Jaha, då har man klarat av den första riktiga vardagsveckan för det här arbetsåret. Första veckan på länge jag arbetar där det inte är mellandagar eller någon helgdag. Också första veckan efter att ha varit på varmare breddgrader och jag måste säga att det var betydligt lättare att vänja sig vid solen, värmen och de längre dagarna på Fuerteventura än att vänja sig tillbaka vid kylan, regnet och att det blir mörkt redan innan man hunnit hem från jobbet. Varje morgon när klockan ringer tror jag inte att det är sant att natten redan är slut och det har varit otroligt långsamma och sega dagar. Jag har fått mersmak och drömmer numera dagligen om hur livet kunde vara om man bodde på annan ort med löpning som enda sysselsättning och ett bättre klimat. Men sådan är ju inte verkligheten tyvärr.
För varje gång jag har varit bortrest och samlat nya intryck från andra platser och människor blir jag påmind om hur resten av världen ser ut och börjar plötsligt granska min hemort med mer kritiska ögon.
Hade en stund över på lunchrasten igår och gav mig ut ”på stan” för att få lite frisk luft och fönstershoppa lite. Jag hade tydligen lyckats förtränga hur dött det är i Gislaveds centrum.
Jag började min promenad längst ner på gågatan, som man väl får anse som den gata där det myllrande stadslivet förväntas äga rum. Det första jag passerar är en liten biograf, ett dagis, en pizzeria och en frisör. Därefter passerar jag fiket, en fastighetsbyrå, en begravningsbyrå, en skönhetssalong, ytterliggare en frisör, en sportaffär och därefter gatans enda klädaffär, ännu en frisör, två apotek (som dessutom ligger vägg-i-vägg), en Konsumbutik, arbetsförmedlingen/skatteverket/försäkringskassan, en bank, fastighetsförmedling nummer två, systembolaget, en presentbutik och så kröner vi det hela med ett hotell.
Fönstershoppingen i Gislaved är som ni förstår inte särskilt spännande om man inte tycker att hårschampoo eller alvedon livar upp vardagen och den faktiska shoppingen är obefintlig vilket i och för sig är bra för plånboken då det inte händer så ofta att jag spontanshoppar en likkista eller ett nytt hus på lunchrasten.
Det som gjorde promenaden allra mest deprimerande just denna dag var att det enda stället där det faktiskt var lite folk i rörelse var på skobutiken som tydligen gått i konkurs under min resa och där det nu var total utförsäljning. Blev ju självklart sugen på att själv gå in och fynda men på något sätt kändes det lite ”gamigt” att inte ha handlat ett enda par skor i butiken på flera år, men när butiken har gått omkull och säljer ut de sista likdelarna i ett desperat försök att betala fordringsägarna passar det att dyka upp. Så jag passerade även den butiken, gick istället in på Konsum och shoppade loss på några äpplen och en Redbull som skulle pigga upp min torsdagseftermiddag, för inte kan man komma hem tomhänt från en shoppingrunda?
31 kronor och 50 öre fattigare traskade jag således tillbaka till kontoret, något deprimerad och undrades varför i hela fridens namn jag har valt att bosätta mig i samhället som Gud verkar ha glömt?
Jag är ju inte på något sätt fastkedjad i någon av Gislaveds lyktstolpar utan fri att förflytta mig precis vart jag vill. Jag har inga barn, inget hus och arbetar på ett företag med kontor över hela landet (världen) varför en förflyttning inte torde vara ett problem.
Men vart vill jag? Stockholm? Göteborg? Barcelona? Ja, kanske, men skulle verkligen livet vara annorlunda/bättre i en större stad?
Min vardag skulle troligen vara sig ganska lik oavsett var jag bodde. Även i en storstad skulle jag stiga upp och ta en morgonjogg, jobba till klockan 17, stressa hem och köra träningspass nummer två, laga och käka middag och därefter inte orka göra något annat än att sjunka ner i soffan en timme innan det är dags att sova.
Jag tror att det är just därför jag är kvar på landet, jag prioriterar att vardagens nödvändigheter finns nära till hands högre än storstadens övriga fördelar. I Gislaved ser jag kontoret från balkongen, jag joggar 5 minuter på asfalterade cykelbanor i staden innan jag är ute i skogen med otaliga fina löprundor framför mig, jag tar mig till simhallen och gymmet på 5 minuter med cykel och väl där får jag nio gånger av tio simma på en egen 50m bana och slipper trängas med andra vattendjur. Ica kvantum ligger på andra sidan gatan när jag vill handla mat, mina bästa väner bor inom någon kilometers radie och min pappa på ungefär samma avstånd.
Att allt är nära besparar mig den timme i bilkö eller på T-Bana som verkar vara ungefär den tid många Stockholmare lägger i restid för att ens ta sig till jobbet, simhallen, gymmet eller mataffären. Det är en värdefull timme i vardagspusslet som vid närmare eftertanke är värd mer för mig än att ha ett stort nöjesutbud när helgen kommer och tiden till detta finns.
För den stora skillnaden är väl fritidsutbudet vilket i och för sig gör mig grön av avund med obegränsat av restauranger, teatrar, biografer, konserter och sportevenemang. Men hur flitig utnyttjare av detta skulle jag egentligen vara?
Som den hemmaråtta jag är sker min perfekta fredagskväll ändå likt ikväll i hemmets lugna vrå tillsammans med min fina man, en italiensk köttfärslimpa och potatisgratäng i ugnen, fötterna i ett fotbad och På Spåret på tv innan jag förmodligen somnar i soffan med huvudet mot makens axel innan de flesta ens har sminkat sig färdiga för en kväll på Stureplans alla nattklubbar.
Borta är allt bra i lagom dos, men efter närmare eftertanke är nog trots allt hemma ändå bäst…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar