Att våga.

Nu är man alltså tillbaka i vardagen igen, i ekorrhjulet, and i like it!
Det har verkligen varit förvånandsvärt kul att jobba de här första dagarna och jag njuter av att vara hemma igen, njuter av att det har varit dåligt väder så att man kan "boa" in sig i hemmets lugna vrå och njuter av att få lite struktur på tillvaron.
Måste ändå säga att det känns lite konstigt när man inser att sommaren snart är över, hösten närmar sig och att två tredjedelar av året snart är avklarat! Detta slog mig om inte annat när jag nyss tittade på min tävlingsplan för 2011 och insåg hur fort tiden går och att snart är alla tävlingar genomförda och det är dags att kliva in i den grisiga vinterträningen med många, många mil i dåligt väder, mörker och kyla iklädd Ice Bugs och hummervantar...
Samtidigt blir jag alldeles varm inombords när jag tittar på den där tävlingsplanen för just i år väcker det så många positiva minnen. Jag har tävlat mer än något år tidigare och av någon oförklarlig anledning har det gått bättre än någonsin och framförallt långt bättre än jag hade förväntat mig när planen sattes i december.
Jag skulle till och med vilja påstå att jag hade kunnat kliva av tävlandet för i år, eller komma sist i alla resterande tävlingar, och jag skulle ändå känna att jag var nöjd med säsongen 2011.
Men, mycket vill ha mer, så jag ser ändå med spänning, förväntan och stor glädje fram emot årets kvarvarande utmaningar!

Vad gäller mina tidsmål för året är samtliga mål utom ett uppnått;
Målet att gå under 2,48,48 på marathon mosades i säsongens första tävling med 2.45.31 i Barcelona och målet att gå under 80min på halvmaran käkade jag upp av bara farten i säsongens andra tävling genom 79.01 i Kungsbacka. På 5000m var målet helt enkelt att slå pers vilket jag också har gjort två gånger om.
Det mål som återstår är således SUB36min på milen.

Ett annat stort mål för 2011 var att våga tävla mer och våga utmana mig själv på distanser och tävlingar jag aldrig provat tidigare för att komma ifrån den vansinniga nervositet jag kan känna inför tävlingar. Jag inledde denna utmaning med att springa Terräng DM över 4000m, fortsatte med att springa Karlstad GP över 3000m på bana och kommer nu på fredag avsluta med den största utmaningen av dem alla - att debutera på 10 000m på bana i samband med Friidrotts SM i Gävle.

Att springa 10000m på bana låter läskigt i mina öron. Så läskigt att jag har varit nervös och haft en klump i magen ända sedan beslutet togs att jag skulle starta. Så läskigt att jag kastas mellan att ena sekunden se fram emot det, längta efter utmaningen, längta efter att återigen få testa mina krafter till att våndas, ångra att jag anmält mig, bäva för hur plågsamt och jobbigt det kommer vara och måla upp det ena skräckscenariot värre än det andra framför ögonen.
Jag försöker som alltid förbereda mig mentalt inför lopp och visualisera hur det kommer att vara och hur jag ska hantera olika situationer som kan uppkomma, men hur gör man det när man inte vet vad som väntar?
Fast egentligen kanske det är precis så enkelt som en kompis frågade mig häromdagen - "det är väl liksom inte längre bara för att du springer på bana?!" . Så sant som det är sagt.

Vad har jag då för målsättning med fredagens lopp?
Som ni nyss har läst finns alltså möjligheten för mig att klara av två av mina kvarvarande målsättningar för säsongen i och med detta lopp. Dels att våga ställa upp och prova något nytt, dels att springa under 36 minuter. Det ena av dem vet jag att jag kommer att klara av, jag kommer att ställa mig på startlinjen, men vad gäller tid och placering är det omöjligt att säga när jag inte känner min kapacitet. Kanske är jag superbra på att springa 10000m på bana och det blir succé, kanske är jag kass - vad vet jag?! Jag vet dock att om jag inte vågar försöka nu när jag känner mig i bättre form än något år tidigare kommer jag aldrig att våga så ledordet inför fredagen blir således - VÅGA.
Våga utmana mig själv genom att ställa upp, våga spänna bågen och satsa på att springa snabbare än jag någonsin gjort och med Karlstad GP färskt i minnet ska jag framförallt våga pressa mig ett ytterliggare snäpp än på tidigare banlopp - jag vägrar komma i mål och känna att jag sparat på krafterna och inte tagit ut mig maximalt.

Av små barn och fyllerister får man höra sanningen brukar man ju säga. I samband med Falkenbergsloppet sa 3år gamla Arvid till sin mor (min svägerska) att han inte förstod varför hon skulle springa, "du är ju värdelös på att springa mamma". Vi försökte pedagogiskt förklara för Arvid att värdelös är man inte ens om man skulle komma sist, värdelös är man möjligtvis om man inte ens vågar ställa upp.
(bör här poängtera att Arvids mamma verkligen inte kom sist i loppet och att hon verkligen är allt annat än värdelös)
Man ska ju leva som man lär, så dessa visdomsord tar jag med mig och kommer vägra tillåta mig själv att känna mig värdelös även om det går åt pipan. För jag ska ha vågat!!