Bra start

Allt började egentligen redan igår kväll.

Efter ett mycket väl genomfört sprint/löpstyrke pass tillsammans med Villstads friidrottare staplade jag på trötta ben in genom lägenhetsdörren med siktet inställt på att snarast möjligt få igång grytorna med kvällens middag helst redan innan jag ens hoppar in i duschen. Allt för att spara tid, värdefull tid när blodsockret är på väg ner i botten och ta med sig humöret ner i djupet.
Upptäcker att Jonne inte är hemma vilket inte bådar gott då han lovat att handla hem ingredienser till kvällens måltid. Tar ett djupt andetag innan jag öppnar kylen och hoppas att han handlat innan han lämnat lägenheten. Så var inte fallet, en viss irritation (som förstärktes av det i snabb takt sjunkande blodsockret) spred sig inom mig. Hinner dock inte bli riktigt arg förrän ytterdörren öppnas och Jonne anländer med matkassar i högsta hugg. Kastar mig över maten och trettio sekunder senare skalar jag frenetiskt potatis samtidigt som laxfilen redan är i ugnen. Jonne berättar då att han tröttnat på att vänta på soffleveransen från Mio, tagit saken i egna händer och hämtat soffan med jobbets lastbil. "Gött" hinner jag jubla innan jag erinrar mig att jag inte minns att jag såg någon soffa när jag nyss passerade tv-rummet. Tittar en gång till för säkerhets skull innan jag inser att han just bett mig om bärhjälp.
Okej, lågt blodsocker, darriga ben efter tvåtusen utfallssteg och tusen grodhopp - hur gärna även jag ville ha in soffan innan Sverige-Tyskland skulle spela fotboll på tv kunde jag bara inte tycka att det var kul, men när jag såg förväntan i min Jonnes ögon kunde jag bara inte säga nej.
Så vi slet och släpade den efterlängtade soffan, som såklart inte gick in i hissen utan fick bäras tre våningar, medan mina ben skrek av den extra styrketräningen.

Till slut var dock både maten klar och soffan färdigmonterad, det var dags för fotboll. Denna fotboll man sett fram emot var ju spännande i ungefär 6minuter innan Tyskland började förnedra oss. Vid ställningen 4-0 var jag trött på skiten och gick och la mig istället. Snopet att vakna, titta på nyheterna och inse att man missat årets största sporthändelse där Sverige vänt underläget till 4-4.

Hur som helst, jag fick ju därmed någon extra timmes sömn inför dagens morgonpass som skulle inledas redan 05,15 för att hinnas med innan dagens resa till Stockholm. Distanslöpte 90min i ösregn på stela ben från gårdagens styrkepass, skyndade i mig frullen och började köra mot Alvesta där jag skulle hoppa på tåget mot huvudstaden.
Fastnar i ett vägarbete och inser att tiden rinner iväg, gasar på lite extra och passerar plötsligt en 30 skylt och därefter ett gäng med poliser som, såklart, vinkar in mig. Säker på att körkortet ryker har jag här en puls som om jag körde intervaller, ber en bön om att få behålla körkortet innan polisen knackar på rutan och "bara" ber mig visa körkort och göra en nykterhetskontroll. Sedan får jag köra vidare, ytterligare försenad såklart men nu lite mer försiktig med gaspedalen...

Väl framme i Alvesta är det tio minuter till tåget går, då finns det såklart ingen parkeringsplats. Får åka lååååångt bort från stationen för att hitta en plats att dumpa min bil där man såklart inte kan betala med kort utan bara via mobilen. Min mobil, som egentligen är jobbets mobil, är spärrad för liknande tjänster varför jag därmed har valet att gå till Stationen och köpa p-biljett vilket inte var ett alternativ om jag skulle hinna med tåget. Alternativ två var att ringa EasyPark och bli medlem och därmed få chansen att betala avgiften via deras app och mitt visakort men samtidigt bli lurad på en serviceavgift om 100kr.
I brist på alternativ var det bara att betala och se glad ut (eller se glad ut behövde jag ju inte om jag inte ville, och det ville jag inte just då) och småspringa mot tåget.
Med andan i halsen rusar jag upp på perrongen med biljetten i högsta hugg, bara för att bli informerad om att tåget har gått sönder vid Älmhult och är kraftigt försenat.
All stress i onödan och belöningen för att ha utsatt mig själv för detta blev att frysa i 40min i väntan på tåget. Är inte förvånad över tågförseningen men börjar fundera på om det är allmänt vedertaget att lägga på minst en akademisk kvart på tågtidtabellen men att jag har missat informationen om detta? Suck.

Nu är jag i alla fall på väg och i all stress verkar jag ha fått med mig både dator och träningsväska vilket torde räcka för att kunna genomföra kvällens föreläsning åt Running Sweden och den efterföljande träningen.
Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken...

Utskälld

Jag gör gärna en insats för min klubb genom att ställa upp som funktionär när jag har möjlighet för att ge något tillbaka som tack för det stöd jag får i min löparsatsning. Jag gör det också gärna för att bidra till att den fina löparsporten ska kunna bedrivas på våra gator, vill ju själv kunna åka på lopp runt om i Sverige och inser ju att det bygger på att andra människor då engagerar sig på liknande sätt för att det ska vara möjligt.
Därför rustade sig idag både jag och Jonne i dubbla underställ och rejäla regnkläder för att bidra till att göra Hässelbyloppet till ett bra och roligt arrangemang för alla inblandade. Vi hade blivit tilldelade uppgiften att rädda löparna från att bli överkörda av bilister genom att vara trafikvakter i en korsning där löparna passerade vid 9km. Perfekt uppgift tyckte vi, då får man ju både se loppets slutskede och kan dessutom heja fram löparna den sista allra jobbigaste biten mot mål.

Som funktionärer blev vi otroligt väl omhändertagna både från arrangörens sida som delade ut små kit med mat och dryck, bra info om vår uppgift och många tack för att man ställer upp men även från publik och löpare som var otroligt glada, trevliga och positiva och visade stor tacksamhet för att man fanns till hands. Så roligt att se med vilken glädje både motionär och elit genomför loppet. Dagens hjärta till alla er underbara löpare och era hejjande familjer och vänner!

Tyvärr finns det ändå alltid vissa människor som måste förpesta dagen och förstöra den annars så fina stämningen. Så många fula ord och utskällningar som jag under dessa timmar fick mottaga av de bilister som stoppades har jag nog inte sammanlagt mottagit under hela min livstid. Man undrar på allvar vad som är problemet med folk?
Många, givetvis inte alla, visar ingen som helst förståelse utan ska bara fram och förbi och bryr sig inte det minsta om att de riskerar både min och löparnas säkerhet. De tutar, de skäller, de hetsar, stressar och hur tydligt man än markerar att de måste stanna ska de på eget bevåg smita emellan och i full fart korsa banan med en meters marginal till närmaste löpare.
På allvar, hur mycket lika stora händelser finns det i lilla Hässelby på ett år? Hur svårt kan det vara att antingen låta bli att ta bilen denna dag eller åtminstone läsa på hur banan går för att välja en annan väg? Och om man nu råkar hamna i denna kön i alla fall, hur svårt är det att visa lite förstående och tålamod för detta arrangemang som äger rum EN gång om året? Är det så viktigt att komma fram att det är värt att riskera att köra på en annan människa?

Jag är chockad, förvånad och ledsen över vad man ska behöva uthärda för att få genomföra en löpartävling och hade aldrig kunnat föreställa mig att ett så roligt evenemang kan frambringa så mycket ilska och irritation.
Beklämmande att så många är så stressade att de en söndagseftermiddag inte hinner vänta fem-tio minuter utan att bli vansinniga.
Dagens största risiga taggbuske till er, hoppas ni har vett att skämmas.

Levererar inte

Lika underbart som det är med löpning när kroppen känns pigg, lätt och stark, lika tråkigt och frustrerande är det när man pass efter pass bara är trött, tung och svag.

Veckorna innan Berlin kände jag mig starkare än någonsin och konstigt nog var jag full av spring i benen även veckan efter loppet. Men så i måndags var det som att trycka på en knapp så var min kropp som förbytt. Jag har ingen rytm, inget flyt, jag är andfådd, benen stela, kroppen kantig och... Ja, listan kan göras lång.
Jag vill helst bara sova, är omotiverad att jobba, inte sugen på att träna, kinkig, lättirriterad och allmänt seg.

Kanske är det sviter från maran och de tillhörande veckorna av hård träning och mental laddning innan loppet som nu hunnit ikapp mig.
Kanske var jag lite FÖR pigg veckan efter loppet och gick på lite väl hårt på passen.
Kanske slarvade jag lite för mycket med mat och sömn under återhämtningsveckan men för mig är det en mental återhämtning att för några dagar slippa tänka på att äta hela tiden, på vad jag äter och att komma i säng tidigt på kvällen. Istället åt jag det jag kände för, när jag kände för det och blev sittande lite för länge framför tvn, datorn eller med en spännande bok. Återhämtande mentalt absolut, men knappast optimalt för fysisk återhämtning.

Men trots detta har jag tränat på och tvingat mig igenom två pass om dagen enligt plan hela veckan för vilar gör jag bara om jag är sjuk eller om tränaren skrivit så i planeringen. Då inget av detta har varit fallet har jag tjurat på, borrat ner blicken i marken och tuggat mig igenom passen även om kroppen knappast levererat några höjdarpass, skrek av mjölksyra på backintervallerna och undrade vad fasen jag höll på med på gårdagens långpass. Men nu är det gjort, träningsveckan är komplett och jag har överlevt, är inte sjuk, har inte ont någonstans och nu när vilodag står på schemat imorgon ska jag göra allt för att återhämta mig och ber till löparguden att kroppen är sig själv på måndag igen.

Återhämtningen ska ske med rejäl middag på finrestaurang ikväll, sova på fint hotell i Stockholm med tillhörande bubbelbad i relaxen och lång sovmorgon och sedan med att vara flaggvakt på Hässelbyloppet.
Känns inte det minsta frustrerande att inte vara med och tävla, även om jag för en vecka sedan tiggde och bad för att övertala den benhårde tränaren som totalt förbjöd start. Idag känns det bara skönt, hade aldrig kunnat frambringa kraft och mental styrka till 10km i tävlingsfart.
Men lycka till alla ni som springer, jag ska hejja ordentligt när jag räddar er från bilar och visar vägen vid 9km.
Ses i Hässelby!

Världens bästa

I fredags lämnade världens bästa make mig ensam hemma för att byta förra helgens tysklandsvistelse med fokus på löpning tillsammans med frugan, mot en ny tysklandsvistelse med fokus på fotboll och öl tillsammans med polarna. Det unnar jag honom verkligen, denna världens bästa man som följer med mig som stöd, vätskelangare, hejjarklack och framförallt sällskap på alla tävlingar. Självklart ska han ha en egen helg med polarna ibland!

Varje gång detta händer inbillar jag mig innan han åker att jag tycker att det ska bli supermysigt att vara ensam hemma och bara rå om mig själv, och varje gång inser jag ganska snart att det tycker jag faktiskt inte alls.

Jag blir alltid lite som ett barn som är ensam hemma utan mamma och pappa och får för mig att jag ska göra allt som jag inte ”får” göra annars. Rivstartade således denna helg med att:

1.    Eter avslutat morgonpass i lördags ta på mig nattlinnet igen och krypa tillbaka ner i sängen med målet att ligga där minst ett par timmar till. (Jonne hatar att gå och lägga sig igen efter att ha stigit upp, är man uppe så är man uppe liksom)

2.    Ta med mig en stor kanna kaffe, min frukost och morgontidningen för att avnjuta denna måltid i sängen. (jonne avskyr att äta i sängen)

3.    Mackorna jag hade med mig var toppade med rejäla skivor rökt lax. (jonne hatar rökt lax)

Men hur jag än kände efter, hur jag än försökte njuta och lura mig själv kom jag ändå fram till att det ändå är mysigare att käka långfrukost tillsammans med världens bästa Jonne – även om det måste ske vid köksbordet. Kände mig plötsligt full av ensamhet och jag började fundera på hur jag skulle förvalta denna helg som nyss hade tett sig så mysig men nu plötsligt kändes ganska trist.

Det är då man tackar sin lyckliga stjärna att man är lyckligt lottad med familj och vänner som vet redan på förhand att jag inte kommer att tycka att det är kul att vara ensam och därmed planerat in att offra sig som sällskap.

Först var det världens bästa träningskompis Biggan som i helgen vallade mig på både distanslöpning i strålande fint höstväder och på ett styrkepass i det svettiga gymmet. En lyx att få så bra träningssällskap och tillgång till världens bästa bollplank gällande löpning som med sin mångåriga rutin har mycket att bidra med till en rookie som mig!

Sedan kom världens bästa lillebror förbi med världens bästa pappa i släptåg och skruvade ihop vårt nya köksbord som jag ju tjatade mig till från Mio förra veckan. Det kom ju tyvärr levererat omonterat och då Jonne inte varit hemma och jag har tummen mitt i handen har lådorna blivit stående och köket ekat lika tomt som tidigare. Brorsan och pappan rådde bot på detta genom att skruva till svetten lackade och efter ett par timmars slit, ett par urdruckna öl som jag såg som min uppgift att förse dem med, hade jag en komplett köksgrupp med 6 sittplatser. Tyvärr var det ju sedan dax för Arsenalmatch på tv varpå de pep iväg med eld i baken och lämnade mig ensam med alla dessa sittplatser. Kände mig plötsligt ännu mer ensam än tidigare när alla dessa tomma stolar väntade och ingen fanns att sitta på dem.

Men då dyker världens bästa mamma upp och lagar middag och inviger köksbordet tillsammans med mig. Hela lördagskvällen blir vi sittande på dessa sprillans nya stolar vid det superfina bordet och äter god mat, pratar och har det riktigt mor- och dotter mysigt.

När jag efter en god natts sömn vaknade igen var det väl mysigt i ungefär fem minuter att kunna sträcka ut sig på tvären i sängen innan det plötsligt kändes ensamt och trist igen.

Hur sjutton får man en hel söndag att gå alldeles ensam?

Jo, då tar världens bästa Malin med en till Jönköping för brunch på det nya kulturhuset och efterföljande shopping i stan. Inte för att det blev så mycket shoppat men maten var god och sällskapet ypperligt och räddade definitivt min söndag.

På måndagen var det världens bästa pappas tur att återigen erbjuda sitt sällskap och kvällen spenderades på Finnvedsvallen där vi avnjöt (?) mötet mellan IFK Värnamo och Jönköping Södra i fotbollens superetta. Är väl inte superintresserad av fotboll, men med sponsorbiljetter där det ingår mat innan match i en varm klubbstuga med tillhörande genomgång inför matchen av tränaren, en påse Ahlgrens bilar som tilltugg under matchen och kaffe och kaka i paus blev faktiskt fotboll en kall oktobermåndag till något riktigt trevligt.

Extra trevligt också att få en hel kväll tillsammans med sin gamle far, händer inte så särskilt ofta.

Som avslutning på min ”ensamhet” var det igår kväll dags för avskedsmiddag för en av mina kollegor varpå världens bästa jobbarkompisar samlades på Bredaryds Wärdshus för god mat och mycket prat. Det blev en riktigt trevlig kväll där vi fick tillfälle att umgås som vänner och inte bara som arbetskamrater.

Nu är dock ordningen återställd, världens bästa Jonas har kommit hem igen, och den tråkiga tomma lägenheten har plötsligt blommat upp till världens bästa lägenhet, det är plötsligt världens mysigaste att slappa i soffan framför tv:n när man har någon annan som slappar i andra änden av soffan, det är roligare att laga mat när det är någon annan som ska käka den och det är till och med roligare att tvätta när tvättkorgen fylls upp av någon annans kläder än bara mina.

Men det känns bra att veta att världens bästa vänner och världens bästa familj inte är långt borta och funkar alldeles ypperligt som Jonne-substitut.

Lyllo mig.

Fredagsmys

Ibland fredagsmyser man med tacos och en bra film. Ibland fredagsmyser man på bio eller trevlig restaurang. Ibland somnar man i soffan innan fredagsmyset ens har börjat.

Inte särskilt ofta fredagsmyser man genom att anmäla sig till Florens Marathon (november) och samtidigt fixa både flygbiljett och hotell. Inte särskilt ofta avslutar man fredagsmyset med att även boka vinterns träningsläger på PlayItas.(januari)
Tacos i all ära, men såhär fredagsmyser jag gärna oftare.

Jag - en bitch

Igår hade jag en riktigt dålig dag i alla vakna timmar utom två som var de två första timmarna på dagen. De timmarna spenderades
med varje veckas lyxigaste träningspass, morgonsimning, följt av den alltid så underbara stunden i bastuns värme som belöning.
So far, so good, det var först när jag lämnade bastun och simhallens trygga vrå som dagen sket sig.

Det började med att något ljushuvud på kommunens tekniska kontor bestämt sig för att spärra av en del av parkeringen för någon form av underhållsarbete. Detta ljushuvud struntade fullständigt i att min bil var parkerad just i den delen långt före han ens hade gnuggat gruset ut ögonen på morgonen och spärrade glatt in min bil med meterhöga koner sammanbundna med någon form av plastpinne. När jag kommer till parkeringen, tio minuter innan jag förväntas möta mina kollegor i andra änden av stan för avresa mot konferens i Jönköping, blir jag alltså tvingad att superstressad i regn och kyla, släpa undan ett par av dessa supertunga och otypmpliga avspärrningar för att kunna ta mig ut från parkeringen. Hur glad blir man av det? Inte alls glad kan jag berätta.

Hur som helst lyckades jag, arg som ett bi, ta mig därifrån och var faktiskt i tid hos mina kollegor. Vi for mot Jönköping och väl framme på Stora Hotellet väntade kaffe och fralla på oss och jag fick en chans att varva ner. Det smakade ljuvligt och jag fylldes av ro när kaffets värme och koffein letade sig ut i min kropp. Just därför hade jag hellre druckit upp hela koppen än spillt ut den över både min vita blus och över golvet. Hur glad blir man av att ha kaffefläckar på blusen hela dagen? Inte alls glad ska ni veta.

Efter denna härliga inledning på dagen var det som ni förstår inte mycket som kändes kul längre så när jag på lunchrasten tar mig tid att ringa Mio Möbler och fråga efter mitt köksbord som borde levererats häromdagen kan ni alla föreställa er vad som hände när säljaren informerar mig om att bordet är 3 veckor försenat. Just det, bägaren rann över och jag ballade ur fullständigt och förvandlades till en riktigt otrevlig, gnällig och ilsken kund. En riktig bitch. Jag brukar bita ihop och inte skälla då jag vet att det faktiskt oftast inte är den person man får prata med som bär ansvaret för det inträffade. Men idag gick det bara inte. Efter att ha inlett med att tydligt förkunna att det "FAAAN inte är okej" fortsatte jag ånga på med att gnälla över att vi minsann sitter på golvet och äter, undra om jag kan förvänta mig leverans av min andra order innan jul (en soffa som redan från början hade en beräknad leveranstid om 6-8v) och toppade med att fråga när och om de någonsin hade tänkt kontakta mig och berätta om förseningen, eller om de trodde att jag inte skulle märka det?
Den stackars killen på andra sidan tråden försökte förtvivlat med alla knep för att lugna den hysteriska kvinnan han pratade med. Han berättade tröstande att stolarna i alla fall hade kommit! "Jippie", svarade jag, "då var ju problemet löst" Han erbjöd mig att låna ett bord men då fick han svaret att det inte är rimligt att kräva att jag ska köra 8 mil för att hämta och lämna tillbaka det.
Till slut gick jag med på att de redan samma dag kör hem mina stolar samt ett lånebord och sedan levererar vårt riktiga bord tillsammans med soffan om två veckor. Kostnadsfritt.

Slutsats;
Ibland är det bra att vara på riktigt dåligt humör och därmed våga vara lite envis och tjatig och hävda sin rätt. Det tjänade jag pengar på. Men det är också mycket dåligt att vara så okontrollerad att en stackars oskyldig kille får ta all ilska och därmed också får sin dag och sitt humör förstört.
Frågan är alltså om man vill vara rik eller vara en god människa?
Förlåt, kära möbelkillen.

Berlin

Då var vi hemma i regnet och mörkret igen efter en helg i ett sensommarvackert Berlin.
Helgen har varit bra på alla sätt och vis, om man bortser från lite problem under maran, och då det väl maran ni alla är mest intresserade att höra om är det väl bäst att jag börjar med en liten race report.

Jag hade förväntat mig ett välorganiserat lopp och det fick jag. Allt funkade från avhämtning av nummerlappar på sportmässan, till resa till och från start och målområde, hantering av överkläder, ingång till startfållor och tillgång till toaletter. Tyskarna hade till och med lyckats ordna med vackert väder för solsken och 13 grader när skottet gick klockan 9.00 kan man inte kalla annat än perfekta förhållanden. Min man hade rekat platser för vätskelangning och lyckades tack vare Berlins väl fungerande kollektivtrafik att vara på plats i tid på sex av sju planerade langningar vilket är galet imponerande med tanke på att loppet avgjordes på en envarvsbana och att det sägs ha varit ungefär en miljon människor som trängdes utmed banan som åskådare. Tycker med all rätt att man kan kalla Jonne en U- och S-Bahn expert efter denna bedrift och att man kan kalla mig Lyllo som har en sådan engagerad make som offrar både semesterdagar, tid och kraft på att ge mig perfekta förutsättningar på mina lopp.
Så varför lyckades jag då inte med mitt mål om personligt rekord?
Min frustration är enorm när jag nu återigen måste beskriva ett scenario där jag står på linjen i ruggigt bra form, förberedd till tusen på att springa fort och ännu en gång blir hindrad av min i år så trilskande kropp som förstör så att jag inte får chans att nyttja min fulla kapacitet. Vid 25km började en krampkänsla vid mellangärdet och bröstet komma krypande för att växa och till slut vara så kraftig att den hindrade mig från att hålla kroppen upprätt och gav mig problem att andas. Denna "kramp" har drabbat mig två gånger förut på tävling, en gång på Prag halvmaraton 2009 och på Sthlm marathon förra året, och är svår att beskriva. Det känns som om någon boxat mig i mellangärdet och samtidigt lägger en stor tyngd på mitt bröst. Det gör sjukt ont, är svårt att hålla sig upprätt och blir samtidigt svårt att andas. Vad det beror på är en gåta men något jag måste gå till botten med för att undvika fler gånger. De andra gångerna har det hållt i hela vägen in i mål och flera dagar efteråt, den här gången släppte det efter att milen mellan 25 och 30km var avklarad. Det var en mycket lång och jobbig mil bör tilläggas, inte enbart på grund av smärtan utan även mentalt då det kändes som om jag för andra maran i rad skulle tvingas bryta. Jag resonerade mycket med mig själv under den där plågsamma milen och övertygad om att ett bryt till skulle sätta sig som ett hjärnspöke hos mig och leda till att jag skulle vara rädd att starta på en mara någonsin igen bestämde jag mig för att jag skulle i mål, oavsett om det skulle innebära att jag fick krypa över upploppet vid Brandenburger Tor med en sluttid om 4 timmar. I ren desperation gjorde jag här (vid 30km) något jag aldrig tidigare gjort. Jag stannade till på en vätskekontoll, försökte stretcha ut mage och bröst och drog i mig en gel av okänd sort som arrangören bjöd på, en näve russin och två muggar av något konstigt te. Jag äter/dricker givetvis aldrig något på lopp som jag inte noga testat innan, men för mig var loppet redan kört i det här läget så det var värt en chansning, vad hade jag att förlora liksom?
Om det berodde på denna panikåtgärd eller om det var en ren tillfällighet började krampen faktiskt lossna ett par kilometer senare och vid 35km kände jag att jag återigen började kunna utföra något som liknade löpning och vid 37km kunde jag faktiskt springa ganska okej även om smärtan låg där och lurade och störde hela vägen in i mål. Det var sjukt frustrerande att känna denna begränsning då benen kändes pigga och lätta, men jag tog mig i alla fall "ända in i kaklet" och jag får erkänna att det var med viss förvåning jag korsade mållinjen och såg klockan visa en så pass bra tid som 2,49,53. Men med en tidplan satt för att med marginal gå under 2,45 kan jag bara inte säga att jag är nöjd med tiden - oavsett omständigheter.
Nöjd är jag dock med placeringen, 19 plats och bästa svenska, och med att jag kunde plockade fram min tjurighet och vilja, inte bröt och därmed lyckades hålla hjärnspökena borta och redan kvällen efter loppet kunde börja längta efter ett nytt marathon vilket jag garanterat inte hade gjort om jag hade haft ett DNF med mig hem.
På något sätt är man kanske lite knäpp, men sådana här grejer är ju ändå en del av sporten och hur ont krampen än gjorde, hur plågsamt det än var, hur gärna jag ville lägga mig ner och gråta och åka hem när det var som värst kan jag inte säga annat än att det på något sätt ändå var roligt. Jäkligt roligt till och med. Marathon är verkligen en fantastiskt, rolig utmaning och jag har nu återigen blivit påmind om att det är det allra, allra bästa jag vet - pers eller inte.
Ett pers fick förresten vår familj ändå med oss hem då brorsan lyckades kuta på 3,02,57 och således är ytterligare ett steg närmare sitt mål om SUB3 innan 33. Med ett år kvar till sin 33års dag ser det onekligen ljust ut!

För övrigt har vi haft en fin och mysig helg. Vi bodde bra i en lägenhet i Penzlauer Berg, ett område fullt av mysiga små restauranger och parker. Lägenheten lånade vi av en bekant som dessutom varit snäll nog att tipsa om lite bra restauranger, sevärdheter, praktiska tips mm i Berlin. I lägenheten fanns också en cykel vilken kom väl till pass när det var dags för tjejen utan lokalsinne att träna i denna gigantiska stad då min betydligt mer välorienterade man därmed kunde följa med som vägvisare.
Vi har såklart även sett till att hinna med de stora sevärdheterna som bla monumentvandring längs med Under den Linden, besök på Olympiastadion, njutit av utsikten i tv tornet, kollat in Checkpoint Charlie och läst om Tysklands svarta historia vid det gamla Gestapo högkvarteret.
Som grädde på moset avslutade vi idag vistelsen med att i strålande sol njuta av "OmpaBompa musik" på Oktoberfest vilket var en upplevelse på många sätt. Leberkäsesemmeln och Scweinshaxe hamnar dock inte på min tio- i-topp över kulinariska upplevelser...

Nu väntar någon vecka lugn och återhämtande träning innan jag istället för den planerade vinterträningen styr om planen till träning som ska konservera formen till ytterligare en höstmara så snart min kropp är redo igen.
Jag bara måste få en chans till i år att bevisa för mig själv att jag har SÅ mycket mer än 2,49 i kroppen. Jag känner det, min tränare vet det så nu ska det bara göras också och inte bara snackas.
Skam den som ger sig!

Jag och brorsan i arla morgonstund i väntan på start.

Lyxig frukost på mysigt fik blev perfekt återhämtning och belöning dagen efter loppet.
Fruktsallad med yoghurt, nybakat bröd, italiensk skinka, lax, ägg, grönsaker och MASSOR av kaffe.
Som jag hade längtat efter detta kaffe efter att avstått denna underbara dryck ett par dagar
inför maran.

Olympiastadion var mäktig!