Fannys saffransbullar (eller Leilas...)

Förra helgen utlovade jag att ni skulle få ta del av receptet på de saffransbullar vi blev bjudna på hos våra goda vänner Eric och Fanny.
Dags att bli lite husliga alltså, för så grymt goda bullar är det lätt värt jobbet!

De bästa saffransbullar jag ätit. Vinner med hästlängder över
traditionella lussekatter.

Ingredienser:

4 dl mjölk

1 dl vispgrädde

4 påsar (2 g) saffran

50 g jäst

½ tsk salt

2 dl strösocker

250 g kesella 10 %

100 g rumstempererat smör

Cirka 16 dl vetemjöl special

Fyllning:

• 200 g mjukt smör
• 1 dl strösocker
• 1 msk malen kanel
• 1/2 msk kardemummakärnor
• Ägg till pensling
• Ljus sirap och vatten till pensling
• 1 msk kardemummakärnor
• 1/2 dl strösocker

1. Värm mjölk, vispgrädde och saffran till cirka 37 grader. Lös upp jästen i degvätskan.
2. Tillsätt salt, strösocker och kesella.
3. Tillsätt mjukt smör och vetemjöl lite i taget. Knåda degen väl. Låt jäsa till dubbel storlek i bunken under duk, i cirka 45 minuter.
4. Sätt ugnen på 200 grader.
5. Blanda smör, strösocker, kanel och nystötta kardemummakärnor till krämig fyllning.
6. Dela degen och kavla ut en halva i taget till en rektangulär platta, cirka 1 cm tjock.
7. Bred över smörkrämen.
8. Vik ena långsidan mot den andra till ett dubbelvikt ark.
9. Skiva arket i 4 cm breda remsor och skär snitt som delar varje remsa nästan helt (så att det ser ut som ett par byxor).
10. Vrid/snurra varje byxben åt olika håll och knyt ihop till en knut. Se till att ändarna hamnar under knuten. Lägg dem på en muffinsplåt med stora pappersformar.
11. Sätt ugnen på 200 grader.
12. Låt bullarna jäsa under bakduk till dubbel storlek i cirka 40 minuter. Pensla bullarna med uppvispat ägg, strö över strösocker och nymald kardemumma och grädda dem gyllene i mitten av ugnen i cirka 10-12 minuter.
13. Pensla de nygräddade bullarna med sirap utrört med en skvätt vatten och strö genast över stött kardemumma blandat med strösocker.

Trogna vänner

I mitt liv handlar varje dag om de tre P:na:

Prioritering,
Pussel
Planering.

Ska man få ihop löparlivet och samtidigt sköta sitt jobb och vårda sina relationer med familj och vänner gäller det onekligen att vara ganska strukturerad. Träningen prioriteras högt, oftast tyvärr till och med före tid tillsammans med familjen och vännerna, vilket stundtals kan kännas som en felprioritering som får mig att fundera på vad jag är för rutten sorts person som låter min löparsatsning vara viktigare än mina nära och kära.
Jag hoppas och önskar att mina vänner och min familj förstår att de egentligen är viktigast för mig även om jag ofta väljer löparspåret framför gemensamma aktiviteter. Jag hoppas att de vet att i mitt hjärta har de störst plats, även om de i tidsplaneringen inte alltid får motsvarande utrymme.
Jag hoppas att de ska finnas kvar för mig den dagen mitt tidsschema ser annorlunda ut, men det är inget jag förväntar mig, jag bara hoppas.

Jag bara hoppas, för att förvänta sig den lojaliteten vore att kräva för mycket av sin omgivning och jag förstår att det inte är en självklarhet att man får fortsätta vara högt upp på deras prioriteringslista när man gång på gång visar hur illa man själv prioriterar. Därför värmer det oerhört var gång man märker att vännerna finns där, trots att de sällan får den kärlek och uppmärksamhet de förtjänar tillbaka.

Min vän Hanna förtjänar idag en liten hyllning. Gång på gång får jag inbjudningar till fester, middagar, fika, frukostar, promenader och gång på gång tackar jag nej. I onsdags fick jag återigen ett mess med en inbjudan för middag och fredagsmys hemma hos Hanna med familj "i all enkelhet" som hon alltid uttrycker det för att sedan bjuda på en middag av toppklass.
För en gångs skull kunde jag och min Jonne tacka ja och igår blev vi alltså bjudna på en middag bestående av en gulasch som hade kokat hela eftermiddagen följd av hemlagad chokladmousse med hallon. "I all enkelhet" som sagt...
Nåväl, nu var det ju inte i första hand Hannas fantastiska kokkonst som skulle hyllas utan det faktum att hon inte ger upp, inte glömmer bort mig och inte slutar bjuda med mig på skojigheter trots alla gånger jag har tackat nej.
Med tanke på hur många gånger hon har prioriterats bort till förmån för löpningen, hur sällan hon får en inbjudan tillbaka från mig och hur dålig jag är på att höra av mig förtjänar jag nog egentligen inte denna trogna vänskap.
Men jag är tacksam för den, jag inser storheten i den och den bör hyllas.
I mitt nästa liv ska jag betala tillbaka, till dess nöjer jag mig med att säga tack till Hanna och till alla mina andra fina vänner (Nettan, Malin, Marta...) som alla har tålamod, förståelse och fortfarande vill vara mina vänner år efter år.
Guld värda.

Löparkonferensen

Jag är ganska van att stiga upp tidigt, har inga problem med att ha morgonpass innebärande uppstigning vid fem- halvsexsnåret på schemat flera gånger i veckan, men när man måste ställa klockan på 04-någonting är det inte längre okej.
Igår hade jag tyvärr inget val. Trots att jag sparade in tiden för frukost genom att packa en smörgås i väskan och trots att jag valt det icke så klimatsmarta men ack så tidseffektiva färdsättet att flyga från Göteborg var jag tvungen att låta klockan ringa redan 04,15 för att hinna i tid till den utbildning som började i Stockholm klockan 9,30. Straffet för att man bor i ödemarken.

Under de två dagar konferensen har pågått har jag, utöver att jag lärt mig en massa om årsredovisningar såklart, kommit på en ny affärsidé, "löparkonferensen". Där ska jag sälja konferenspaket som är anpassade för löpare/idrottare för det är sannerligen inte dagens konferenser. (fast vem passar det egentligen?)

För det första, hela kroppen blir konstig av att sitta blick-stilla en hel dag. Okej, man rör sig inte mycket på kontoret annars heller men man tar åtminstone en tur till skrivaren några gånger i timmen. Framförallt har man en ergonomisk stol och ett höj- och sänkbart skrivbord, i en konferenslokal sitter man på hård, obekväm stol och det vore ju fullkomlig jackpot om det visade sig att bordet var lagom högt. Med stela ben, öm nacke och uppsvälld mage ska man sedan efter avslutad konferens försöka träna, ofta med mindre lyckat resultat ur ren träningssynpunkt men i och för sig otroligt välgörande för den stela kroppen och det trötta huvudet som efter en dag instängd i dålig luft skriker efter att få vara utomhus. På löparkonferensen finns bara ståbord och till det har alla varsin höj- och sänkbar stol. Dessutom erbjuds 5min avbrott för gemensam pausgymnastik varje timme där alla får chansen att förebygga stela ryggar och ömma rumpor och se till att kroppen är igång inför kvällens träning.

För det andra, varje gång jag är på konferens slås jag av frågan om verkligen alla "vanliga" människor äter som myggor? Idag bjöds det på ett havreflarn (obs ETT havreflarn var) till frukostfikat och en Mini Marabou dark (obs typ 10 g) till eftermiddagsmellis. Jag vet att jag som löpare har ett ovanligt stort energibehov, och då jag vet att menyn brukar se ut såhär på konferenser erbjuder innehållet i min handväska alltid ett utbud likt en mindre närbutik med både bananer, energibars, nötter och wasaknäcke när sådana dagar står på schemat. Det hade varit skönt att slippa bunkra som om en dag i fält väntade.
På löparkonferensen kommer det bjudas på välfyllda frallor på frukosten och härligt krämig yoghurt med bär och müsli till mellis på eftermiddagen så att alla depåer är fulla inför kvällens träning.

För det tredje, på tal om träning, finns det oerhört få konferenshotell som är anpassade för bra träning. Den här gången bodde vi inte på något konferenshotell utan på Scandic Anglais vilket förvisso är ett mycket trevligt hotell och förvisso har ett mycket attraktivt läge mitt på Stureplan. Men för att bedriva löpning är det knappast optimalt att behöva springa zickzack mellan alla stilettklackar, shoppingkassar och kostymer som möter en utanför dörren. Att hotellets hiss dessutom är placerad mitt i restaurangen/baren som verkar vara ett mycket hett ställe för alla affärsmän/kvinnor att hålla möten gör inte saken bättre. När jag och klubbkamraten Hanna klampade igenom restaurangen efter gårdagens träningspass med svetten rinnande, håret på ända, smutsiga löparskor och oformliga reflexvästar tittade folk på oss som om ett ufo hade landat.
Att hotellet har ett mycket välutrustat gym som är så trevligt att till och med löparbandshatande jag med glädje körde intervaller där en timme i morse är ett plus och gör att jag hade kunnat tänka mig att ta med mig just den delen till mitt eget löparkonferenshotell. Men det hotellet ska vara förlagt med närhet till grönområden, fina belysta motionsspår och gymmet ska vara öppet dygnet runt så att man slipper kasta i sig frukosten för att hinna träna innan man börjar jobba klockan halv nio för att gymmet inte är tillgängligt förrän efter klockan sex på morgonen. Dessutom ska alla hotellrum innehålla en installation (läs tvättlina) där man kan hänga svettiga träningsläger på tork och samtliga papperskorgar ska vara försedda med lock så att man kan slänga bananskal utan att hela rummet luktar skunk.

Nu låter det som om mina dagar i Stockholm varit pest, men det har de absolut inte, tvärtom! Jag fylls alltid av värme och glädje när jag får vara i denna fina stad och nu när jag även springer för en Stockholmsklubb och därmed kan få sällskap av klubbkamrater på mina löprundor i storstadsdjungeln blir ju jobbvistelserna än trevligare när även den lediga tiden fylls med skojigheter.
Då jag verkligen trivs med mitt jobb, bland annat just för att man får åka på lärorika utbildningar ibland, är det knappast aktuellt att realisera min nya affärsidé.
Men man kan väl få drömma lite?

Långhelg, mängdträning, goda vänner och julstämning

Tog mig friheten att vara ledig från jobbet i fredags och om någon av mina kollegor i början uttryckte avund på denna lyx ändrade de sig ganska snabbt när de fick reda på att anledningen till min ledighet var att jag hade flyttat veckans 40km pass från lördagen till fredagen för att få ihop de sista dagarna av mina tre grisveckors träning på bästa sätt. Det var ingen av dem som ville byta plats med mig, konstigt nog, men för mig är en vinstlott och en obeskrivlig lyx att kunna vara ute i skogen flera timmar i dagsljus.

I tre veckor har jag nött mil, efter mil, efter mil och den här helgen kom peaken och helgen då grisandet skulle krönas med 40km i fredags, 28km i lördags och 20km i hög fart idag toppat med lite uppbyggande styrketräning och rörlighetsträning för att hålla mig hel.
Nu är grisperioden inför Florens till ända, jag har gjort all viktig träning som ska göras och det är bara finslipning av formen genom framförallt fartträning som ska avklaras med lite tillhörande uppladdning innan det är dags för säsongens sista lopp.
Varenda meter i min tränares plan har genomförts helt enligt plan och jag känner mig superstark när det kommer till långa distanser, mina två 40km pass de senaste veckorna har lämnat mig i princip oberörd. Det som tyvärr funkar sämre är fartträningen då min kropp fortfarande strular genom att stundtals krampa kraftigt i mellangärdet/magmunnen vilket på vissa pass har tvingat mig att dra ner på farten. Efter diverse provtagningar har läkarna hittat en hel del skumma saker som ska utredas vidare varför min start i Florens tyvärr är lite osäker, men jag hoppas och tror att vi ska finna en lösning och tränar på som om en start blir av, så får vi se hur min fysiska status är när tävlingsdagen kommer.

Nu kan man ju tro att en helg med massa träning inte skulle lämna så mycket tid över till annat men efter lite huvudräkning kom jag häromdagen fram till att om jag ägnar tre-fyra av dygnets 24 timmar åt träning så finns det ju typ 20 timmar över åt annat. Plötsligt kändes det som om jag hade hur mycket tid som helst!
All denna fritid gjorde att jag efter fredagens långpass hann med att först fira världens bästa pappa på fars dag genom att bjuda på lunch och överlämna en liten present innan jag sedan kastade mig i soffan för att titta ikapp på den triologi av "Torka aldrig tårar utan handskar" som varit så omtalad men vilken jag inte har hunnit se tidigare. Har ni inte sett den har ni missat något, gripande och verkligen sevärd.

På lördagen for jag och Jonne iväg till Växjö för en dag tillsammans med våra goda vänner Eric och Fanny, Carl-Johan och Marie, och lilla Axel förstås som dagen till ära fyllde tre månader.
Efter en inledande fika där Fanny bjöd på de godaste saffransbullar jag någonsin ätit (hoppas kunna återkomma med recept till er inom kort) for vi vidare för julmys på den stora julmarkanden i Huseby strax utanför Växjö. Vi tjejer kutade runt i diverse marknadsstånd där man kunde handla allt från fula stickade tröjor, till hembakade knäckebröd och julsenap medan killarna var nöjda med att surpla glögg och hänga vid den kör som framförde julsånger ur en gigantisk julklapp.
Dagen avslutades sedan hemma hos Eric och Fanny där en finmiddag väntade innehållande både kantarellsoppa, hängmörad närproducerad oxfile och jordgubbspannacotta. Kvällen var så trevlig, vi hade så mycket att prata och så många sällskapsspel att spela att jag tittade på klockan först när den var 02,00 och insåg att det var god tid att gå och lägga sig om man skulle kunna få ihop en godkänd mängd sömn utan att behöva sova bort hela söndagen.
Åtrigen är det alltså bevisat att tiden går fort när man har roligt, men det kan vara vara värt lite sömnbrist att få hänga med härliga människor som får en att skratta till magen värker. Längtar redan till nästa gång vi ses!

Marie och Fanny i jakten på den perfekta julsenapen...

...Som efter mycket provsmakning visade sig vara en senap med
smak av äpple och nejlika, även om jag var nära att välja
champagnesenap bara för sakens skull...

Som ni förstår har dagen idag inte bjudit på några större utsvävningar, jag var vansinnigt trött efter den sena kvällen och då min make var ännu tröttare, näst intill apatisk, efter att ha kommit i säng betydligt senare än mig har dagens aktiviteter varit mycket stillsamma. Efter att slappat tills det började krypa i benen hade jag dock ansamlat kraft till att genomföra dagens träning men nu när svetten har duschats bort och pulsen har återgått till det normala ska jag återigen krypa upp i soffan med en kopp te, Lars Keplers nya vansinnigt spännande bok och känna mig ruggigt nöjd med min väl genomförda träningsperiod men framförallt nöjd över en oslagbart trevlig helg.

Grabbarna fastnade vid kören som framförde julsånger
från denna julklapp av modell större.

Recovery

Gainomax, Vitargo, Maxim och Dahlblads i all ära men den allra bästa återhämtningsdrycken, i alla fall ur smaksynpunkt, måste ändå vara att blanda 50/50 blåbärssoppa och mjölk.
Oslagbart god både kylskåpskall efter ett svettigt pass en varm sommardag, men kanske allra bäst en råkall höstdag då den funkar alldeles lysande att värma och avnjuta medan man tinar upp efer en tur i det kalla regnet.

Inga onaturliga ämnen, fullt med vitaminer och innehållande både kolhydrater och protein har den allt kroppen behöver för maximal återhämtning efter pass.
Säger tack till kostrådgivaren som gav mig detta tips, och till er andra säger jag bara Try it!!

50% Blåbärssoppa (ej sockerfri)
50% mjölk
Rör ihop i ett stort glas och njut!

Pimpa vardagen

Jag är troligen inte ensam om att tycka att november kan vara en ganska trist månad. Det är mörkt när man vaknar, mörkt när man går hem från jobbet och ärligt talat är det ju i princip mörkt hela dagen eftersom det på senaste tiden har regnat ta mig sjutton varenda dag.
När regnet smattrar mot rutan i den hårda vinden och man måste plocka fram diverse funktionsplagg av mer eller mindre snygg art var gång man sätter näsan utanför dörren är det lätt till att bli lite smått deprimerad. Eller, deprimerad är väl kanske att ta i, det är ju trots allt ett ganska allvarligt tillstånd, men i alla fall är det lätt att känna att det mesta är rätt trist, grått och sömnigt.
Så vad kan man då göra för att pigga upp sig?
Man bestämmer sig helt enkelt för att pimpa upp en vanlig vardag och hitta de små, små enkla saker man kan göra för sig själv som gör att livet känns lite roligare, och lite lyxigare.

Jag bestämde igår att det var hög tid att sätta lite guldkant på vardagen och se till att denna grå lillelördag i november pimpades upp ett par steg på livsnjutarbarometen.

Började därför med att ställa klockan lite senare än vanligt igår kväll. Inte mycket, det finns det ju såklart inte möjlighet till i vårt tidspressade samhälle, men en kvart extra tror jag att alla hinner med någon gång ibland utan att världsbilden rubbas.

Bara känslan och vetskapen om denna sovmorgon som skulle få pågå ända till 05,30 (!) gjorde att redan gårdagskvällen kändes lyxig och när jag vaknade idag hade jag liksom lyckats lura kroppen genom min mentala inställning att det var sovmorgon och det kändes som om jag hade sovit ut likt en helgmorgon.

Hade missat att planera någon lyx till min frulle men den pimpades av sig själv genom att jag av en händelse, som om ödet ville mig väl idag, hittade en helt perfekt mogen banan som låg och väntade på bara mig i fruktskålen. En perfekt mogen banan enligt mig är en sådan banan där skalet fortfarande är ganska tjockt men har börjat få lite bruna prickar, frukten i sig är då fortfarande inte det minsta brun men har fått den där lite sötare smaken och faller isär sådär lagom lätt när man biter i den. Ljuvligt.

Den perfekta bananen!

När jag sedan satt i mitt kök, tuggade på min banan och tittade ut på regnet njöt jag av hur lyxigt det kändes att dagens första träningspass alldeles strax skulle få äga rum på gymmet. Ett gympass känns normalt sett inte det minsta som lyx, snarare som en bestraffning och nödvändigt ont, men efter 13,5 mil löpning på fyra dagar som alla genomförts mol allena i ösregn och mörker kändes det lyxigt att få vara inomhus, ha musik i högtalarna och kanske till och med i sällskap av andra tränande människor. För att ytterligare lyxa till känslan plockade jag fram ett par sprillans nya, supersnygga Nike-shorts som fick invigas dagen till ära och som blev en lyxig kontrast till det underställ och den reflexväst som varit de senaste dagarnas mer osnygga outfit. Genast kände jag mig lite snyggare och väl framme på gymmet kände jag hur jag liksom svassade runt som om jag vore på catwalken och inte i en unken gymlokal, synade mig själv i de stora speglarna flera gånger och när till och med håret låg på plats och inte tyngdes ner av en mössa eller av regn kände jag mig riktigt fräsch. Nästan synd att jag var ensam i lokalen denna morgon...

Nya Nike shorts, fanns även i rosa - varför köpte jag inte dem??
Måste beställas bums.

Efter några timmars jobb unnade jag mig sedan att flexa ut lite tidigare för att få köra dagens andra pass i dagsljus och slapp därmed oroa mig för att snubbla i dolda håligheter eller halka på isfläckar under min fartlek och behövde inte förfrysa mig under mina löpskolnings- och teknikövningar.

Efter avslutat pass tog jag mig sedan, trots att jag egentligen inte hade tid, en extra lång dusch där jag vägrade känna mig stressad innan jag piffade till mig lite inför dagens lyxigaste aktivitet – champagneprovning med damklubben.

Är man inne på tredje grisveckan i rad och kroppen är ganska urlakad och man dessutom lider av misstänkt magsår kanske inte alkohol är att rekommendera men någon ska ju vara chaffis och när man är på provning är det ju faktiskt okej att smaka och spotta.
I en trevlig källare radades skumpan upp och vi smakade, doftade och provade och min största insikt blev att jag i mitt nästa liv ska bli sommelier. Så himla roligt och framförallt så himla gott!
Efter att ha retat smaklökarna och blivit bra mycket klokare inom den bubbliga dryckens konst bjöds vi på en fantastisk fisksoppa med efterföljande dessert. Dessert får man såklart äta när man har en lyxig dag, hur mycket man vill dessutom, och bäst av allt - dessert behöver inte spottas ut bara för att man är chaffis utan den får följa med genom hela systemet ner i magen och ut som balsam i blodet. Jag tog tillfället i akt och njöt av varenda tugga och riktigt kände vilken nytta det gjorde för mina trötta muskler och hur jag fick den extra bränsle som behövs för att överleva de ynka tre dagars riktigt grisig träning som återstår innan denna tuffa träningsperiod är över och det blir en liten lättnad i träningsdosen. Proteindrinkar, havregrynsgröt, smoothies och vitaminer i all ära men choklad, fniss med ett stort gäng tjejer, skumpa och god mat måste vara den överlägset bästa återhämtningen.

Fem olika sorters champagne och mousserande vin skulle testas.
Man fick inte veta innan vilket glas som innehöll vilket vin...

...självklart visade det sig att mitt favoritbubbel var den dyraste,
kostade bara 529kr flaskan. Som hittat.

Såhär mina vänner sätter man bästa guldkanten på en grå novemberonsdag. Då är det nästan så att man gillar hösten. Men bara nästan.

Plötsligt händer det!

Efter att ha deppat och delat med mig av mina sorger i gårdagens långa "tycka synd om mig" inlägg där jag beskrev hur jag plågats på alla pass sista tiden var kroppen som förbytt idag.

Dagens 40km pass avklarades utan minsta tendens till illamående, utan någon trötthet och med enbart njutning. Hade till och med så kul i spåret att det råkade bli en spontan fartökning mellan 25-35km när sockret från min Vitargogel kickade in och gav mig än mer spring i benen. Märkligt hur mitt allmäntillstånd påverkas av hur det går i löparspåret, men nu är plötsligt humöret på topp igen och livet är lite roligare att leva. Jag vet att jag inte ska jubla, imorgon kan det kännas risigt igen då jag fortfarande inte vet orsaken till magproblemen, men idag väljer jag att leva i nuet och inte tänka på hur kroppen ska må på morgondagens dubbla pass utan bara njuta av att allt är alldeles, alldeles underbart idag!

Efter avslutat pass lyckades jag, vilket jag lyckas med ganska ofta, tigga till mig käk av mina närstående.
Den här gången var det vännerna Nettan och Linda och bästisbäbisen Stella som offrade sig och hade maten klar när jag sprungit klart.
Så lyxigt att varva ner med god mat, prat med bästa tjejerna och lek och gos med lilla Stella. Efter en liten promenad med ovanstående i regnet knallade jag vidare till min gamle far där eftermiddagskaffet intogs tillsammans med Storebror med familj som är hemma från Stockholm och hälsar på. Ännu mera gos med ännu en gosig bäbis hela eftermiddagen, men vem orkar bry sig om dagisbaciller när man omges av dessa sötnosar? Är ju fullständigt omöjligt att låta bli att pussa och krama på dem!