Att leva i sin dröm och att vakna upp i vardagen.

Inledningen denna dag var onekligen lite förvirrad. Kom hem igår kväll efter ett fantastiskt träningsläger på Fuerteventura och efter att ha frenetiskt packat upp väskor, fyllt på det ekande tomma kylskåpet (min man förkunnade stolt att han hade varit duktig och rensat och ätit rester hela veckan vilket i och för sig är helt samstämmigt med min åsikt att man inte ska slänga mat, men det hade ju onekligen varit rätt trevligt om han även hade fyllt på kylskåpet efter rensningen…) stupade jag i säng för att vakna upp i arla morgonstund för första passet på svensk mark sedan förra fredagen. Lite trött och förvirrad som man alltid är vid fem-tiden på morgonen irrade jag runt och letade efter underställ, mössa, vantar och alla andra vinterattiraljer som jag lyckligt förträngt existerade men som behövs när det är 7 minusgrader ute. Gav mig efter ett långt och irriterat letande ut på en lugn och stillsam morgonjogg och häpnade över de stora kontrasterna – ena dagen morgonpass i shorts och linne, utsikt över en vacker soluppgång från en vulkantopp och stretch vid havet och nästa dag pannlampa, underställ och om man ens hinner med en stretch innan man ska till jobbet får den definitivt ske inomhus för att man inte ska förfrysa sig eller bli sjuk.

Vardagen är här igen.

Jag har levt mitt drömliv under den vecka träningslägret varade, att ägna dagarna till att träna, vila, äta, träna igen, vila lite till och äta ännu mer är verkligen det liv jag önskar att jag hade möjlighet att leva året runt. Fokusen på träningspassen blir så mycket bättre när man inte stressar ut före eller efter jobbet och jag riktigt häpnar över hur mycket bättre kroppen återhämtar sig när man inte behöver jobba och sköta alla vardagliga sysslor mellan passen. Under lägret fick jag ihop 21,6 mil löpning varav 5 kvalitetspass (intervaller på bana, tröskelpass, backintervaller) och resten distans. Utöver detta har även fyra pass på gymmet, två pass i bassäng samt daglig medverkan i PlayItas en timme långa stretchpass som balsam för musklerna avklarats. Det krävs betydligt mindre än så på hemmaplan för att jag ska känna mig gråtfärdigt utmattad men nu när full fokus har fått vara på löpning och återhämtning kan jag ärligt säga att jag knappt känner av den hårda träningen i kroppen utan att det snarare var som att ju längre veckan gick, desto bättre presterade jag på träningspassen.

I detta drömliv ingick även sällskap på i princip samtliga träningspass som även det höjde kvaliteten och glädjen på mina pass. Det är verkligen betydligt lättare att pressa sig på tusingar eller att kasta in lite tröskelträning i slutet på ett långpass när man har sällskap av andra motiverade och duktiga löpare och på de lugna distanspassen försvinner tiden läskigt snabbt när man har någon att prata med.

Jag reste iväg tillsammans med klubbkamraten Gabriella Samuelsson som givetvis även ensam hade varit ett fantastiskt träningssällskap, men jag är samtidigt otroligt glad över att vi stötte på ett stort gäng löpare från Spårvägen som var vänliga nog att låta oss träna tillsammans med dem vilket helt klart höjde kvaliteten på träningslägret en nivå. Mitt träningsprogram var nästan identiskt med en av Spårvägentjejerna varför vi kunde köra flera pass tillsammans när våra respektive resesällskap hade annat på schemat.

Just det faktum att man fick lära känna nya människor och umgås med likasinnade satte en extra guldkant på min vecka. Det var en annorlunda men skön känsla att omgärdas av tjejer som är lika nördigt inbitna löpare som en själv, som förstår alla mysko manier man har (t e x att springa två varv runt huset för att få ihop exakt distans enligt schemat) och som äter lika mycket (och ofta) som jag själv. Vem man än pratade med så hade de imponerande personliga rekord att redovisa och jag lyssnade avundsjukt men intresserat på berättelser om landslagsmeriter och SM-medaljer som gjorde mig än mer inspirerad att träna hårt för att bli lika bra. Jag riktigt häpnar över hur många duktiga löpartjejer det finns där ute och sörjer lite för att jag bor på vischan och inte har tillgång till umgänge och träningssällskap med sådana människor även till vardags. Det är definitivt en ingrediens som skulle göra mig till en bättre löpare!

Spårvägens duktiga tjejer pustar ut efter jobbiga tusingar. Tack för att jag fick vara med och plågas!



Gabriella beundrar utsikten över PlayItas.

För övrigt var PlayItas ett kanonbra ställe att vara på om man vill ägna sig helhjärtat åt träning. Där fanns verkligen något för alla, den superstora anläggningen stoltserar med 50m olympisk pool, tennisbanor, golfbanor, 700m2 gym, olika pass med instruktör hela dagarna, skyltade löprundor på distanser från 3km till 21km, löparbanor i grannbyn, diverse vattensporter – ja, som sagt, gränslösa möjligheter att aktivera sin kropp.

Anläggningen ligger dock mitt ute i ingenstans så utöver träning finns verkligen inget att göra vilket ju är perfekt om man är på träningsläger då det bara är bra om det inte finns en massa andra aktiviteter som stör utan det enda man kan göra är att koppla av i skuggan med en bok när man inte tränar, men på grund av detta är det inte ett resmål jag rekommenderar till den som önskar sig en spännande semester med familjen.

Även maten är perfekt just för den som vill fylla på med energi till otal timmar av träning, både på morgonen och kvällen dukades en rejäl buffé upp där det fanns något för alla smaker. Bufférestauranger är ju dock alltid bufférestauranger så det var ju ingen ”fine dining” direkt utan mer känslan av stökig skolmatsal men maten smakade bra, det fanns ett rikligt utbud och som energiåterställare efter träning var det kanon men inte något man skulle uppskatta om man var på semester och längtade efter mysiga, stillsamma middagar på restaurang.

Ett stort minus delas ut för att lunchmöjligheterna var betydligt sämre ur träningssynpunkt. När man kommer hem efter ett hårt träningspass och behöver ladda om för ytterliggare ett par timmars träning är inte en kycklingbaguette eller en tonfisksallad bestående av enbart tomat och tonfisk i poolbaren vad min kropp behöver. (jag beställde just en kycklingbaguette, en tonfisksallad, en cola och en vatten till mig själv och det blev lite pinsamt när servitören hann duka upp för två personer innan jag hann förklara att all maten var till mig…) Personligen tycker jag att det hade varit motiverat att duka upp en lunchbuffé också och med tanke på hur många hårt tränande människor som fanns på området borde det definitivt ha varit en bra satsning.

Nu är jag alltså tillbaka i vardagen igen och den har ju såklart sina ljuspunkter den också. Den allra största är givetvis att få vara nära sin familj och sina vänner men att sova i sin egen säng, ha kläderna i sin egen garderob, duscha i sin egen dusch och få dricka riktigt gott svenskt kaffe smäller ju också ganska högt.

Trots att jag nu är full av motivation att träna ännu hårdare efter en inspirerande vecka och full av självförtroende efter att ha radat upp bra träningspass ska jag göra vad jag kan för att hålla mig i skinnet och ge kroppen en chans att tillgodogöra sig all den utmärkta träning den sög åt sig förra veckan. Inleder därför med lite lugn jogg, styrka och wet west men avslutar veckan i vardaglig stil med lite styrkeintervaller och såklart det heliga långpasset på lördagen.

Men mycket vill ha mer och inspirerad av diverse restips från andra mer rutinerade träningslägerresenärer har jag redan börjat blicka framåt och fundera på när nästa träningsresa kan tänkas äga rum.

Portugal någon?

Jag och Spårvägens Ann på väg ut på underbart, men blåsigt och backigt, långpass.
En av veckans höjdpunkter!