Castellion

Den här gången flyter vårt Europcupsäventyr på betydligt behagligare än förra årets misär där ett dygn på en flygplats, kyla, dåligt med mat och sömn och testjogg av tävlingsbanan i mörker bara var några av de många missöden som drabbade oss.
I år anlände vi helt enligt tidtabell med flyget och anlände till ett soligt och varmt Castellion i lagom tid på fredagseftermiddagen för att hinna med att i lugn och ro jogga bort stelheten från resan på ett distanspass utmed strandpromenaden innan det blev alltför sent.
Efter incheckning på rummet som jag delar med trevliga Madelene Larsson som också är smålänning (väldigt tryggt, båda känner sig som hemma!) blev det en middag bestående av hotellets mycket medelmåttiga buffé. Diverse hopplock dukades fram där den ena rätten sannerligen inte matchade den andra och gav ett intryck att det måste vara en mycket sinnesförvirrad kock som komponerat menyn. Jag har rätt svårt att se hur en pasta med tomatsås kan ses som tillbehör till en fiskfile eller hur en friterad ostpinne matchar minestronesoppan men är man bara tillräckligt hungrig funkar det mesta.
Mycket besviken kunde jag dock återigen konstatera att Sverige synes vara enda landet i världen där "kaffe på maten" är mer regel än undantag när jag besviket fick lämna kaffemaskinen utan uträttat ärende då de hade stängt av den under kvällserveringen.
Trötta av resan och utan koffein i kroppen stupade vi i säng redan vid tiotiden och sov som klubbade sälar till klockan brutalt väckte oss för morgonjogg. Då bör det tilläggas att den brutala väckningen ägde rum 7,30 och inte alls i ottan, men i kroppen kändes det av någon anledning som 05,00, och jag kunde betalat ganska mycket pengar för att fortsätta sova någon timme till.

Men eftersom det var oklart vem som skulle mutas för att ge mig sovmorgon blev det istället en härlig morgonjogg i lugn fart där vi tog oss runt stan i den behagliga temperaturen av 12 grader och där vi inte nog kunde sluta prisa känslan av hur underbart skönt det var att slippa vinterkläderna och byta snömoddiga vägar mot torr asfalt. När det sedan var dags för frukosten fortsatte hotellet att leverera sin fantastiska kokkonst och det roligaste jag lyckades skrapa ihop på buffén var en torr baguette med stenhårt margarin med någon läskig fabrikspressad skinka som topping, och en jordgubbsyoggi som såg ut som om den var färgad med karamellfärg och smakade som glass. Och då tyckte jag att jag gjorde de bra valen i buffén som i första hand bestod av kakor och chokladmjölk. Stort plus dock för att kaffemaskinen nu var igång, fyra koppar räddade frullen som för övrigt blev väldigt lång och trevlig då vi tjejer hade så mycket att prata om att vi blev sittande till vi blev ombedda att lämna lokalen då det var dags att stänga.

Därefter gav sig stora delar av dam- och herrlaget ut på äventyr med målet att ta oss till stadens centrum med buss. Självklart frågade vi ju inte i receptionen hur detta skulle gå till, vi är ju vuxna människor liksom - hur svårt kan det vara? Väldigt svårt visade det sig.
Vi gick, gick och gick till vi kom till en busshållplats som verkade lämplig men dock saknade info om vilka tider en buss skulle kunna tänkas passera. Knallade därför in på en bensinmack och frågade om råd hos kassörskan som inte kunde ett ord engelska men pekade på klockan att nästa buss skulle komma om en halvtimme. Hela gänget satte sig således i busskuren och väntade, väntade och väntade och när bussen till slut väl anlände till allmänt jubel fick vi bara en hånfull blick av busschaffisen innan han trampade till på gaspedalen och körde förbi. I sådana lägen vill man visa finger, men eftersom vi ju är vuxna människor höll vi tillbaka denna irrationella impuls och såg oss istället besegrade, gav upp hoppet om att nå det moderna centrumet och knallade istället in mot det lilla centrumet i den gamla delen av stan. I den i lågsäsong sovande staden var det enda vi kunde ros oss med att handla frukostvaror på en supermarket för att rädda uppladdningen inför morgondagens tävling innan vi promenerade hem längs den vackra, men folktomma, strandpromenaden.
När vi kommer hem och under lunchen beklagar oss över hur omöjligt det var att ta sig till centrum visar det sig att tjej-juniorerna, med en snittålder på ca 16år, minsann lyckats knäcka nöten som vi vuxna inte klarat genom att ta bussen direkt utanför hotellet och därmed hunnit både dit och hem och lite härlig shopping däremellan.
Gammal är inte alltid äldst...

Nu har vi just testjoggat banan och inspekterat startfållorna och känner oss därmed betydligt bättre förberedda än förra året. Banan är exakt samma som då och avgörs tre varv på en 2km slinga i en park. Inte en enda backe så långt ögat kan nå och underlaget är bra, bestående av grus och torrt gräs. Verkar alltså som att det finns möjlighet till bra fart på loppet då enda hindren består av ganska många tvära svängar, lite grenar att ducka för om man vill undvika rivsår i ansiktet samt att hålla sig på benen i trängsel och knuffar.
Personligen känner jag mig kanske inte så pigg och fräsch i benen som jag hade önskat men det är helt självförvållat. Detta är inte en prioriterad tävling i min planering varför träningen inte har anpassats till någon toppform utan istället har varit väldigt tuff med planen att bygga upp mig för att springa bra om ett par månader. Ser man bakåt fyra år i min träningsstatistik har januari varit min bästa månad både sett till antal löpmil och till tider och kvalitet på passen vilket såklart känns bra, men också känns i kroppen. Januari avslutades ju som ni alla vet i torsdags innebärande att endast fredag och lördag har ägnats åt lugnare träning som laddning inför morgondagens lopp. Som vanligt reagerar min kropp på omställningen från stenhård till lättare träning med att det känns som om flera veckors trötthet sköljer över mig på en gång när jag slappnar av, benen känns stumma när jag springer och lätt avdomnade och krampande när jag är stilla. Min plan är att sova många, långa timmar i natt och hoppas på att det ger mig den kraft och energi jag behöver för att ändå kunna få till ett bra race imorgon.
Min personliga målsättning är att få ett lopp med bra känsla, ge kroppen en rejäl genomkörare och att få ett test på om min mage nu efter medicinering återigen är redo för en tävling. Realistiskt är att jag troligen är långsammast i vårt lag och om jag kan ligga någonstans strax bakom mitten av resultatlistan totalt är det bra.
För laget jublar vi och är nöjda om vi hamnar på övre halvan, det är inte lätt att hävda sig mot de sydeuropeiska lagen som är mitt i sin tävlingssäsong medan vi nordbor är nerkörda i försäsongsträning.
Men vi ska kämpa till all ork tar slut, vi ska spurta för varenda placering, kämpa för laget, för varandra och framförallt ska vi ha vansinnigt, galet roligt!
Go Hässelby, go!

Packa upp, och packa ner igen...

Nu är vi äntligen inflyttade i vårt nya hem, och trots att allt fortfarande är en enda röra känns det redan trivsamt. Det känns som om vi har hittat hem, det känns så rätt och som om det här är menat för oss.
Redan första gången jag satte min fot i vårt lilla radhus har jag känt att det är platsen för oss, och känslan håller i sig och förstärks för var gång vi packar upp en ny låda och tar fram någon pinal som får sätta vår personliga prägel på vårt nya hem.

Veckan som gått sedan flyttlasset drogs i lördags har varit minst sagt rörig för samtidigt som tusen lådor ska plockas upp, vuxen-kinderägg från Ikea ska skruvas ihop och hantverkare dyker upp i huset på tider man minst förväntar sig ska jobbet, träningen och vardagslivet skötas om. För att hinna med allt har det resulterat i att kvällarna har blivit alltför sena då den tid man vanligtvis ägnar åt att slappa och komma i säng i tid efter träningspassen har ägnats åt hemmafix till timmen blivit alldeles för sen.
I kombination med hård försäsongsträning borde det resultera i total utmattning och störd trötthet men det verkar som att när allt känns roligt och rätt orkar man så mycket mer i rent lyckorus.

Eftersom jag är en person som gillar ordning och reda, trivs bäst när allt är som det brukar vara och är en stor vän av rutiner har det varit lite kaos i min välorganiserade hjärna den här veckan.
För det är så konstigt att gå en ny väg till jobbet.
Det är så lätt att glömma att hämta posten när den kommer i vår postlåda utomhus och inte väntar på dörrmattan när man kommer hem.
Löprundornas distanser är svårbedömda då de vanliga riktmärkena för när man har 1km, 2km eller 3km hem inte längre är desamma och grannarna har fått bekanta sig med en förvirrad filur som ett par gånger om dagen har cirkulerat runt kvarteret för att få ihop rundans sista 500m.
Vårt nya kök är spegelvänt vilket resulterar i att lasagnen häromdagen var på väg in i diskmaskinen samtidigt som den smutsiga stekpannan så när hamnade i ugnen.
Och tandborsten, ska man ha den på toaletten uppe eller nere? På kvällen vill man ju borsta tänderna uppe i anslutning till sovrummet, men på morgonen efter frukost är det väldigt långt att gå tillbaka uppför trappan.

Jag har njutit av lyxen att komma hem från affären, parkera bilen på uppfarten och kunna bära matkassarna rakt in i köket utan att släpa dem tre trappor upp.
Jag har okynnestvättat en maskin om dagen i vår alldeles egna tvättmaskin bara för att få njuta av känslan att slippa boka tvättid och jag har vrålhandlat matvaror till mitt stora skafferi som jag aldrig har haft plats att lagra tidigare.
En ny, ovan vardag börjar ta form. En mycket fin och trivsam sådan!

Just därför sitter jag nu på ett plan på väg till Barcelona med en konstig känsla av hemlängtan, trots att det bara är ett par timmar sedan jag lämnade mitt nya fina hem och trots att jag är på väg bort för att göra det jag älskar allra mest. Springa.
Europacupen i terränglöpning står på agendan och Hässelby är representerade inte bara med damlaget utan även ett juniorlag och ett herrlag. I en grupp om 18 löpare och tillhörande ledare ska vi göra Castellion osäkert några dagar och visa övriga européer hur terränglöpning ska gå till.
Det kommer såklart bli ett härligt avbrott med en tävling mitt i tyngsta uppbyggnadsperioden och fantastiskt kul att träffa lagkamraterna några dagar och få njuta av löpning på snöfria vägar.
Men ändå.

För första gången i mitt liv tror jag att jag verkligen förstår innebörden av ordspråket att "borta är bra men hemma bäst"...

Psykbryt

Psykbryt nummer ett:
Tar ledigt från jobbet hela förmiddagen enbart för att springa veckans långpass. Vaknar klockan 06.00 och tittar på termometern som visar -20 grader.
Får psykbryt och börjar fundera på alternativ som kan rädda mig från detta öde. Kan man köra halva passet på band? Kan jag flytta passet till en annan dag? Kan jag eventuellt till och med förflytta mig själv till ett annat land?
Börjar även fundera på om det verkligen kan vara nyttigt att vara ute i den här skiten och hur sjutton jag ska skydda mitt ansikte från förfrysning?
Efter att ha låtit frukosten smälta tittar jag hoppfullt på termometern ytterligare en gång i tron att ett under ska ha skett, men konstaterar att den fortfarande hånskrattar oss marathonlöpande nordbor i ansiktet. Klockan 8.00 är det inte en grad varmare än kl 6.00, löpning i -20 grader är således ett oundvikligt faktum.
Bylsar på mig alla kläder jag äger, och tillämpar alla tips jag googlat fram angående hur man bäst skyddar sig mot kyla och beger mig sedan ut i istiden med inställningen att jag ska ge det ett försök och lovar att jag ska avbryta om det blir för hemskt.
Alla som känner mig vet dock att det där med att "försöka" och "eventuellt avbryta" är bullshit som jag säger till mig själv innan jag ger mig ut som en mental tröst och att så klok och förnuftig är jag då rakt inte. Så självklart återkom jag 38km senare likt farbror frost med is och snö över hela mig, stelfrusna fingrar och rödsvullet ansikte.
Bevisade dock ännu en gång för mig själv att om man bara vill något tillräckligt mycket, så går det.

Psykbryt nummer två:
Redan i mellandagarna började vi packa flyttlådor och sedan dess har buden om inflyttningsdag varit många och vänner, familj, släpkärra och vi själva har stått redo att flytta gång på gång. Nu är det så det skriker med tid, på måndag morgon klockan 8.00 ska lägenheten vara tom.
Familj och övrig flytthjälp har därför (återigen) avsatt lördagen för flytthjälp, släpkärran är fixad, långpasset avklarat på fredagen (se ovan) och halva bohaget redan på plats. Allt är således redo för vår slutliga flytt till vårt nya hem.
Vad händer då? Jo, 17.00 meddelar hantverkaren att de inte är klara och nu tänker ta helg.
Psykbryt igen, tårarna rinner och jag blir så arg att jag kokar. Nu finns inte annat att göra än att bo i röran till hantverkaren behagar göra klart. Kul.

Psykbryt nummer tre:
Klockan är 20.00, ett långpass i kyla (se ovan) är avklarat, direkt följt av en snabblunch och en halvdag på jobbet, sedan beskedet om den halvfärdiga lägenheten (se ovan) följt av en vända till den halvfärdiga lägenheten för att lasta av några flyttlådor och röja undan usla hantverkarens prylar så att vi ska kunna flytta in. Lägg till en sväng förbi ICA med alla stressade fredagsshoppande människor och betänk att mitt mellis på jobbet i eftermiddags var kass så kan ni kanske föreställa er mitt fysiska tillstånd när jag påbörjade kvällens middag. Just det, blodsockernivå i källaren, hunger så magen värker, trött som en mört och duktigt irriterad.
Hemlagad pizza ska det bli (för Gud nej, smart nog att beställa hämtmat är man ju inte. Allt måste lagas från grunden) toppad med tacofärs. Degen har fått snabbjäsa och tomatsåsen knappt kokat färdigt men ändå kavlar jag ut pizzabottnar (med en flaska som kavel eftersom kaveln redan flyttat) och breder ut såsen. När jag nästan är klar säger min fina J, som ansvarar för att steka köttfärsen, att färsen ser konstig ut och luktar illa. Å ena handen vill jag ignorera det han säger, lägga på färsen på pizzan, lita på bäst före datumet som inte är passerat och därmed ha mat i magen inom 15min. Å andra handen vill jag inte riskera magsjuka, men att slänga färsen innebär en ny tur till Ica och en fördröjning av matintag med typ 45min - överlever jag verkligen det?
Svårt val, men alternativ två känns klokast så efter ytterligare ett psykbryt innehållande lite tårar och många svordomar räddar min handlingskraftige make situationen, handlar ny färs och färdigställer pizzan medan jag i blodsockerkoma mest irrar runt och är allmänt hysterisk.

Fredagsmys it is.

Dagarna bara flyger iväg...

Hej där ute!
Jodå, jag är vid liv, även om bloggen inte direkt har uppdaterats särskilt frekvent på sistone. Jag lider av en viss tidsbrist för tillfället, det är inte världens lättaste att få tiden att räcka till när man är mitt uppe i en distansvecka där massor med mil ska avklaras samtidigt som man drar flyttlasset till nya lägenheten, jobbar och dessutom ska försöka äta och vila lite emellanåt för att orka med allt som ska göras. Den lilla stund till återhämtning som erbjuds när kvällsmaten dukats från bordet har de senaste dagarna ägnats åt ett komaliknande tillstånd i soffan där jag helt ärligt inte ens orkat lyfta fram paddan för att blogga, än mindre fundera ut vad jag ska skriva. Någon som har lite tid att sälja? Jag betalar bra!
 
Träningen flyter fortsatt på riktigt, riktigt bra! Medicinerna verkar verkligen göra under för min kropp och jag levererar dag efter dag trots att mitt träningsschema för tillfället är riktigt tufft, precis som det ska vara vid den här tiden på året.
Många dagar känns det overkligt att kroppen ska orka ännu ett pass, men när jag väl startar är det som om någon oväntad energi dyker upp, kroppen överraskar gång på gång och jag kan både trycka på riktigt hårt och samtidigt njuta av löpningen. Det går riktigt bra nu!

Vad som inte går riktigt lika bra är vår flytt.

Planen var givetvis inte att flyttlasset skulle dras mitt i en mängdvecka där både kroppen och knoppen är trött och tiden begränsad och den lilla tid för återhämtning man har knappast bör ägnas åt att släpa möbler trappa upp och trappa ner. Tyvärr har dock inte våra anlitade hantverkare samma planeringsförmåga som jag och är uppenbart inte lika angelägna om att min balans mellan träning och återhämtning ska funka optimalt. (märkligt!)
Trodde i min enfald att vi skulle flyttat redan första helgen i januari och började glada i hågen flytta förråd och liknande redan i mellandagarna för att slippa stå här med panik i slutet av månaden. Men inflyttningsdagen har flyttats fram gång på gång, för är det inte golven som är försenade så är det någon trappa som inte är slipad eller ett badrum som inte riktigt är klart.
Så nu står vi här med en vecka kvar till vi måste lämna vår nuvarande lägenhet samtidigt som i princip alla prylar vi äger står i den nya lägenheten. Möblerna har vi såklart kvar och även det allra nödvändigaste för att klara vardagen men köksskåpen ekar tomma innehållande ungefär varsin kaffekopp och tallrik innebärande att så fort det ska lagas mat är det något jag behöver som redan har flyttat. (testa att skala potatis med osthyvel och göra potatismos utan elvisp eller press, inte så väldigt tidseffektivt). Vi har i princip inga lampor kvar utan eldar upp en förpackning värmeljus varje kväll och dessutom är det fruktansvärt ostädat eftersom djupgående städinsatser har känts onödiga de senaste två veckorna då vi hela tiden trott att städfirman snart kan komma och flyttstäda.
Men igår såg det i alla fall ut som om hantverkarna hade förberett för att kunna slipa den trappa som återstår så på lördag flyttar vi in, oavsett om det innebär att vi får andas flyttdamm till vi får whiskeyröst och sniffa golvlim till vi blir yra i huvudet.

För övrigt har de senaste veckorna inte bjudit på särskilt mycket andra aktiviteter än träning och flyttfix då tiden har varit minst sagt begränsad. I helgen tog vi dock ett litet andhål i allt fixande och lyxade lite genom att i fredags åka till Växjö för att fira lillebror som blev färdig socionom (kan bara inte fatta att lillebror är vuxen) och efter avklarat långpass i -18 grader i lördags kom världens bästa Malin förbi och värmde mig med te och räkmacka och en mysig eftermiddag som egentligen skulle ägnats åt att packa flyttlådor men varför slösa värdefull tid tillsammans med en god vän med sånt tjafs? Nej, fjorton koppar te och tjejsnack kändes betydligt väsentligare, men självklart kastade vi i panik ihop ett par flyttlådor precis innan Jonne kom hem för att dämpa vårt samvete och kunna visa upp hur duktiga vi varit…

Kvällen fortsatte sedan i lyxens tecken då vi var bortbjudna till bästa vännerna på middag och bjöds där på en helkväll med god mat, mycket prat och massa lek med de andra två parens barn. Okej att det är jobbigt med löpträning på elitnivå men att leka med en 2 åring och en 3 åring tar musten ur en likt värsta intervallpasset. Gillar dock min makes konstaterande när det var dags att gå hem och han tittar in i tv rummet där så mycket leksaker är utspridda att det knappt går att stå på golvet ”ja, vad jag vet har inte vi några barn som bidragit till denna röra”, varför vi utan dåligt samvete över att smita undan städning istället kunde gå hem och sova. Annat var det för några år sedan när timmar av diskning av diverse tallrikar och glas stod på agendan innan man rumlade hem vid 2-tiden, nu är det leksaker som ska plockas och popcorn som ska sopas upp från golven när man trött konstaterar vid 23-tiden att det ju faktiskt är en dag imorgon också och börjar fundera på att bryta upp.

Tiderna förändras.

Finaste lillebror får ta hur mycket examen han vill, och tro
att han har blivit vuxen.
Men mig lurar han inte, i mina ögon är han för alltid en liten plutt...

Man kan visst vänja sig vid det mesta...

Det där löpbandet, det är banne mig ingen rolig uppfinning. En helvetesmaskin som en av Astrid Lindgrens karaktärer skulle uttryckt det, eller åtminstone en maskin som borde få nobelpriset i förmåga att framkalla uttråkning hos dess användare.

För ärligt talat, det kan ju aldrig finnas någon som på allvar menar att det faktiskt är kul att stå där och fånstirra in i en vägg/fönster/spegel ett helt träningspass? Och om någon nu tycker att det faktiskt är roligt undrar jag om denna någon någonsin har testat på hur härligt ett löppass på en fin skogsväg, på en löparbana en solig vårdag eller till och med en enformig cykelbana i ösregn kan vara? Nej, denna någon måste i så fall vara född på löparbandet så att den inte vet bättre.

Dock ska jag inte sticka under stol med att uppfinnaren av helvetesmaskinen kanske trots allt var ett ljushuvud, för visst fyller det där bandet en viss funktion för oss stackars löpare här uppe i nordpolen som trots att det är vinter vill försöka hålla löpformen på en något sånär acceptabel nivå.

Jag kör i princip uteslutande alla mina pass utomhus oavsett väder och är av uppfattningen att distanspass går att genomföra på alla underlag, det handlar bara om att acceptera att man får modifiera hastigheten efter rådande förhållanden. Jag försöker känna mig trygg i att så länge pulsen och ansträngningsnivån är densamma som på ett distanspass en dag med bra underlag är farten oväsentlig och struntar således i om klockan visar 4,15 eller 4,45.

Men så ibland måste man ju låta benen känna på tävlingsfart, man måste kunna ta ut steget som i vanlig löpning utan att vara rädd för att ramla och man måste nå den där utmattande tröttheten som man faktiskt bara kan få om man springer riktigt fort.

Det är då jag får stänga av mitt hat och full av ångest beger mig till gymmet och förlikar mig med helvetesmaskinen.

För mig kräver det rejält med mental förberedelse inför ett löpbandspass, jag vet inte varför egentligen, för på sistone har jag tvingat mig själv att köra 1 pass/vecka på band och jag har varje gång förvånats över att det faktiskt inte är så farligt. Men kanske är det just för att jag målar fan på väggen och förbereder mig på hur pestigt det ska vara som det sedan faktiskt känns ganska okej för att det inte är riktigt SÅ illa som jag har målat upp?

Idag stod det snabbdistans på schemat och efter att ha slirat runt på både backintervaller, styrkeintervaller och halvsnabba distanspass ute i snön under denna kvalitetsvecka var det dags att äntra gymmets band.

Då gymmet vid den här årstiden är full av nyårslöftande människor som ska börja sitt nya hälsosammare liv eller kanske bli snygga till beach 2013 fick det bli till att flexa ett par timmar från jobbet för att köra passet på en tid när jag förutsatte att gymmet skulle vara förhållandevis tomt så att jag skulle slippa hatiska blickar för att jag barrikaderar ett av de ynka tre löpbanden under så lång tid.

Förberedde mig som om det vore tävlingsdag. Ställde klockan två timmar innan planerad start, vilket i och för sig inte hade varit nödvändigt eftersom att snubben som sköter skottningen av parkeringen utanför vårt hus uppenbarligen inte nöjer sig med att skotta undan snön utan helst vill ha med ett par decimeter asfalt i skopan varför jag väcktes av att hela huset vibrerade var gång skopan gick i marken vid 05,45. Laddade med en frulle som jag vet funkar inför kvalitetspass och efter en lång väntan på att maten skulle smälta tillräckligt, en extremt noggrann knytning av skor, några nervöskissningar på toan, tillrättningar av löparlinnet, uppradning av handduk och vattenflaska på bandet och andra onödiga åtgärder för att fördröja det fruktade startskottet tryckte jag till slut igång bandet och passet var igång.

För att underlätta för mig själv mentalt delade jag 10km passet på 2*5000m (+5km upp- och nerjogg) och tog 2min joggvila. Planen var att försöka göra två femtusingar på ca 17,30 – 18.00 men någonstans hade jag lite otur när jag räknat ut vilken hastighet bandet skulle stå på (ville nämligen stegra farten efter hand för att ha något att göra. Har man tråkigt när man tycker att passet livas upp av att man får trycka på fartknappen en gång var fjärde minut? Ja, det har man) varför jag hamnade på strax över 18min istället. Fullt godkänt då det är långt ifrån den fart jag kunnat hålla i snömodden men värt att räkna lite bättre till nästa gång. Återigen blev jag dock varse att löpbandet kanske inte är riktigt så farligt som jag alltid inbillar mig innan och att tiden faktiskt går ganska fort när man väl tagit sig förbi motståndet att släpa sig dit.

Ett tack bör dock riktas till den dam som uppenbarligen var på gymmet första gången och ställde sig på bandet bredvid mig en bit in på mitt pass. Helt ogenerad började hon fråga mig om hur bandet fungerade, hur man ställde in det på bästa sätt, berätta om sig själv och så vidare. Jag gjorde vad jag kunde för att förklara och föra ett samtal samtidigt som jag med andan ganska långt upp i halsen skulle hålla 3,30 fart och även om det var jobbigt var jag sjukt tacksam att få fundera på något annat än klockan som sniglade sig fram och vips hade man snackat bort ett par jobbiga kilometer.

Hur gör ni andra för att få tiden att gå på era löpbandspass?

Konsten att göra ett träningspass jobbigare än planerat

Igår stod 15km morgonjogg samt ett kvällspass om långa backintervaller (8*350m) med en total distans om 13km på schemat.
Inledde med morgonjoggen i mörker och tiogradig kyla,vägarna var dock bra skottade vilket var tur då mina ben var en aning mosiga efter söndagens långpass. Hur som helst flöt passet på ganska bra, finns ju inte så mycket att säga om morgonjoggar – de är ju som de är liksom, man drar ju oftast inga större växlar i om det känns bra eller dåligt.

Fortsatte dagen med en stressig heldag på jobbet men kom ändå hem rejält taggad inför kvällens backintervaller vilket har blivit lite av ett favoritpass på sistone då jag är övertygad om att just det är en träningsform som i kombination med massa styrketräning för benen kommer att förbättra mig till nästa säsong.

När jag kom hem insåg jag att jag hade ganska gott om tid innan det var dags att möta upp träningskompis B för dagens pass och jag kom på den briljanta idén att ta en liten powernap på 15 minuter. Detta var kvällens misstag nummer ett och första steget till att göra träningen lite jobbigare än planerat, för att lägga sig och vila på det sättet funkar ungefär lika bra som att kissa på sig för att få upp värmen när det är kallt ute. Känns väldigt bra för stunden men funkar dåligt i längden, och jag kände mig plötsligt inte alls lika taggad längre när det var dags att krypa upp från den varma soffan under filten för att bylsa på sig vintermunderingen för kvalitetspass.

Men eftersom jag, som tur var, hade en tid att passa fanns det inte så mycket att välja på mer än att pinna på och göra sig redo. Här kom misstag nummer två och steg nummer två till att göra passet ytterligare lite jobbigare. Stod och velade mellan IceBugs eller vanliga distansskor och då jag på morgonpasset upplevt vägarna som rena och fina kändes det helrätt att välja distansskorna för att få bra känsla på intervallerna. Insåg ganska snart när jag kommit ut att det var oklokt då det dels hade snöat lite lätt under dagen vilket bidrog till en härlig halka, dels att när man ska springa upp och ner för en backe i full fart har man plötsligt en aning högre krav på underlag än när man ska morgonjogga. Detta skulle komma att bli en halkfest, eller ”livat och glatt som i Khanans land” som min pappa skulle sagt. Nåväl.

Då uppsamlingsplatsen för gemensamma träningspass med B normalt sett sker på min parkering hade jag lite problem att beräkna transporttiden till hans hem varför det visar sig, trots det sliriga underlaget, att jag är på plats 10 minuter för tidigt. Misstag nummer tre och tredje steget mot ett jobbigt träningspass togs när jag bestämde mig för att utnyttja bonustiden till att stretcha vilket visade sig vara ganska bortkastat utomhus när det är tio minusgrader och endast resulterade i att jag var nerkyld, stel och frusen när det var dags att påbörja färden mot den fruktade Aborrakullbacken.

Aborrakullbacken är min hatbacke då den hela tiden varierar i lutning och dessutom är lite slingrig så att man får svårt att hitta rytm och ska jag vara ärlig brukar jag ha problem att hålla anständig fart sista biten över krönet. Kanske är det just därför min tränare älskar den här backen och tydligt i träningsprogrammet inte bara skriver 8*350m backe (för då vet han att jag väljer någon annan backe) utan skriver 8*ABK.

Det är en backe som jag mest springer på vår och sommar då den är belägen mitt ute i skogen och min mörkerrädsla hindrar mig från att ge mig ut dit vintertid. Nu skulle ju träningskompis B följa med så nu var det ju inget problem eftersom denna stora, starka, biffiga långlöparman såklart skulle försvara mig mot alla eventuella farligheter.(!) Problemet var att träningskompis B har varit skadad och inte skulle köra intervaller utan hade planerat lite stretch och rörlighetsträning under tiden jag körde intervallerför att sedan fortsätta distanslöpningen hem tillsammans med mig. Även han insåg dock att det var på tok för kallt för att stå stilla varför han istället fortsatte löpningen hem och lämnade mig ensam åt mitt öde i den mörka skogen där jag hörde fler och fler läskiga ljud ju mer jag tänkte efter. Detta blev dock ytterligare ett steg i att göra träningen lite jobbigare då jag var för mörkrädd för att ta någon vila mellan intervallerna utan istället dyngade på så fort jag kunde uppför backen och vilade så lite som möjligt nedför i ren rädsla och för att få alla intervaller avklarade innan något spöke eller monster skulle hoppa ur skogen och äta upp mig.

Det sista och allra mest avgörande steget för att göra träningen jobbig kom dock när jag insåg att när min tränare skrivit 8*ABK med total distans om 13km menade han inte att jag skulle springa hela rundan som tar mig ut till backen utan att jag antingen skulle sprungit den kortare bilvägen till backen och sedan vänt hem, alternativt kört bil ut i skogen och kört hela passet på plats. Jag hade sedan i höstas när jag senast sprang rundan glömt både hur långt det är och hur backigt det är, varför jag redan när intervallerna inleddes hade tio backiga kilometer i benen och efter intervallerna ungefär lika långt och ungefär lika backigt innan jag skulle vara hemma. Plötsligt hade således 13km blivit till 21km där de planerade jäkliga 8*ABK kompletterades med sisådär 25 ytterligare backintervaller utmed rundan.

Som det kan bli.

Till följd av ovanstående missräkningar blev således att även morgonpasset idag en extra jobbig historia då jag på grund av det oväntat tuffa passet hade ont, som växtvärk, i benen när jag vaknade vid 05,00 i morse och skulle ut och morgonjogga. Tog mig upp ur sängen med trösten att det bara varen lugn morgonjogg som skulle genomföras men insåg snart att den lugna morgonjoggen skulle komma att ersättas av en timme snöpulsning då det tydligen snöat hela natten utan att någon haft lust att skotta.
 

Så träningsläger på varmare breddgrader, barmark och högre höjd i all ära, men inget slår den tuffa träning man får i hederlig svensk vinter som bygger både pannben och styrka.

Det som inte dödar – det härdar.

Löpare rustad för svensk vinter och backlöpning i
de djupaste, mörka smålandsskogarna...

Tvära kast

Från sol och värme till mörker och kyla.

Från härligt fina, torra grusvägar till blöta, slaskiga, snömoddiga cykelvägar.

Från lätta, fina LunarElite till tunga, vattentäta, fula IceBugs.

Från shorts, linne och solglajjor till vintertajts, underställ, reflexväst och mössa.

Från långa, återhämtande timmar i solstolen mellan passen, till långa, fokuserade timmar i kontorsstolen.

Från en längtan att svalka sig i havet efter träningen, till en längtan till bastun för att tina upp.

Från en färdiguppdukad frukostbuffé och dignande middagsbuffé, till en vanlig frukostsmoothie och tidskrävande middagsplanering, handling och matlagning.

Från morgonpass i soluppgång klockan 8,00, till morgonpass i kompakt mörker klockan 05,30.

Från träningssällskap av tiotalet seriösa, fokuserade och framförallt trevliga löparkompisar, till träning mol allena med bara sina tankar som sällskap.

Från långfrukost i solsken med utsikt över havet, till stressfrukost med utsikt över en parkering och några miljonprojekthus.

Från valfritt antal timmar sömn varje natt, till jublande glädje om man lyckas få sina åtta timmars dvala.

Från 700kvm gymlokal med obegränsad tillgång till redskap, till trång, instängd gymlokal kryddad av extra trängsel med alla som ska leva upp till nyårslöften.

Från det totala lyxlivet och drömvärlden, till verkligheten och vardagen…

Hej Sverige.