Hata löparband!!

Att springa är det absolut roligaste jag vet.

Att springa på löparband är det absolut tråkigaste jag vet.

Jag hatar att springa i den obehagliga värmen på ett gym, känna att man överproducerar svett så att det skvätter på löparen bredvid, att andas unken luft fylld av läskiga magsjuke- och förkylningsbaciller och jag hatar att den enda utsikt man har är att stirra rakt in i en vägg alternativt fånstirra på klockan/distansmätaren där varje minut känns som en timme och varje kilometer som en mil.

Jag hatar att så fort man drar upp bandet i lite högre hastigheter låter det som om det har gått bananas, börjat skena och det ser ut (och låter) som om man snart ska tappa kontrollen och flyga in i väggen likt en komedi på tv.

Jag hatar att det aldrig slår fel att just den dagen jag är på gymmet är musiken på så låg volym att garanterat alla hör hur jag flåsar och jag hatar att just när jag ska köra ett svettigt grispass är alla de snyggaste och mest välkammade människorna på plats för att finträna så att man själv framstår som ett ufo.

Jag hatar vetskapen om att trots att man offrar sig och står där och plågas av uttråkning ger det inte ens i närheten av lika bra träning som ett liknande pass i bra förhållanden utomhus skulle ha gjort. Det känns så frustrerande att jag undviker bandet så långt det bara går.

Idag var det dock ofrånkomligt.

Lugna distanspass och halvhårda pass går alltid genomföra oavsett väder, vind och underlag och även diverse intervall- och backpass går bra om man bara accepterar att man får slita lite hårdare för att hålla den tilltänkta farten och kan se just det som en bonus och extra träning. Men nästa helg väntar europacupen i terränglöpning och efter att ha kört mycket grundträning med långa, lugna pass och långa, tuffa intervaller vore det lämpligt att försöka få lite teknik och fart på benen för att kunna prestera någon form av fart på en tävling.

På dagens program stod därför 20km distans varav 6 km skulle vara i tilltänkt tävlingsfart.

Att springa i tävlingsfart, slipa teknik och hitta löpkänsla funkar inte i 12 minusgrader och på slirigt underlag varför jag blev beordrad av mrCoach att ta till gymmets löparband.

Sagt och gjort, jag attackerade motvilligt gymmet efter att ha dragit ut på förmiddagens sysslor så länge jag bara kunde för att skjuta det hela framför mig. Aldrig har det väl känts så angeläget att städa köksskåpen!

Men väl på plats gick det väl an, benen fick den teknik- och fartträning de behövde men inte ens den härliga känslan att vara klädd i shorts och snabba skor väger upp för bandets alla negativa sidor så några 20km blev det inte. Efter avklarad snabbhetsträning svidade jag istället snabbt om till kläder och skor mer lämpade för utomhuslöpning och kompletterade med den lugnare distanslöpningen ute i snön istället, fanns inte på kartan att stå kvar på det där bandet en minut längre än nödvändigt!

Men eftersom vintern är lång i detta nordliga land är jag rädd att fler pass kommer att bli förlagda till det där förhatliga bandet. Tips mottages därmed gladeligen från alla er läsare som regelbundet tränar på löparband, hur står ni ut? Hur får ni tiden att gå? Och framförallt, hur mycket högre fart ska man ställa bandet på för att nå samma effekt som vid riktig löpning?

(jag körde i 3,30 fart med lätt lutning och hoppades att det skulle motsvara 3,40 fart utomhus men upplevde att det gick på tok för lätt och att jag borde ha ställt upp farten ännu mer)

Under tiden ni funderar på ovanstående ägnar jag kvällen åt att be en bön om att växthuseffekten slår till under natten så att jag vaknar upp till 20 gradig värme och barmark så att jag kan glömma allt vad löparband heter för resten av mitt liv…