YES, så himla skönt att få en bra tävling med tillhörande personligt rekord som revenge efter misären på Tjejmilen!! Ja, jag vet, jag lovade ju både mig själv och er att aldrig mer prata eller tänka på skit-Tjejmilen men jag har verkligen inte kunnat släppa det. Missen har legat och malt i bakhuvudet och till och med timmarna innan start i lördags hade jag svårt att tagga till och känna glädje inför loppet då oron gnagde över att det skulle bli en lika jobbig och obehaglig upplevelse igen – det gick bara inte att koppla bort.
Därför var det en jobbig och väldigt, väldigt lång väntan på starten klockan 16.00.
Jag har alltid gillat Stockholm halvmarathon då banan är rolig, varierad och fin. Start och mål går mitt i centrala Stockholm varför transport med kommunala medel är enkelt och smidigt och arrangemanget är fantastiskt bra med allt runtomkring vad gäller överdragskläder, bajjamajjor och andra väsentligheter. Det enda jag inte gillar är just starttiden. Det är en otroligt lång och rastlös väntan på att det ska bli seneftermiddag och för mig som har en lite strulig mage oroar jag mig för vad jag kan stoppa i mig innan loppet för att magen ska funka.
För min kropp vore det optimalt om alla lopp startade vid 11-tiden så att man bara kan sova ut och ladda med en rejäl frukost innan man ska springa. För att uppnå ett liknande upplägg provade jag att vända lite på dygnet den här gången för att lura kroppen att starten gick på förmiddagen. Käkade därför en sen, rejäl middag i fredags kväll och gick inte och la mig förrän klockan var 01.00 för att kunna sova länge på lördagen. Steg upp vid 10.00 och smällde en stor hotellfrulle och därefter ett lätt mellanmål vid 13-tiden.
Kändes perfekt under loppet, jag gick inte tom och jag var inte för mätt eller orolig i magen. Kommer definitivt köra samma upplägg fler gånger då starten går sent på dagen!
För övrigt är det jobbigt att på ett bra sätt fördriva tiden fram till start, man vill inte aktivera sig för mycket så att man blir trött men man vill inte vara för inaktiv så att man blir slö. För mig innebär detta oftast en stillsam promenad eller en lätt joggingrunda för att slappna av och i lördags passade jag och maken på att även kolla in utställningen om det nya Globenområdet. Kommer att bli en grymt häftig ny arena!
Hur var då själva loppet?
Kände efter bara någon kilometer att den här gången var kroppen som vanligt igen och reagerade precis som den ska och brukar göra när det är tävling.
Följde tränarens tidsplan fram till 15km, med en något snabbare första femma. Jag och en av de andra tjejerna hade snackat ihop oss innan start att om allt kändes bra skulle vi hjälpas åt att ta oss runt på en tid runt 1.17.30 – 1.18.00. Vi hängde ihop ganska bra, när jag började tappa fart fick jag hennes rygg och när hon började tappa gick jag upp och drog. Tyvärr fick hon problem med magen vid 12-13km och jag blev lämnad ensam åt mitt öde.
Just då kände jag mig grymt stark, jag såg trean och fyran i loppet och min plan var att följa tränarens råd att följa vår tidsplan till 15km och därefter bara ösa på i fri fart och sikta på att plocka ryggar istället för tid. I det läget var jag nästan säker på att jag skulle komma ikapp dem, kände mig oerhört stark och nästan ostoppbar. Tyvärr hamnade jag i ett litet vakuum utan ryggar mellan 16 och 20km och tappade därför rejält med fart, inte för att jag var särskilt trött utan för att jag helt enkelt inte hade fartkänsla nog. Såhär med facit i hand skulle jag givetvis ha haft bättre koll på klockan när jag hamnade ensam för att se till att inte tappa, men just då tänkte jag bara på att jag skulle strunta i klockan och springa på känslan.
Vid 20km var jag ganska säker på att jag skulle bli femma, hade inte fått några indikationer på att någon närmade sig bakifrån och trean och fyran i loppet var inte i blickfånget längre.
Plötsligt hör jag då hur någon skriker ”heja Gabriella” och jag blir medveten om att duktiga Hässelbytjejen Gabriella Samuelsson hade kommit ikapp.
En 1,1 km lång spurtstrid väntade således och oj vad roligt det var!! Jag har aldrig varit inblandad i en sådan spurtstrid tidigare och jag är helt fachinerad över vilka krafter jag kunde plocka fram när det så väl behövdes. Ena sekunden var jag först, nästa sekund var Gabriella förbi innan det var min tur att ta täten igen.
När vi svängde upp på bron och bara hade ett hundratal meter kvar hade jag en liten fördel men trots att jag avslutade med en kilometer under 3.,30 fick jag se mig besegrad med ynka två sekunder i mål. Men jag är inte bitter, unnar verkligen Gabriella detta – jag var inte särskilt trött men jag är helt enkelt inte snabbare. Jag presterade mitt yttersta men det är bara att bocka och buga och erkänna att hon var snabbare och därmed förtjänade att vinna spurtstriden den här gången. Jag kan inte annat än tacka för kampen, det var verkligen en ruggigt kul upplösning på loppet!!
Dessutom gjorde spurten att jag trots att jag tappade onödigt mycket fart (och sprang riktigt dåligt) mellan 15 och 20 kilometer fick sänka perset rejält, från 1.19.01 till 1.18.26!
Känns underbart att plocka med sig framförallt den positiva känsla jag hade under loppet men givetvis också perset och sjätteplatsen in i min tuffa träningsperiod som nu inleds för maximal förberedelse för Florens maraton. Nu vågar jag bygga upp förhoppningar på en riktigt snabb mara, jag vet att det finns så mycket mer kapacitet i min kropp och att jag långt ifrån har ”peakat” på någon av mina distanser ännu.
Så det här har bara börjat mina vänner, det kommer mera…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar