Diskmaskin

Nu har äntligen vår nya familjemedlem anlänt och succén är ett faktum!

Som den pedant jag är sätter det onekligen lite guldkant på tillvaron att få lämna hemmet på morgonen utan att minsta lilla kaffekopp eller yoghurtskål finns kvar på diskbänken och detta helt utan att behöva offra minsta lilla minut på hushållsarbete. Gillas!

Diskmaskinen har dock redan efter bara några dagars innehav skapat ett par bekymmer och några långvariga diskussioner vid middagsbordet:

1.    Att hitta på någon annan hushållsyssla åt min make som i alla år agerat diskmaskin i den här familjen. För inte ska han väl kunna köpa sig fri så lätt? I så fall ska jag anställa en kock som tar min del av hushållsarbetet vilket i och för sig skulle bli ganska dyrt så att vi ändå inte har råd att göra något kul på all den extra fritid ett sådant upplägg skulle skapa. Men någon rättvisa måste det väl finnas?

2.    Ska man nu behöva köpa dubbla uppsättningar av alla husgeråd? Så fort jag behöver en gryta så står den odiskad i maskinen, behöver jag osthyveln är den garanterat odiskad i maskinen och just som såsen håller på att koka över och bränna fast i kastrullen och man behöver häva i en redning är shakern till detta såklart i maskinen. Att köra halvfulla maskiner varje dag kan väl aldrig vara bra för miljön, men är det bättre att diska en osthyvel om dagen under rinnande vatten och därmed göra åt lika mycket diskmedel som till en hel disk? Och om man ändå måste hålla på att diska hela tiden, varför har vi då investerat i en maskin för ändamålet?

3.    Vem ansvarar egentligen för upplockningen av disken? Den som är sugen på att stoppa i en massa smutsig disk (i regel jag eftersom jag lagar maten och alltså grisar ner grytorna) eller den som tidigare ansvarade för disken? (alltså min man)

4.    Vad kan man egentligen diska i en diskmaskin? De fina vinprovarglasen? Salladsbesticken i trä från Afrika? Keramiktallrikarna? Glaskannan från blendern?

Det är ett lotteri varje gång man öppnar maskinen för att se om allt har överlevt behandlingen. Det känns som om det finns lite för lite litteratur inom detta område för att jag ska känna mig helt trygg, men kör man ”learning by doing” - taktiken kan nog det hela utvecklas till en ganska sorglig och jobbig historia...

Suck, våra I-lands problem är för jobbiga. Kan man aldrig få vara riktigt, innerligt lycklig?