Jag - en bitch

Igår hade jag en riktigt dålig dag i alla vakna timmar utom två som var de två första timmarna på dagen. De timmarna spenderades
med varje veckas lyxigaste träningspass, morgonsimning, följt av den alltid så underbara stunden i bastuns värme som belöning.
So far, so good, det var först när jag lämnade bastun och simhallens trygga vrå som dagen sket sig.

Det började med att något ljushuvud på kommunens tekniska kontor bestämt sig för att spärra av en del av parkeringen för någon form av underhållsarbete. Detta ljushuvud struntade fullständigt i att min bil var parkerad just i den delen långt före han ens hade gnuggat gruset ut ögonen på morgonen och spärrade glatt in min bil med meterhöga koner sammanbundna med någon form av plastpinne. När jag kommer till parkeringen, tio minuter innan jag förväntas möta mina kollegor i andra änden av stan för avresa mot konferens i Jönköping, blir jag alltså tvingad att superstressad i regn och kyla, släpa undan ett par av dessa supertunga och otypmpliga avspärrningar för att kunna ta mig ut från parkeringen. Hur glad blir man av det? Inte alls glad kan jag berätta.

Hur som helst lyckades jag, arg som ett bi, ta mig därifrån och var faktiskt i tid hos mina kollegor. Vi for mot Jönköping och väl framme på Stora Hotellet väntade kaffe och fralla på oss och jag fick en chans att varva ner. Det smakade ljuvligt och jag fylldes av ro när kaffets värme och koffein letade sig ut i min kropp. Just därför hade jag hellre druckit upp hela koppen än spillt ut den över både min vita blus och över golvet. Hur glad blir man av att ha kaffefläckar på blusen hela dagen? Inte alls glad ska ni veta.

Efter denna härliga inledning på dagen var det som ni förstår inte mycket som kändes kul längre så när jag på lunchrasten tar mig tid att ringa Mio Möbler och fråga efter mitt köksbord som borde levererats häromdagen kan ni alla föreställa er vad som hände när säljaren informerar mig om att bordet är 3 veckor försenat. Just det, bägaren rann över och jag ballade ur fullständigt och förvandlades till en riktigt otrevlig, gnällig och ilsken kund. En riktig bitch. Jag brukar bita ihop och inte skälla då jag vet att det faktiskt oftast inte är den person man får prata med som bär ansvaret för det inträffade. Men idag gick det bara inte. Efter att ha inlett med att tydligt förkunna att det "FAAAN inte är okej" fortsatte jag ånga på med att gnälla över att vi minsann sitter på golvet och äter, undra om jag kan förvänta mig leverans av min andra order innan jul (en soffa som redan från början hade en beräknad leveranstid om 6-8v) och toppade med att fråga när och om de någonsin hade tänkt kontakta mig och berätta om förseningen, eller om de trodde att jag inte skulle märka det?
Den stackars killen på andra sidan tråden försökte förtvivlat med alla knep för att lugna den hysteriska kvinnan han pratade med. Han berättade tröstande att stolarna i alla fall hade kommit! "Jippie", svarade jag, "då var ju problemet löst" Han erbjöd mig att låna ett bord men då fick han svaret att det inte är rimligt att kräva att jag ska köra 8 mil för att hämta och lämna tillbaka det.
Till slut gick jag med på att de redan samma dag kör hem mina stolar samt ett lånebord och sedan levererar vårt riktiga bord tillsammans med soffan om två veckor. Kostnadsfritt.

Slutsats;
Ibland är det bra att vara på riktigt dåligt humör och därmed våga vara lite envis och tjatig och hävda sin rätt. Det tjänade jag pengar på. Men det är också mycket dåligt att vara så okontrollerad att en stackars oskyldig kille får ta all ilska och därmed också får sin dag och sitt humör förstört.
Frågan är alltså om man vill vara rik eller vara en god människa?
Förlåt, kära möbelkillen.