siktade på att baka en miljon semlor i år. En miljon.
En miljon semlor är ganska många semlor. Tar man i beaktning att det sammanlagt bor knappt 40 000 invånare i dessa två kommuner känns det plötsligt som enormt många semlor. Väger man sedan in att det bland dessa 40 000 invånare finns ett antal barn i åldern noll till fem år som förmodligen inte orkar äta en hel semla, att det finns ett okänt antal laktosintolleranta som inte kan äta semla och ett visst antal personer som faktiskt inte tycker om detta bakverk (jodå, sådana människor finns) känns det plötsligt som vansinnigt, sinnessjukt och obegripligt många semlor.
Må hända att jag som jobbar på revisionsbyrå är en aning skadad men jag kunde inte låta bli att genast börja räkna på hur många semlor per näsa det skulle kunna tänkas bli. Låt oss säga att en fjärdedel av befolkningen avstår sin beskärda del av dessa semlor, då skulle alltså 30 000 personer dela på dessa en miljon gräddiga bakelser. Rätta mig om jag har fel men då ska dessa 30 000 personer alltså glufsa i sig 33 st semlor var. Betänk då också att semmelsäsongen är något begränsad, det äts ju inte särskilt många semlor varken på julafton eller midsommarafton, varför invånarna i vår och vår grannkommun således torde ha det ganska stressigt såhär runt fettisdagen om de ska hinna få i sig sin ranson.
Nu var det i och för sig oklart om bageriets mål var att dessa en miljon semlor skulle ätas upp, det stod ju bara att de skulle bakas, men även om det låter orimligt att den semmelälskande delen av vår kommuns befolkning skulle klämma i sig 33 semlor per säsong låter det ännu mer orimligt att ett vinstdrivande företag skulle ha som sin affärsidé att baka något med målet att det ska slängas.
I lördags var jag själv på väg att att dras med i denna semmelhysteri så när jag planerade en riktig hemmafixardag fick jag plötsligt ett infall att jag skulle vara lite husmoderlig och baka semlor. Jag letade fram ett recept och skrev en inköpslista men när jag berättade om mina planer för min bästa kompis utbrast hon förvånat att "det var otippat, du gillar väl inte semlor?".
När jag tänkte efter kom jag på att hon hade ju faktiskt rätt, det gör jag verkligen inte. När jag tänkte ytterligare ett steg kom jag på att inte heller min man Jonne är särskilt förtjust i semlor.
Så vem sjutton ska då äta mina hembakade semlor?
Lär ju vara hyfsat svårt att ge bort dem till någon annan man känner då de redan torde ha fullt upp med att äta sin ranson om 33 semlor från bageriet och knappast skulle jubla om jag kom och drygade ut den ranson semlor som de redan kämpar så hårt för att få i sig.
Så inköpslistan och receptet hamnade i papperskorgen och likt övriga 365 dagar på året vart jag ingen hembakande husfru den här dagen heller.
Men välkommen hit när det är gräddglassdagen, Lidt-pralindagen eller Marabou premium dagen.
Då jäklar ska jag bidra och äta min del av min kommuns ranson av godsaker. Med råge.
En miljon semlor är ganska många semlor. Tar man i beaktning att det sammanlagt bor knappt 40 000 invånare i dessa två kommuner känns det plötsligt som enormt många semlor. Väger man sedan in att det bland dessa 40 000 invånare finns ett antal barn i åldern noll till fem år som förmodligen inte orkar äta en hel semla, att det finns ett okänt antal laktosintolleranta som inte kan äta semla och ett visst antal personer som faktiskt inte tycker om detta bakverk (jodå, sådana människor finns) känns det plötsligt som vansinnigt, sinnessjukt och obegripligt många semlor.
Må hända att jag som jobbar på revisionsbyrå är en aning skadad men jag kunde inte låta bli att genast börja räkna på hur många semlor per näsa det skulle kunna tänkas bli. Låt oss säga att en fjärdedel av befolkningen avstår sin beskärda del av dessa semlor, då skulle alltså 30 000 personer dela på dessa en miljon gräddiga bakelser. Rätta mig om jag har fel men då ska dessa 30 000 personer alltså glufsa i sig 33 st semlor var. Betänk då också att semmelsäsongen är något begränsad, det äts ju inte särskilt många semlor varken på julafton eller midsommarafton, varför invånarna i vår och vår grannkommun således torde ha det ganska stressigt såhär runt fettisdagen om de ska hinna få i sig sin ranson.
Nu var det i och för sig oklart om bageriets mål var att dessa en miljon semlor skulle ätas upp, det stod ju bara att de skulle bakas, men även om det låter orimligt att den semmelälskande delen av vår kommuns befolkning skulle klämma i sig 33 semlor per säsong låter det ännu mer orimligt att ett vinstdrivande företag skulle ha som sin affärsidé att baka något med målet att det ska slängas.
I lördags var jag själv på väg att att dras med i denna semmelhysteri så när jag planerade en riktig hemmafixardag fick jag plötsligt ett infall att jag skulle vara lite husmoderlig och baka semlor. Jag letade fram ett recept och skrev en inköpslista men när jag berättade om mina planer för min bästa kompis utbrast hon förvånat att "det var otippat, du gillar väl inte semlor?".
När jag tänkte efter kom jag på att hon hade ju faktiskt rätt, det gör jag verkligen inte. När jag tänkte ytterligare ett steg kom jag på att inte heller min man Jonne är särskilt förtjust i semlor.
Så vem sjutton ska då äta mina hembakade semlor?
Lär ju vara hyfsat svårt att ge bort dem till någon annan man känner då de redan torde ha fullt upp med att äta sin ranson om 33 semlor från bageriet och knappast skulle jubla om jag kom och drygade ut den ranson semlor som de redan kämpar så hårt för att få i sig.
Så inköpslistan och receptet hamnade i papperskorgen och likt övriga 365 dagar på året vart jag ingen hembakande husfru den här dagen heller.
Men välkommen hit när det är gräddglassdagen, Lidt-pralindagen eller Marabou premium dagen.
Då jäklar ska jag bidra och äta min del av min kommuns ranson av godsaker. Med råge.
lördag 9 februari 2013
Våga vägra taco-fredag
Okej, fredagsmys a la SvenneBanan med tacos i alla ära, men personligen njuter jag till fullo när följande kycklinggratäng ligger på tallriken medan jag svarar på de kluriga frågorna i På Spåret.
Går nästan lika snabbt att laga, betydligt snabbare att handla (då ingredienserna är färre) och tusen gånger godare.
Try it!
(4 portioner)
1 gul lök
300g kantareller
4st kycklingfiléer
1tsk Sambal oelek
2dl Crème Fraîche paprika chili
2dl lätt crème fraiche
1pkt färska lasagneplattor
4dl matlagningsgrädde
Riven ost
1. Hacka lök och skär kycklingen i små tärningar. Fräs lök, kyckling och svamp till vätskan har försvunnit i en panna med hög kant.
2. Tillsätt båda sorterna crème fraîche och Sambal oelek, låt koka ca 5min.
3. Fördela pasta och kycklingröra i en ugnsform, varvat med grädden. Avsluta med grädde och riven ost på toppen.
4. Tillaga i ugnen, 200 grader, i ca 30 minuter.
5. Servera med en god sallad.
Första gången jag skulle göra gratängen var jag tveksam till den stora mängden vätska och den lilla mängden pasta (2port till 4pers) men tanken är alltså inte att gratängen ska bli lika fast som en lasagne utan lösare, mer som en röra.
Så lita på receptet, det blir grymt bra - jag lovar!
Smaklig måltid!
Går nästan lika snabbt att laga, betydligt snabbare att handla (då ingredienserna är färre) och tusen gånger godare.
Try it!
(4 portioner)
1 gul lök
300g kantareller
4st kycklingfiléer
1tsk Sambal oelek
2dl Crème Fraîche paprika chili
2dl lätt crème fraiche
1pkt färska lasagneplattor
4dl matlagningsgrädde
Riven ost
1. Hacka lök och skär kycklingen i små tärningar. Fräs lök, kyckling och svamp till vätskan har försvunnit i en panna med hög kant.
2. Tillsätt båda sorterna crème fraîche och Sambal oelek, låt koka ca 5min.
3. Fördela pasta och kycklingröra i en ugnsform, varvat med grädden. Avsluta med grädde och riven ost på toppen.
4. Tillaga i ugnen, 200 grader, i ca 30 minuter.
5. Servera med en god sallad.
Första gången jag skulle göra gratängen var jag tveksam till den stora mängden vätska och den lilla mängden pasta (2port till 4pers) men tanken är alltså inte att gratängen ska bli lika fast som en lasagne utan lösare, mer som en röra.
Så lita på receptet, det blir grymt bra - jag lovar!
Smaklig måltid!
onsdag 6 februari 2013
Europacupen i terränglöpning
Sådär, nu har jag funnit ro igen efter glädjeruset över den nya släktingen och det är dax att ge er fortsättningen på årets europacupäventyr.
Natten mellan lördag och söndag blåste det plötsligt upp till storm i Castellion och vi väcktes av att trädgårdsmöblerna på hotellets stora terrass blåste ihop till en stor hög, alla blomkrukor välte, det ven i fönsterrutorna och som inte det vore nog gick även någon form av larm igång och började tjuta i hotellkorridoren. Här började man ju tvivla lite lätt på om det ens skulle gå att springa den stundande tävlingen och med tanke på förra årets alla missöden hade jag inte blivit överraskad om tävlingen faktiskt hade blivit inställt nu när allt annat hade funkat så bra.
I allt väsen somnade jag konstigt nog snabbt om trots att både jag och Madelene varit ute på ballkongen i blåsten en sväng dels för att kolla läget men framförallt för att rädda Madelenes träningskläder som låg kvar ute på vädring.
När vi vaknade igen på morgonen hade stormen bedarrat och det var återigen stilla, solen sken och det var 15-16 grader varmt vilket väl får anses vara perfekta förhållanden en race-day.
Efter en frulle, som vi denna dag förstärkte med våra inköp från gårdagens besök på stadens supermarket, drog vi iväg till tävlingsplatsen och det var dags att börja värma upp enligt vanliga rutiner. (som man nästan glömt bort då det var så länge sedan man tävlade)
Förutsättningarna var följande:
Varje lag får starta med 6 löpare, placeringen för de 4 första i laget läggs ihop och man får ett lagresultat där det alltså gäller att ha så låg poäng som möjligt. Eftersom det är placering och inte tid som räknas bidrar alltså även de två löpare som inte räknas in placeringsmässigt till resultatet då de kan peta ner motståndare till sämre placeringar och därmed ge något annat lag extra poäng genom att deras löpare får sämre placeringar.
Varje lag startade i varsin fålla där man stod på rad och då jag inte direkt förväntade mig att vara en av de snabbare i laget ställde jag mig frivilligt längst bak med tanken att jag skulle ta det lugnt i starten. Men att tänka och göra är två olika saker så när skottet väl smällde av och alla snabba terränglöpare pep iväg drogs jag med i ett alldeles för högt tempo men jag insåg inte hur hårt jag öppnat förrän jag en bit in på varvet blev passerad av mina lagkamrater Madelene och Sanna som stått framför mig i starten. Då var det ju för sent, den rusningen fick jag betala för genom sega ben redan efter första varvet.
Och hur jag än försökte kunde jag inte få benen att gå fortare, lungorna och övriga kroppen var absolut med på noterna och jag var inte på något sätt onormalt andfådd så syreupptagningen är det inget fel på, utan det var bara benen som helt enkelt inte kunde springa fort. Bristen på tävlingsfart under den tunga försäsongsträningen i snö i kombination med att jag inte trappat ner på träningen inför loppet märktes verkligen och jag kom liksom aldrig riktigt igång.
Passerade mållinjen med 35sek sämre tid än förra året, eftersom det dock är oklart om banan var exakt densamma och om underlaget var bättre eller sämre, vet jag inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det hela men jag vet att jag hade laddat lite mer för loppet med lättare träning förra året vilket säkert kan ha gjort minst 30 sek på tiden. Men det var ett bra test av min mage/rygg som kändes helt normal och inte smärtade alls och det blev ett riktigt bra fartpass.
Min enskilda placering var ungefär densamma, 49e plats, och jag gick in som fjärde tjej i laget. I lagtävlingen gick det dock bättre i år än förra året och vi sprang in på nionde jämfört med förra året då vi inte fick någon lagplacering alls då vi inte gick i mål med fyra löpare.
En okej insats av oss alla, och ungefär vad man hade kunnat förvänta sig.
Även herrlaget gjorde vad man kunde förvänta sig och placerade sig på tolfte plats.
Allra bäst gick det dock för vårt damjuniorlag som placerade sig på en fantastisk 4e plats trots att de hade det allra yngsta laget på startlinjen då majoriteten av löparna i Hässelbys lag endast var 16år gamla vilket är absoluta minimiåldern för att ens få starta. Den största prestationen i laget svarade Sara Lahti för som på ett fantastiskt sätt sprang in på andra plats totalt i tävlingen, något som en svensk löpare bara gjort två gånger tidigare i tävlingens 35 åriga historia. Nämnas bör också Isabelle Brauer som, endast 16år gammal, placerade sig på sjunde plats.
Man undrar ju vad detta lag kan göra när de om två år fortfarande är juniorer och istället är det äldsta laget på linjen?! Grymma tjejer!
Efteråt blev lagledare Albin tvungen att bjuda på glass och bada i havet, något han i ett svagt ögonblick men framför många vittnen utlovat kvällen innan om laget placerade sig på topp fyra.
Klart att man springer fort med en sådan belöning!
Vi "gamlingar" insåg hur mycket sämre än våra yngre lagkamrater vi är och att vi behöver lite extra träning varför vi istället för glass och havsbad bestämde oss för att ta vara på de fina träningsmöjligheterna och ge oss ut på en distansrunda framåt eftermiddagen.Vi passade på att springa mot stadens nya centrum som vi inte lyckades ta oss till med buss på lördagen och fick oss lite sightseenglöpning som avslutades med en sista sväng runt strandpromenaden där vi gjorde vad vi kunde för att insupa vårluft nog att härda ut ytterligare några kalla vintermånader i Sverige.
Stupade sedan i säng för några futtiga timmars vila innan klockan ringde 03,50 och det var dags att bege sig mot flygplatsen för att avsluta europacupäventyret för den här gången.
Tro det eller ej, men även hemresan flöt på utan missöden, om man inte ser det som ett missöde att vi som flög till Göteborg missade chansen att dela flygplan med Leonel Messi som reste tillsammans med våra lagkamrater till Stockholm.
Nu har jag varit hemma ett par dagar, ett par dagar som har varit ganska lugna ur träningssynpunkt då jag varit fruktansvärt sliten efter söndagen och ovanan av tävlingsskor, underlaget och farten har verkligen satt sina spår i kroppen som värker precis överrallt.
Men efter lite lugn skidåkning idag för att spara löparmusklerna ska jag nu krypa till kojs och räknar med att vakna pigg och återhämtad nog för att gå på träningsplanen för fullt imorgon igen.
Natten mellan lördag och söndag blåste det plötsligt upp till storm i Castellion och vi väcktes av att trädgårdsmöblerna på hotellets stora terrass blåste ihop till en stor hög, alla blomkrukor välte, det ven i fönsterrutorna och som inte det vore nog gick även någon form av larm igång och började tjuta i hotellkorridoren. Här började man ju tvivla lite lätt på om det ens skulle gå att springa den stundande tävlingen och med tanke på förra årets alla missöden hade jag inte blivit överraskad om tävlingen faktiskt hade blivit inställt nu när allt annat hade funkat så bra.
I allt väsen somnade jag konstigt nog snabbt om trots att både jag och Madelene varit ute på ballkongen i blåsten en sväng dels för att kolla läget men framförallt för att rädda Madelenes träningskläder som låg kvar ute på vädring.
När vi vaknade igen på morgonen hade stormen bedarrat och det var återigen stilla, solen sken och det var 15-16 grader varmt vilket väl får anses vara perfekta förhållanden en race-day.
Efter en frulle, som vi denna dag förstärkte med våra inköp från gårdagens besök på stadens supermarket, drog vi iväg till tävlingsplatsen och det var dags att börja värma upp enligt vanliga rutiner. (som man nästan glömt bort då det var så länge sedan man tävlade)
Förutsättningarna var följande:
Varje lag får starta med 6 löpare, placeringen för de 4 första i laget läggs ihop och man får ett lagresultat där det alltså gäller att ha så låg poäng som möjligt. Eftersom det är placering och inte tid som räknas bidrar alltså även de två löpare som inte räknas in placeringsmässigt till resultatet då de kan peta ner motståndare till sämre placeringar och därmed ge något annat lag extra poäng genom att deras löpare får sämre placeringar.
Varje lag startade i varsin fålla där man stod på rad och då jag inte direkt förväntade mig att vara en av de snabbare i laget ställde jag mig frivilligt längst bak med tanken att jag skulle ta det lugnt i starten. Men att tänka och göra är två olika saker så när skottet väl smällde av och alla snabba terränglöpare pep iväg drogs jag med i ett alldeles för högt tempo men jag insåg inte hur hårt jag öppnat förrän jag en bit in på varvet blev passerad av mina lagkamrater Madelene och Sanna som stått framför mig i starten. Då var det ju för sent, den rusningen fick jag betala för genom sega ben redan efter första varvet.
Och hur jag än försökte kunde jag inte få benen att gå fortare, lungorna och övriga kroppen var absolut med på noterna och jag var inte på något sätt onormalt andfådd så syreupptagningen är det inget fel på, utan det var bara benen som helt enkelt inte kunde springa fort. Bristen på tävlingsfart under den tunga försäsongsträningen i snö i kombination med att jag inte trappat ner på träningen inför loppet märktes verkligen och jag kom liksom aldrig riktigt igång.
Passerade mållinjen med 35sek sämre tid än förra året, eftersom det dock är oklart om banan var exakt densamma och om underlaget var bättre eller sämre, vet jag inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det hela men jag vet att jag hade laddat lite mer för loppet med lättare träning förra året vilket säkert kan ha gjort minst 30 sek på tiden. Men det var ett bra test av min mage/rygg som kändes helt normal och inte smärtade alls och det blev ett riktigt bra fartpass.
Min enskilda placering var ungefär densamma, 49e plats, och jag gick in som fjärde tjej i laget. I lagtävlingen gick det dock bättre i år än förra året och vi sprang in på nionde jämfört med förra året då vi inte fick någon lagplacering alls då vi inte gick i mål med fyra löpare.
En okej insats av oss alla, och ungefär vad man hade kunnat förvänta sig.
 |
| Jossan "in action" |
Allra bäst gick det dock för vårt damjuniorlag som placerade sig på en fantastisk 4e plats trots att de hade det allra yngsta laget på startlinjen då majoriteten av löparna i Hässelbys lag endast var 16år gamla vilket är absoluta minimiåldern för att ens få starta. Den största prestationen i laget svarade Sara Lahti för som på ett fantastiskt sätt sprang in på andra plats totalt i tävlingen, något som en svensk löpare bara gjort två gånger tidigare i tävlingens 35 åriga historia. Nämnas bör också Isabelle Brauer som, endast 16år gammal, placerade sig på sjunde plats.
Man undrar ju vad detta lag kan göra när de om två år fortfarande är juniorer och istället är det äldsta laget på linjen?! Grymma tjejer!
Efteråt blev lagledare Albin tvungen att bjuda på glass och bada i havet, något han i ett svagt ögonblick men framför många vittnen utlovat kvällen innan om laget placerade sig på topp fyra.
Klart att man springer fort med en sådan belöning!
 |
| Hässelbys grymma juniorlag firar med glass! |
 |
| Och Albin badar... |
Stupade sedan i säng för några futtiga timmars vila innan klockan ringde 03,50 och det var dags att bege sig mot flygplatsen för att avsluta europacupäventyret för den här gången.
Tro det eller ej, men även hemresan flöt på utan missöden, om man inte ser det som ett missöde att vi som flög till Göteborg missade chansen att dela flygplan med Leonel Messi som reste tillsammans med våra lagkamrater till Stockholm.
Nu har jag varit hemma ett par dagar, ett par dagar som har varit ganska lugna ur träningssynpunkt då jag varit fruktansvärt sliten efter söndagen och ovanan av tävlingsskor, underlaget och farten har verkligen satt sina spår i kroppen som värker precis överrallt.
Men efter lite lugn skidåkning idag för att spara löparmusklerna ska jag nu krypa till kojs och räknar med att vakna pigg och återhämtad nog för att gå på träningsplanen för fullt imorgon igen.
tisdag 5 februari 2013
Nora, mini-kenyanen
Jag vet, nu borde jag skriva ett inlägg om hur europacupäventyret i Spanien fortlöpte men jag hinner inte och får be att få återkomma i ämnet vid ett senare tillfälle.
Jag måste nämligen istället fira att jag just blivit faster till en supersöt liten Nora, som jag utan att ha träffat redan älskar och som genom kameralinsen fått mitt hjärta att smälta likt en snödriva i vårsolen.
Om några år ska hon, mini-kenyanen, få följa med sin faster på många härliga löpäventyr.
Välkommen till världen!
Jag måste nämligen istället fira att jag just blivit faster till en supersöt liten Nora, som jag utan att ha träffat redan älskar och som genom kameralinsen fått mitt hjärta att smälta likt en snödriva i vårsolen.
Om några år ska hon, mini-kenyanen, få följa med sin faster på många härliga löpäventyr.
Välkommen till världen!
lördag 2 februari 2013
Castellion
Den här gången flyter vårt Europcupsäventyr på betydligt behagligare än förra årets misär där ett dygn på en flygplats, kyla, dåligt med mat och sömn och testjogg av tävlingsbanan i mörker bara var några av de många missöden som drabbade oss.
I år anlände vi helt enligt tidtabell med flyget och anlände till ett soligt och varmt Castellion i lagom tid på fredagseftermiddagen för att hinna med att i lugn och ro jogga bort stelheten från resan på ett distanspass utmed strandpromenaden innan det blev alltför sent.
Efter incheckning på rummet som jag delar med trevliga Madelene Larsson som också är smålänning (väldigt tryggt, båda känner sig som hemma!) blev det en middag bestående av hotellets mycket medelmåttiga buffé. Diverse hopplock dukades fram där den ena rätten sannerligen inte matchade den andra och gav ett intryck att det måste vara en mycket sinnesförvirrad kock som komponerat menyn. Jag har rätt svårt att se hur en pasta med tomatsås kan ses som tillbehör till en fiskfile eller hur en friterad ostpinne matchar minestronesoppan men är man bara tillräckligt hungrig funkar det mesta.
Mycket besviken kunde jag dock återigen konstatera att Sverige synes vara enda landet i världen där "kaffe på maten" är mer regel än undantag när jag besviket fick lämna kaffemaskinen utan uträttat ärende då de hade stängt av den under kvällserveringen.
Trötta av resan och utan koffein i kroppen stupade vi i säng redan vid tiotiden och sov som klubbade sälar till klockan brutalt väckte oss för morgonjogg. Då bör det tilläggas att den brutala väckningen ägde rum 7,30 och inte alls i ottan, men i kroppen kändes det av någon anledning som 05,00, och jag kunde betalat ganska mycket pengar för att fortsätta sova någon timme till.
Men eftersom det var oklart vem som skulle mutas för att ge mig sovmorgon blev det istället en härlig morgonjogg i lugn fart där vi tog oss runt stan i den behagliga temperaturen av 12 grader och där vi inte nog kunde sluta prisa känslan av hur underbart skönt det var att slippa vinterkläderna och byta snömoddiga vägar mot torr asfalt. När det sedan var dags för frukosten fortsatte hotellet att leverera sin fantastiska kokkonst och det roligaste jag lyckades skrapa ihop på buffén var en torr baguette med stenhårt margarin med någon läskig fabrikspressad skinka som topping, och en jordgubbsyoggi som såg ut som om den var färgad med karamellfärg och smakade som glass. Och då tyckte jag att jag gjorde de bra valen i buffén som i första hand bestod av kakor och chokladmjölk. Stort plus dock för att kaffemaskinen nu var igång, fyra koppar räddade frullen som för övrigt blev väldigt lång och trevlig då vi tjejer hade så mycket att prata om att vi blev sittande till vi blev ombedda att lämna lokalen då det var dags att stänga.
Därefter gav sig stora delar av dam- och herrlaget ut på äventyr med målet att ta oss till stadens centrum med buss. Självklart frågade vi ju inte i receptionen hur detta skulle gå till, vi är ju vuxna människor liksom - hur svårt kan det vara? Väldigt svårt visade det sig.
Vi gick, gick och gick till vi kom till en busshållplats som verkade lämplig men dock saknade info om vilka tider en buss skulle kunna tänkas passera. Knallade därför in på en bensinmack och frågade om råd hos kassörskan som inte kunde ett ord engelska men pekade på klockan att nästa buss skulle komma om en halvtimme. Hela gänget satte sig således i busskuren och väntade, väntade och väntade och när bussen till slut väl anlände till allmänt jubel fick vi bara en hånfull blick av busschaffisen innan han trampade till på gaspedalen och körde förbi. I sådana lägen vill man visa finger, men eftersom vi ju är vuxna människor höll vi tillbaka denna irrationella impuls och såg oss istället besegrade, gav upp hoppet om att nå det moderna centrumet och knallade istället in mot det lilla centrumet i den gamla delen av stan. I den i lågsäsong sovande staden var det enda vi kunde ros oss med att handla frukostvaror på en supermarket för att rädda uppladdningen inför morgondagens tävling innan vi promenerade hem längs den vackra, men folktomma, strandpromenaden.
När vi kommer hem och under lunchen beklagar oss över hur omöjligt det var att ta sig till centrum visar det sig att tjej-juniorerna, med en snittålder på ca 16år, minsann lyckats knäcka nöten som vi vuxna inte klarat genom att ta bussen direkt utanför hotellet och därmed hunnit både dit och hem och lite härlig shopping däremellan.
Gammal är inte alltid äldst...
Nu har vi just testjoggat banan och inspekterat startfållorna och känner oss därmed betydligt bättre förberedda än förra året. Banan är exakt samma som då och avgörs tre varv på en 2km slinga i en park. Inte en enda backe så långt ögat kan nå och underlaget är bra, bestående av grus och torrt gräs. Verkar alltså som att det finns möjlighet till bra fart på loppet då enda hindren består av ganska många tvära svängar, lite grenar att ducka för om man vill undvika rivsår i ansiktet samt att hålla sig på benen i trängsel och knuffar.
Personligen känner jag mig kanske inte så pigg och fräsch i benen som jag hade önskat men det är helt självförvållat. Detta är inte en prioriterad tävling i min planering varför träningen inte har anpassats till någon toppform utan istället har varit väldigt tuff med planen att bygga upp mig för att springa bra om ett par månader. Ser man bakåt fyra år i min träningsstatistik har januari varit min bästa månad både sett till antal löpmil och till tider och kvalitet på passen vilket såklart känns bra, men också känns i kroppen. Januari avslutades ju som ni alla vet i torsdags innebärande att endast fredag och lördag har ägnats åt lugnare träning som laddning inför morgondagens lopp. Som vanligt reagerar min kropp på omställningen från stenhård till lättare träning med att det känns som om flera veckors trötthet sköljer över mig på en gång när jag slappnar av, benen känns stumma när jag springer och lätt avdomnade och krampande när jag är stilla. Min plan är att sova många, långa timmar i natt och hoppas på att det ger mig den kraft och energi jag behöver för att ändå kunna få till ett bra race imorgon.
Min personliga målsättning är att få ett lopp med bra känsla, ge kroppen en rejäl genomkörare och att få ett test på om min mage nu efter medicinering återigen är redo för en tävling. Realistiskt är att jag troligen är långsammast i vårt lag och om jag kan ligga någonstans strax bakom mitten av resultatlistan totalt är det bra.
För laget jublar vi och är nöjda om vi hamnar på övre halvan, det är inte lätt att hävda sig mot de sydeuropeiska lagen som är mitt i sin tävlingssäsong medan vi nordbor är nerkörda i försäsongsträning.
Men vi ska kämpa till all ork tar slut, vi ska spurta för varenda placering, kämpa för laget, för varandra och framförallt ska vi ha vansinnigt, galet roligt!
Go Hässelby, go!
I år anlände vi helt enligt tidtabell med flyget och anlände till ett soligt och varmt Castellion i lagom tid på fredagseftermiddagen för att hinna med att i lugn och ro jogga bort stelheten från resan på ett distanspass utmed strandpromenaden innan det blev alltför sent.
Efter incheckning på rummet som jag delar med trevliga Madelene Larsson som också är smålänning (väldigt tryggt, båda känner sig som hemma!) blev det en middag bestående av hotellets mycket medelmåttiga buffé. Diverse hopplock dukades fram där den ena rätten sannerligen inte matchade den andra och gav ett intryck att det måste vara en mycket sinnesförvirrad kock som komponerat menyn. Jag har rätt svårt att se hur en pasta med tomatsås kan ses som tillbehör till en fiskfile eller hur en friterad ostpinne matchar minestronesoppan men är man bara tillräckligt hungrig funkar det mesta.
Mycket besviken kunde jag dock återigen konstatera att Sverige synes vara enda landet i världen där "kaffe på maten" är mer regel än undantag när jag besviket fick lämna kaffemaskinen utan uträttat ärende då de hade stängt av den under kvällserveringen.
Trötta av resan och utan koffein i kroppen stupade vi i säng redan vid tiotiden och sov som klubbade sälar till klockan brutalt väckte oss för morgonjogg. Då bör det tilläggas att den brutala väckningen ägde rum 7,30 och inte alls i ottan, men i kroppen kändes det av någon anledning som 05,00, och jag kunde betalat ganska mycket pengar för att fortsätta sova någon timme till.
Men eftersom det var oklart vem som skulle mutas för att ge mig sovmorgon blev det istället en härlig morgonjogg i lugn fart där vi tog oss runt stan i den behagliga temperaturen av 12 grader och där vi inte nog kunde sluta prisa känslan av hur underbart skönt det var att slippa vinterkläderna och byta snömoddiga vägar mot torr asfalt. När det sedan var dags för frukosten fortsatte hotellet att leverera sin fantastiska kokkonst och det roligaste jag lyckades skrapa ihop på buffén var en torr baguette med stenhårt margarin med någon läskig fabrikspressad skinka som topping, och en jordgubbsyoggi som såg ut som om den var färgad med karamellfärg och smakade som glass. Och då tyckte jag att jag gjorde de bra valen i buffén som i första hand bestod av kakor och chokladmjölk. Stort plus dock för att kaffemaskinen nu var igång, fyra koppar räddade frullen som för övrigt blev väldigt lång och trevlig då vi tjejer hade så mycket att prata om att vi blev sittande till vi blev ombedda att lämna lokalen då det var dags att stänga.
Därefter gav sig stora delar av dam- och herrlaget ut på äventyr med målet att ta oss till stadens centrum med buss. Självklart frågade vi ju inte i receptionen hur detta skulle gå till, vi är ju vuxna människor liksom - hur svårt kan det vara? Väldigt svårt visade det sig.
Vi gick, gick och gick till vi kom till en busshållplats som verkade lämplig men dock saknade info om vilka tider en buss skulle kunna tänkas passera. Knallade därför in på en bensinmack och frågade om råd hos kassörskan som inte kunde ett ord engelska men pekade på klockan att nästa buss skulle komma om en halvtimme. Hela gänget satte sig således i busskuren och väntade, väntade och väntade och när bussen till slut väl anlände till allmänt jubel fick vi bara en hånfull blick av busschaffisen innan han trampade till på gaspedalen och körde förbi. I sådana lägen vill man visa finger, men eftersom vi ju är vuxna människor höll vi tillbaka denna irrationella impuls och såg oss istället besegrade, gav upp hoppet om att nå det moderna centrumet och knallade istället in mot det lilla centrumet i den gamla delen av stan. I den i lågsäsong sovande staden var det enda vi kunde ros oss med att handla frukostvaror på en supermarket för att rädda uppladdningen inför morgondagens tävling innan vi promenerade hem längs den vackra, men folktomma, strandpromenaden.
När vi kommer hem och under lunchen beklagar oss över hur omöjligt det var att ta sig till centrum visar det sig att tjej-juniorerna, med en snittålder på ca 16år, minsann lyckats knäcka nöten som vi vuxna inte klarat genom att ta bussen direkt utanför hotellet och därmed hunnit både dit och hem och lite härlig shopping däremellan.
Gammal är inte alltid äldst...
Nu har vi just testjoggat banan och inspekterat startfållorna och känner oss därmed betydligt bättre förberedda än förra året. Banan är exakt samma som då och avgörs tre varv på en 2km slinga i en park. Inte en enda backe så långt ögat kan nå och underlaget är bra, bestående av grus och torrt gräs. Verkar alltså som att det finns möjlighet till bra fart på loppet då enda hindren består av ganska många tvära svängar, lite grenar att ducka för om man vill undvika rivsår i ansiktet samt att hålla sig på benen i trängsel och knuffar.
Personligen känner jag mig kanske inte så pigg och fräsch i benen som jag hade önskat men det är helt självförvållat. Detta är inte en prioriterad tävling i min planering varför träningen inte har anpassats till någon toppform utan istället har varit väldigt tuff med planen att bygga upp mig för att springa bra om ett par månader. Ser man bakåt fyra år i min träningsstatistik har januari varit min bästa månad både sett till antal löpmil och till tider och kvalitet på passen vilket såklart känns bra, men också känns i kroppen. Januari avslutades ju som ni alla vet i torsdags innebärande att endast fredag och lördag har ägnats åt lugnare träning som laddning inför morgondagens lopp. Som vanligt reagerar min kropp på omställningen från stenhård till lättare träning med att det känns som om flera veckors trötthet sköljer över mig på en gång när jag slappnar av, benen känns stumma när jag springer och lätt avdomnade och krampande när jag är stilla. Min plan är att sova många, långa timmar i natt och hoppas på att det ger mig den kraft och energi jag behöver för att ändå kunna få till ett bra race imorgon.
Min personliga målsättning är att få ett lopp med bra känsla, ge kroppen en rejäl genomkörare och att få ett test på om min mage nu efter medicinering återigen är redo för en tävling. Realistiskt är att jag troligen är långsammast i vårt lag och om jag kan ligga någonstans strax bakom mitten av resultatlistan totalt är det bra.
För laget jublar vi och är nöjda om vi hamnar på övre halvan, det är inte lätt att hävda sig mot de sydeuropeiska lagen som är mitt i sin tävlingssäsong medan vi nordbor är nerkörda i försäsongsträning.
Men vi ska kämpa till all ork tar slut, vi ska spurta för varenda placering, kämpa för laget, för varandra och framförallt ska vi ha vansinnigt, galet roligt!
Go Hässelby, go!
fredag 1 februari 2013
Packa upp, och packa ner igen...
Nu är vi äntligen inflyttade i vårt nya hem, och trots att allt fortfarande är en enda röra känns det redan trivsamt. Det känns som om vi har hittat hem, det känns så rätt och som om det här är menat för oss.
Redan första gången jag satte min fot i vårt lilla radhus har jag känt att det är platsen för oss, och känslan håller i sig och förstärks för var gång vi packar upp en ny låda och tar fram någon pinal som får sätta vår personliga prägel på vårt nya hem.
Veckan som gått sedan flyttlasset drogs i lördags har varit minst sagt rörig för samtidigt som tusen lådor ska plockas upp, vuxen-kinderägg från Ikea ska skruvas ihop och hantverkare dyker upp i huset på tider man minst förväntar sig ska jobbet, träningen och vardagslivet skötas om. För att hinna med allt har det resulterat i att kvällarna har blivit alltför sena då den tid man vanligtvis ägnar åt att slappa och komma i säng i tid efter träningspassen har ägnats åt hemmafix till timmen blivit alldeles för sen.
I kombination med hård försäsongsträning borde det resultera i total utmattning och störd trötthet men det verkar som att när allt känns roligt och rätt orkar man så mycket mer i rent lyckorus.
Eftersom jag är en person som gillar ordning och reda, trivs bäst när allt är som det brukar vara och är en stor vän av rutiner har det varit lite kaos i min välorganiserade hjärna den här veckan.
För det är så konstigt att gå en ny väg till jobbet.
Det är så lätt att glömma att hämta posten när den kommer i vår postlåda utomhus och inte väntar på dörrmattan när man kommer hem.
Löprundornas distanser är svårbedömda då de vanliga riktmärkena för när man har 1km, 2km eller 3km hem inte längre är desamma och grannarna har fått bekanta sig med en förvirrad filur som ett par gånger om dagen har cirkulerat runt kvarteret för att få ihop rundans sista 500m.
Vårt nya kök är spegelvänt vilket resulterar i att lasagnen häromdagen var på väg in i diskmaskinen samtidigt som den smutsiga stekpannan så när hamnade i ugnen.
Och tandborsten, ska man ha den på toaletten uppe eller nere? På kvällen vill man ju borsta tänderna uppe i anslutning till sovrummet, men på morgonen efter frukost är det väldigt långt att gå tillbaka uppför trappan.
Jag har njutit av lyxen att komma hem från affären, parkera bilen på uppfarten och kunna bära matkassarna rakt in i köket utan att släpa dem tre trappor upp.
Jag har okynnestvättat en maskin om dagen i vår alldeles egna tvättmaskin bara för att få njuta av känslan att slippa boka tvättid och jag har vrålhandlat matvaror till mitt stora skafferi som jag aldrig har haft plats att lagra tidigare.
En ny, ovan vardag börjar ta form. En mycket fin och trivsam sådan!
Just därför sitter jag nu på ett plan på väg till Barcelona med en konstig känsla av hemlängtan, trots att det bara är ett par timmar sedan jag lämnade mitt nya fina hem och trots att jag är på väg bort för att göra det jag älskar allra mest. Springa.
Europacupen i terränglöpning står på agendan och Hässelby är representerade inte bara med damlaget utan även ett juniorlag och ett herrlag. I en grupp om 18 löpare och tillhörande ledare ska vi göra Castellion osäkert några dagar och visa övriga européer hur terränglöpning ska gå till.
Det kommer såklart bli ett härligt avbrott med en tävling mitt i tyngsta uppbyggnadsperioden och fantastiskt kul att träffa lagkamraterna några dagar och få njuta av löpning på snöfria vägar.
Men ändå.
För första gången i mitt liv tror jag att jag verkligen förstår innebörden av ordspråket att "borta är bra men hemma bäst"...
Redan första gången jag satte min fot i vårt lilla radhus har jag känt att det är platsen för oss, och känslan håller i sig och förstärks för var gång vi packar upp en ny låda och tar fram någon pinal som får sätta vår personliga prägel på vårt nya hem.
Veckan som gått sedan flyttlasset drogs i lördags har varit minst sagt rörig för samtidigt som tusen lådor ska plockas upp, vuxen-kinderägg från Ikea ska skruvas ihop och hantverkare dyker upp i huset på tider man minst förväntar sig ska jobbet, träningen och vardagslivet skötas om. För att hinna med allt har det resulterat i att kvällarna har blivit alltför sena då den tid man vanligtvis ägnar åt att slappa och komma i säng i tid efter träningspassen har ägnats åt hemmafix till timmen blivit alldeles för sen.
I kombination med hård försäsongsträning borde det resultera i total utmattning och störd trötthet men det verkar som att när allt känns roligt och rätt orkar man så mycket mer i rent lyckorus.
Eftersom jag är en person som gillar ordning och reda, trivs bäst när allt är som det brukar vara och är en stor vän av rutiner har det varit lite kaos i min välorganiserade hjärna den här veckan.
För det är så konstigt att gå en ny väg till jobbet.
Det är så lätt att glömma att hämta posten när den kommer i vår postlåda utomhus och inte väntar på dörrmattan när man kommer hem.
Löprundornas distanser är svårbedömda då de vanliga riktmärkena för när man har 1km, 2km eller 3km hem inte längre är desamma och grannarna har fått bekanta sig med en förvirrad filur som ett par gånger om dagen har cirkulerat runt kvarteret för att få ihop rundans sista 500m.
Vårt nya kök är spegelvänt vilket resulterar i att lasagnen häromdagen var på väg in i diskmaskinen samtidigt som den smutsiga stekpannan så när hamnade i ugnen.
Och tandborsten, ska man ha den på toaletten uppe eller nere? På kvällen vill man ju borsta tänderna uppe i anslutning till sovrummet, men på morgonen efter frukost är det väldigt långt att gå tillbaka uppför trappan.
Jag har njutit av lyxen att komma hem från affären, parkera bilen på uppfarten och kunna bära matkassarna rakt in i köket utan att släpa dem tre trappor upp.
Jag har okynnestvättat en maskin om dagen i vår alldeles egna tvättmaskin bara för att få njuta av känslan att slippa boka tvättid och jag har vrålhandlat matvaror till mitt stora skafferi som jag aldrig har haft plats att lagra tidigare.
En ny, ovan vardag börjar ta form. En mycket fin och trivsam sådan!
Just därför sitter jag nu på ett plan på väg till Barcelona med en konstig känsla av hemlängtan, trots att det bara är ett par timmar sedan jag lämnade mitt nya fina hem och trots att jag är på väg bort för att göra det jag älskar allra mest. Springa.
Europacupen i terränglöpning står på agendan och Hässelby är representerade inte bara med damlaget utan även ett juniorlag och ett herrlag. I en grupp om 18 löpare och tillhörande ledare ska vi göra Castellion osäkert några dagar och visa övriga européer hur terränglöpning ska gå till.
Det kommer såklart bli ett härligt avbrott med en tävling mitt i tyngsta uppbyggnadsperioden och fantastiskt kul att träffa lagkamraterna några dagar och få njuta av löpning på snöfria vägar.
Men ändå.
För första gången i mitt liv tror jag att jag verkligen förstår innebörden av ordspråket att "borta är bra men hemma bäst"...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)