Lika underbart som det är med löpning när kroppen känns pigg, lätt och stark, lika tråkigt och frustrerande är det när man pass efter pass bara är trött, tung och svag.
Veckorna innan Berlin kände jag mig starkare än någonsin och konstigt nog var jag full av spring i benen även veckan efter loppet. Men så i måndags var det som att trycka på en knapp så var min kropp som förbytt. Jag har ingen rytm, inget flyt, jag är andfådd, benen stela, kroppen kantig och... Ja, listan kan göras lång.
Jag vill helst bara sova, är omotiverad att jobba, inte sugen på att träna, kinkig, lättirriterad och allmänt seg.
Kanske är det sviter från maran och de tillhörande veckorna av hård träning och mental laddning innan loppet som nu hunnit ikapp mig.
Kanske var jag lite FÖR pigg veckan efter loppet och gick på lite väl hårt på passen.
Kanske slarvade jag lite för mycket med mat och sömn under återhämtningsveckan men för mig är det en mental återhämtning att för några dagar slippa tänka på att äta hela tiden, på vad jag äter och att komma i säng tidigt på kvällen. Istället åt jag det jag kände för, när jag kände för det och blev sittande lite för länge framför tvn, datorn eller med en spännande bok. Återhämtande mentalt absolut, men knappast optimalt för fysisk återhämtning.
Men trots detta har jag tränat på och tvingat mig igenom två pass om dagen enligt plan hela veckan för vilar gör jag bara om jag är sjuk eller om tränaren skrivit så i planeringen. Då inget av detta har varit fallet har jag tjurat på, borrat ner blicken i marken och tuggat mig igenom passen även om kroppen knappast levererat några höjdarpass, skrek av mjölksyra på backintervallerna och undrade vad fasen jag höll på med på gårdagens långpass. Men nu är det gjort, träningsveckan är komplett och jag har överlevt, är inte sjuk, har inte ont någonstans och nu när vilodag står på schemat imorgon ska jag göra allt för att återhämta mig och ber till löparguden att kroppen är sig själv på måndag igen.
Återhämtningen ska ske med rejäl middag på finrestaurang ikväll, sova på fint hotell i Stockholm med tillhörande bubbelbad i relaxen och lång sovmorgon och sedan med att vara flaggvakt på Hässelbyloppet.
Känns inte det minsta frustrerande att inte vara med och tävla, även om jag för en vecka sedan tiggde och bad för att övertala den benhårde tränaren som totalt förbjöd start. Idag känns det bara skönt, hade aldrig kunnat frambringa kraft och mental styrka till 10km i tävlingsfart.
Men lycka till alla ni som springer, jag ska hejja ordentligt när jag räddar er från bilar och visar vägen vid 9km.
Ses i Hässelby!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar