Berlin

Då var vi hemma i regnet och mörkret igen efter en helg i ett sensommarvackert Berlin.
Helgen har varit bra på alla sätt och vis, om man bortser från lite problem under maran, och då det väl maran ni alla är mest intresserade att höra om är det väl bäst att jag börjar med en liten race report.

Jag hade förväntat mig ett välorganiserat lopp och det fick jag. Allt funkade från avhämtning av nummerlappar på sportmässan, till resa till och från start och målområde, hantering av överkläder, ingång till startfållor och tillgång till toaletter. Tyskarna hade till och med lyckats ordna med vackert väder för solsken och 13 grader när skottet gick klockan 9.00 kan man inte kalla annat än perfekta förhållanden. Min man hade rekat platser för vätskelangning och lyckades tack vare Berlins väl fungerande kollektivtrafik att vara på plats i tid på sex av sju planerade langningar vilket är galet imponerande med tanke på att loppet avgjordes på en envarvsbana och att det sägs ha varit ungefär en miljon människor som trängdes utmed banan som åskådare. Tycker med all rätt att man kan kalla Jonne en U- och S-Bahn expert efter denna bedrift och att man kan kalla mig Lyllo som har en sådan engagerad make som offrar både semesterdagar, tid och kraft på att ge mig perfekta förutsättningar på mina lopp.
Så varför lyckades jag då inte med mitt mål om personligt rekord?
Min frustration är enorm när jag nu återigen måste beskriva ett scenario där jag står på linjen i ruggigt bra form, förberedd till tusen på att springa fort och ännu en gång blir hindrad av min i år så trilskande kropp som förstör så att jag inte får chans att nyttja min fulla kapacitet. Vid 25km började en krampkänsla vid mellangärdet och bröstet komma krypande för att växa och till slut vara så kraftig att den hindrade mig från att hålla kroppen upprätt och gav mig problem att andas. Denna "kramp" har drabbat mig två gånger förut på tävling, en gång på Prag halvmaraton 2009 och på Sthlm marathon förra året, och är svår att beskriva. Det känns som om någon boxat mig i mellangärdet och samtidigt lägger en stor tyngd på mitt bröst. Det gör sjukt ont, är svårt att hålla sig upprätt och blir samtidigt svårt att andas. Vad det beror på är en gåta men något jag måste gå till botten med för att undvika fler gånger. De andra gångerna har det hållt i hela vägen in i mål och flera dagar efteråt, den här gången släppte det efter att milen mellan 25 och 30km var avklarad. Det var en mycket lång och jobbig mil bör tilläggas, inte enbart på grund av smärtan utan även mentalt då det kändes som om jag för andra maran i rad skulle tvingas bryta. Jag resonerade mycket med mig själv under den där plågsamma milen och övertygad om att ett bryt till skulle sätta sig som ett hjärnspöke hos mig och leda till att jag skulle vara rädd att starta på en mara någonsin igen bestämde jag mig för att jag skulle i mål, oavsett om det skulle innebära att jag fick krypa över upploppet vid Brandenburger Tor med en sluttid om 4 timmar. I ren desperation gjorde jag här (vid 30km) något jag aldrig tidigare gjort. Jag stannade till på en vätskekontoll, försökte stretcha ut mage och bröst och drog i mig en gel av okänd sort som arrangören bjöd på, en näve russin och två muggar av något konstigt te. Jag äter/dricker givetvis aldrig något på lopp som jag inte noga testat innan, men för mig var loppet redan kört i det här läget så det var värt en chansning, vad hade jag att förlora liksom?
Om det berodde på denna panikåtgärd eller om det var en ren tillfällighet började krampen faktiskt lossna ett par kilometer senare och vid 35km kände jag att jag återigen började kunna utföra något som liknade löpning och vid 37km kunde jag faktiskt springa ganska okej även om smärtan låg där och lurade och störde hela vägen in i mål. Det var sjukt frustrerande att känna denna begränsning då benen kändes pigga och lätta, men jag tog mig i alla fall "ända in i kaklet" och jag får erkänna att det var med viss förvåning jag korsade mållinjen och såg klockan visa en så pass bra tid som 2,49,53. Men med en tidplan satt för att med marginal gå under 2,45 kan jag bara inte säga att jag är nöjd med tiden - oavsett omständigheter.
Nöjd är jag dock med placeringen, 19 plats och bästa svenska, och med att jag kunde plockade fram min tjurighet och vilja, inte bröt och därmed lyckades hålla hjärnspökena borta och redan kvällen efter loppet kunde börja längta efter ett nytt marathon vilket jag garanterat inte hade gjort om jag hade haft ett DNF med mig hem.
På något sätt är man kanske lite knäpp, men sådana här grejer är ju ändå en del av sporten och hur ont krampen än gjorde, hur plågsamt det än var, hur gärna jag ville lägga mig ner och gråta och åka hem när det var som värst kan jag inte säga annat än att det på något sätt ändå var roligt. Jäkligt roligt till och med. Marathon är verkligen en fantastiskt, rolig utmaning och jag har nu återigen blivit påmind om att det är det allra, allra bästa jag vet - pers eller inte.
Ett pers fick förresten vår familj ändå med oss hem då brorsan lyckades kuta på 3,02,57 och således är ytterligare ett steg närmare sitt mål om SUB3 innan 33. Med ett år kvar till sin 33års dag ser det onekligen ljust ut!

För övrigt har vi haft en fin och mysig helg. Vi bodde bra i en lägenhet i Penzlauer Berg, ett område fullt av mysiga små restauranger och parker. Lägenheten lånade vi av en bekant som dessutom varit snäll nog att tipsa om lite bra restauranger, sevärdheter, praktiska tips mm i Berlin. I lägenheten fanns också en cykel vilken kom väl till pass när det var dags för tjejen utan lokalsinne att träna i denna gigantiska stad då min betydligt mer välorienterade man därmed kunde följa med som vägvisare.
Vi har såklart även sett till att hinna med de stora sevärdheterna som bla monumentvandring längs med Under den Linden, besök på Olympiastadion, njutit av utsikten i tv tornet, kollat in Checkpoint Charlie och läst om Tysklands svarta historia vid det gamla Gestapo högkvarteret.
Som grädde på moset avslutade vi idag vistelsen med att i strålande sol njuta av "OmpaBompa musik" på Oktoberfest vilket var en upplevelse på många sätt. Leberkäsesemmeln och Scweinshaxe hamnar dock inte på min tio- i-topp över kulinariska upplevelser...

Nu väntar någon vecka lugn och återhämtande träning innan jag istället för den planerade vinterträningen styr om planen till träning som ska konservera formen till ytterligare en höstmara så snart min kropp är redo igen.
Jag bara måste få en chans till i år att bevisa för mig själv att jag har SÅ mycket mer än 2,49 i kroppen. Jag känner det, min tränare vet det så nu ska det bara göras också och inte bara snackas.
Skam den som ger sig!

Jag och brorsan i arla morgonstund i väntan på start.

Lyxig frukost på mysigt fik blev perfekt återhämtning och belöning dagen efter loppet.
Fruktsallad med yoghurt, nybakat bröd, italiensk skinka, lax, ägg, grönsaker och MASSOR av kaffe.
Som jag hade längtat efter detta kaffe efter att avstått denna underbara dryck ett par dagar
inför maran.

Olympiastadion var mäktig!