Tränare

Att vara tränare kan verkligen inte vara ett enkelt jobb. Ett jobb som kräver både fingertoppskänsla och kunskap, tålamod och förståelse samt massor med tid och engagemang.

Min tränare, Michael Magito, har just allt det ovanstående och ska man vara tränare för mig får framförallt punkten tålamod stor betydelse, kombinerat med en god argumentationsförmåga, skinn på näsan och att man är lite hård ibland.

Vissa personer trivs inte alls med att ha en tränare som styr varenda steg man tar i löparskorna utan vill själva känna efter hur kroppen känns och tror sig själva veta vad som är bäst för sin egen utveckling. Det funkar inte alls för mig.

När jag själv styrde min träning var mitt träningsprogram en enda stor pyttipanna, utan någon klar linje utan snarare ett ihopplock av andra löpares träningsupplägg som jag läst eller hört om. I kombination med en enorm vilja att bli en duktig löpare resulterade detta till ett mycket omfattande träningsprogram som säkert innehöll just precis allt som alla andra hade i sina program, utom den viktiga punkten vila eftersom det helt enkelt var omöjligt att få in detta i programmet när jag samtidigt skulle hinna med att köra träning från femtio olika personers upplägg. Resultatet blev också att många pass genomfördes med dålig kvalitet då jag aldrig var tillräckligt utvilad för att kunna maxa, men samtidigt aldrig heller tillräckligt seg för att hålla lugn fart varför alla pass genomfördes på ungefär samma nivå. En nivå som var lite halvdan.

Om jag någon gång var duktig nog att lägga in en vilodag, vilket jag ju såklart i bakhuvudet visste var nödvändigt för att bygga upp kroppen, vilade jag aldrig med ro då jag alltid funderade på om jag egentligen borde ha tränat istället.

Sedan kom Magito in i bilden och skapade struktur i min tillvaro.

Han har en tydligt utstakad linje för hur min träning ska bedrivas och hans träning följer en långsiktig plan där vi skyndar långsamt för att bli bättre i lagom takt. Med otaliga träningstimmar och många år av hårt tävlande i ryggen har han lärt av sina egna misstag och är noga med att se till att undvika samma fällor åt mig.

Jag njuter och känner mig trygg i att titta på schemat varje dag och veta exakt hur långt och hur fort jag ska springa och tycker att det är skönt att slippa fundera och planera själv. Numera tar jag även vilodagarna med mera ro i kroppen då jag vet att det finns en mening med vilan och att också den är en del av planen och vägen mot målet.

Men även om jag litar fullt på min tränare och gillar att slippa planera själv betyder det inte att jag inte tänker eller har en egen åsikt om hur min träning ska bedrivas. Tvärtom! Som jag nämnde i inledningen prövas Magitos tålamod och argumentationsförmåga hårt i diskussionerna med sin adept. Varje gång ett träningsschema dyker upp i min mailbox inleds en lång diskussion där han får försvara varför långpassen inte är tillräckligt långa, varför jag inte har fler mil löpning/vecka, farten på passet, antalet intervaller och jag radar ofta upp jämförelser med hur andra löpare tränar då jag inte kan låta bli att snegla på löparbloggar.

Varje gång bemöter han mig med bra argument och varje gång får jag skäll för att jag försöker göra även hans upplägg till en pyttipanna av alla andras träningsprogram istället för att bara lita på hans linje så länge det ger framgång och våga tro på att det vi gör är rätt och riktigt för just min kropp och just min utveckling. Ingen människa är den andra lik varför ett upplägg som är rätt för en person kan vara helt fel för någon annan.

Men ibland är det svårt. Det är svårt att inte bli påverkad av andras upplägg, det är svårt att vila när man känner sig pigg och det är jobbigt att vara otålig. Jag vill bli bättre NU, jag vill ha snabba resultat – att långsamt förbättras till att vara som bäst om flera år känns drygt, även om jag inte tvivlar på att det är den rätta vägen att gå…

Senaste veckorna har just varit en tid full av liknande diskussioner. Jag kände mig som en duracellkanin på träningslägret, pigg och stark som en oxe och trots 21,5mil med bra kvalitet i benen under lägerveckan upplevde jag mig som oberörd när jag kom hem och kunde inte förstå varför min coach ville lugna ner träningen någon vecka för att ge kroppen återhämtning. Varför hålla igen när man är pigg?

Jag har inte medvetet fuskat med extraträning vad gäller löpningen då jag verkligen vill lyda. Att strunta i ett program som min tränare lagt både tid, energi och mycket tankeverksamhet bakom vore oerhört respektlöst.

Men mer eller mindre omedvetet har jag nog på sista tiden råkat lägga på en extra intervall här och någon extra kilometer där, plötsligt hållit något högre fart på distanspassen än planerat och framförallt inte ägnat de löpfria dagarna till vila eller lugn rehab utan istället rusat på med tuffa alternativpass i bassäng eller på gymmet för att bli av med min överskottsenergi. För träning som inte är löpträning räknas väl inte?

”Du är inte fantomen”, säger tränaren och ber mig fokusera på mat och sömn och sluta fuska med upplägget.

”Kanske inte, men jag känner mig som hans okända syster”, svarar jag, och kroppen fortsätter via autopilot att gå på stenhårt med träningen.

Men igår var benen plötsligt sega. Distans i 4,10 fart kändes som maxfart och simpasset ömmade i armarna. Kanske har han fått rätt igen den där förnuftiga coachen, ibland kanske man måste lyssna till knoppen och vila även om kroppen inte sänder sådana signaler?

När kroppen till slut protesterar kan det vara för sent varför det kanske är bättre att bromsa innan kroppen inte vill mera och någon gång ibland vila i förebyggande syfte?

Så, helvila idag? Javisst…

Zlatan blir mitt sällskap på min träningsfria kväll...