Transportlöpning

Jag får ofta frågan hur jag lyckas pussla in träningen i den annars så pressade vardagen där både jobb, familj och vänner ska hinnas med. Det är inte alltid helt enkelt och kräver att man är lite kreativ, men allra oftast går det faktiskt att lösa på något sätt.
Något som är väldigt effektivt är om man kan transportlöpa, alltså istället för att springa en runda springer man från punkt A till punkt B och har därmed sparat in den tid den transporten hade tagit med annat färdmedel. Man kan t e x springa till- och från jobbet (om man nu inte bor 200m från sitt jobb som jag, då är det knappast lönt att ens snöra på sig löparskorna) och därmed spara in tiden för en eventuell bil-, buss eller tågresa.

Eftersom jag i lördags spenderade dagen vid sidan om löparspåret på Växjö Marathon fick det traditionsenliga lördagslångpasset förläggas till söndagen. ”Problemet” var bara att svärmor gärna ville bjuda på söndagsmiddag som jag såklart gärna ville äta, samtidigt som jag gärna ville kompensera lördagens tidiga revelj (06.00) med en sovmorgon på söndagen. Vad göra?

Efter en liten kontroll på nätet lyckades jag komma fram till att distansen från min dörr till svärmors dörr uppgår till exakt 36,2km och problemet var således löst. Jag valde helt enkelt en mycket klimatsmart resa till söndagsmiddagen genom att ta apostlahästarna.

 

Jag har givetvis färdats denna väg en mängd gånger men det slog mig nu när jag för första gången avklarade sträckan till fots hur olika man upplever omgivningarna genom bilfönstret och springandes. Den där sjön som bara svischar förbi på ett ögonblick hann man ju plötsligt beundra och inse hur vacker den var, utsikten från den högsta toppen som jag aldrig ens hunnit se var fantastisk och jösses vad många fina små hus man passerade – har de alltid funnits här?

Något jag heller inte hade noterat när jag i bil färdats denna väg är hur fruktansvärt backiga de första 20km är. När jag kom fram till Burseryd (ett av de få samhällen man passerar utmed vägen) var jag förtvivlat trött i benen men då underlättade det betydligt att veta vad som väntade när jag kommer fram till målet; en varm dusch, en uppvärmd bastu, ett dukat middagsbord med gatanterat tillhörande efterrätt och lite ordentlig ”mammavård”. Med detta i huvudet steg humöret och det kändes inte som något större problem att uthärda den sista milen oavsett om det skulle innebära backar eller ej. Lyxigt nog planade vägen faktiskt ut efter detta gudsförgätna samhälle och sista milen var riktigt lättlöpt och bjöd på en riktigt trevlig resa mot det härliga målet.

Vad finns det då för fördelar och nackdelar med transportlöpning?

Största fördelen är givetvis tidsbesparingen då restiden inräknas i den träningstid man annars skulle haft innan resan påbörjades. Fördelen är också känslan av att man är på väg någonstans och att löpningen därmed fyller ett annat syfte än ”bara” träning.

Ytterligare en positiv sak är att detta träningssätt kan leda ut en på vägar man aldrig skulle valt annars och att man därmed får se nya platser och springa på nya vägar.

Nackdelen är att om man behöver vätska måste man kånka med sig ett vätskebälte om man inte har riggat vätskekontroller innan start vilket kan vara svårt och som annars är något jag brukar lösa på långpass genom att springa dessa pass en 5km varvbana där jag kan placera ut vätska i förväg. Vätskebälte funkar helt okej om man springer i lugn fart men ska man försöka hålla uppe tempot är bältet bara i vägen.

En nackdel är också att om man, som jag gjorde igår, springer hela passet i en riktning kan man ha oturen att få motvind hela vägen och den tröst jag normalt finner i att ”efter uppförsbacke kommer nedförsbacke” gäller inte längre då det inte är garanterat att man startar och avslutar på samma höjdnivå vilket ju är fallet om man kutar en runda med start och mål på samma ställe.

Men igår såg jag faktiskt bara fördelar. Utan denna transportlöpning hade jag gått miste om svärmors grymma älggryta (ja, hon kan laga annan mat men blir jag bjuden på något annat blir jag besviken och det vill hon ju gärna undvika) och jag hade inte fått gosa ner mig med mitt 5 år gamla syskonbarn i soffan för att vila middag och kolla på barnprogram.

Det kallar jag återhämtning de luxe.