Dags att tagga upp...

Då börjar det dra ihop sig till tävling igen och den här gången ska jag tävla på en distans som är min ”hemmaplan” efter att ha gästspelat på en massa konstiga distanser, allt från 3000m till 10 000m senaste månaderna.

Halvmarathon är den distans på vilken jag en gång inledde mitt tävlande och den distans som jag därmed borde känna mig mest bekväm med, samtidigt är det en distans som bär mycket respekt med sig. En oerhört krävande distans då den ställer höga krav både på snabbhet och uthållighet och en distans som kan vara fruktansvärt jobbig om man har en dålig dag då man måste trycka på hela loppet och aldrig kan ”flyta” som man faktiskt periodvis kan göra på en mara och ändå prestera en bra tid.

Jag har länge haft en enorm respekt för distansen, kanske just för att jag upplevt en del skräckhistorier på denna distans bakåt i tiden med strulande mage och väggningar.

Den här tävlingen möter jag dock med en väldigt avslappnad känsla, kanske till och med lite för avslappnad för att det ska vara positivt. En viss laddning och mental förberedelse på att det kommer att göra ont måste man ha med sig för att inte bli förvånad när hela kroppen värker i slutet av loppet (för det gör den) och för att kunna hantera denna trötthet men det är en balansgång mellan att ladda lagom och att skrämma upp sig själv så att man blir rädd, feg under loppet och dessutom möter tävlingen med ångest istället för glädje.

Anledningen till att jag är ovanligt lugn är att mina två senaste halvmaror har varit motsatsen till skräckhistorier och istället helt underbara. Stockholm halvmarathon förra året var en dans på rosor – efter att i flera månader dragits med dåliga blodvärden var det med nöd och näppe jag fick ställa upp i loppet och väl på plats hade jag order från både läkare och tränare att kliva av när det blev för jobbigt - ingen trodde (framförallt inte jag själv!) att jag skulle kunna prestera men jag ville ändå vara med och försöka. Sprang därför hela loppet väntandes på att kroppen skulle protestera och att orken skulle ta slut men innan jag visste ordet av det var jag i mål på nytt pers (1,21,30) och en 7e plats på SM-tävlingen.

I våras sprang jag nästa, och min senaste, halvmarathon en regnig, kall och blåsig aprildag i Kungsbacka. Start i Kungsbacka varifrån man följde den gamla motorvägen rakt fram till Lindome där man vände och sprang samma väg tillbaka igen. I princip inte en enda människa som tittade på loppet, litet startfält och motvind sista milen och ändå kände jag mig läskigt stark och lyckades även här sänka perset och dessutom gå SUB 80 min för första gången. (1,19,01).

Med detta i bakhuvudet ser jag fram emot helgens lopp som något roligt och nästan helt utan den stora skräck jag tidigare känt inför halvmaror.

Men bara nästan…

-       Ska det bli som på Tjejmilen? Har jag verkligen återhämtat mig från det missödet?

-       Är formen verkligen god? Gjorde min första tävling i mars och har sedan tävlat regelbundet utan uppehåll ända fram till nu (7 månader) Enda svackan var på Tjejmilen – kan man verkligen vara i form i så många månader? Eller var Tjejmilen en indikation på en dalande form?

-       Ska min känsliga och oroliga mage klara en start 16,00? Vill helst springa lopp på morgonen då min mage mår bäst av att springa med bara frukosten i botten, vid en start så sent brukar en sen rejäl frukost och därefter bara ett lättare mellanmål innan loppet vara mitt upplägg vilket har funkat bra på kortare lopp. Men räcker verkligen den energin för att prestera på topp i 21km?

-       Kan jag verkligen springa halvmarathon? Hur gör man? Det känns som om det var evigheter sedan jag senast sprang denna distans… (april)

Mitt största problem är dock inte något av ovanstående utan att jag gång på gång kommer på mig själv med att redan tänka på tiden efter loppet. Tanken är att jag efter detta lopp ska ha ett lite längre tävlingsuppehåll och grotta ner mig i ordentligt med marathonträning för att vara på topp inför Florens Marathon den 27e november.

Ständigt återvänder mina tankar till att fokusera och se fram emot maran i Italien istället för loppet på lördag och jag känner en enorm längtan efter flera veckor sammanhängande träning utan avbrott för uppladdning/återhämtning. Men så får man inte tänka om man ska kunna prestera på tävling, man måste fokusera på en sak i taget, det är ju stortävling på gång!!

Jag är sugen på att tävla.

Jag är sugen på att springa fort.

Jag är sugen på ett nytt pers.

Jag är sugen på att äntligen testa formen på en av ”mina” distanser.

Dags att tagga upp alltså, springer snabba halvmaror gör man inte på beställning…

Ska mina bästa snabbskor kunna hjälpa mig till en bra tid tro??