Slut på semestern...

Det är inte klokt, fyra långa härliga veckors semester är slut och imorgon är det dags att återgå till vardagen igen. Känns konstigt, som om det var en evighet sedan man var på jobbet, och jag är nästan lite spänd och uppspelt - sådär som när skolan skulle börja igen efter sommarlovet. Skillnaden är dock att istället för att oroa sig för hur man ser ut, vilka lärare man ska få, förbereda sig med ny ryggsäck och fylla pennskrinet går tiden åt till att fundera på vilket lösenord man har till datorn och till att fixa lunchlåda för första gången på en månad. Vuxenpoäng.
Som tur är tillhör jag inte den skara av människor som får söndagsångest när helgen är slut eller panik när semestern är över utan jag tycker att det är ganska kul att börja jobba igen och jag gillar verkligen vardag.
Jag mår bra av att veta hur dagen ska se ut och att få äta, sova, träna och jobba enligt ett bestämt mönster. Nackdelen är dock att dygnet blir lite för kort när man ska lägga 8 timmar, helst av sin vakna tid, på jobbet och övrig tid på träning och hemmafix. Man har ju i fyra veckor blivit bortskämd med att hinna med en massa roliga och sociala aktiviteter vid sidan om träningen varje dag, inte bara på helgen.
Mitt knep för att inte bli deppad över detta är att se till att ha en massa roliga saker planerade på helgerna och inte centrera allt kul till sommarens semester. Det är betydligt lättare att se fram emot hösten när i princip varje helg fram till slutet av oktober är uppbokad med en härlig kombination av massa roliga löpartävlingar, resor och skojiga aktiviteter tillsammans med vänner och familj!

Efter Karlstad GP i onsdags packade vi våra väskor för en sista liten roadtrip den här semestern och åkte mot Stockholm för att hälsa på mitt lilla fyra veckor gamla syskonbarn Hugo och hans föräldrar.
På vägen upp stannade vi till för en "finlunch" på Gyllene uttern utanför Gränna och sedan spenderade vi en dag och en natt i Trosa. En mycket vacker stad med ett pyttelitet centrum, en massa gamla byggnader, en fin liten båthamn och en hel del mysiga små restauranger. Vi bodde på Trosa stadshotell som också det var kanonfint och supertrevligt, frukosten i den lilla lummiga trädgården var en höjdare - så lungt och stillsamt att vi blev sittande ett par timmar med en kaffekopp och en dagstidning som sällskap innan vi for vidare för ytterligare ett litet stopp vid vackra Tullgarns Slott (min man är så impad av Per Morberg att han var tvungen att se platsen där hans matlagningsprogram spelas in).

Väl framme i Stockholm fick vi äntligen krama och pussa på lilla Hugo hur mycket som helst. Han sov mesta tiden men då och då piggnade han till och avfyrade ett leende som kunde få vilken isglass som helst att smälta. Gjorde lite ont i själen när man skulle åka hem igen efter två dagar och de 40 mil som skiljer oss åt kändes som en ocean men det var verkligen en tröst att veta att om bara en vecka får man träffa honom igen.

Hugo och faster Jossan, kärlek vid första ögonkastet!

Besöket hos familjen Johansson bjöd, förutom aktiviteten "gos med liten bäbis", även på ett kanonfint långpass med Den stora kenyanen i strålande solsken ute på Järvafältet. Underbart vackert att springa i skogen bland ladugårdar och kohagar - kändes nästan som hemma. Det roligaste var när vi sprang förbi typ en visningsgård och jag förundrad undrar vad den är till för?! Min bror förklarar pedagogiskt att det är dit Stockholmarna tar sina barn så att de ska få se en livs levande kossa. Vi avfyrar ett gemensamt gapskratt åt detta storstadsfenomen, vi är ju båda uppväxta på landet i mörkaste Småland med en kohage som närmsta granne varför en utflykt för att titta på en kossa inte känns särskilt exotiskt utan snarare obegripligt löjligt och dumt. Skrattet mattas dock av lite grann och jag anar ett uns av hemlängtan hos min bror när vi konstaterar att brorsan troligen kommer att bli tvungen att gå på just en sådan kovisning med sin nyfödda son om han någonsin ska få se en kossa...
Utöver detta hann vi även med en minigolfrunda (jag kom såklart på sista plats), lite bad i sjön, lite grillning och en Uno-turnering. (kom sist även där, tur att jag i alla fall är bäst i familjen på att springa annars vore det lite knäckande att alltid komma sist i alla familjeaktiviteter...)

Den stora kenyanen firar en spik på minigolfbanan.

Nu är vi hemma igen och jag är nästan glad att vi för första gången på två veckor ser regnet, det blir betydligt lättare att ta tag i vardagssysslorna och förberedelserna inför veckan när inte utomhusaktiviteter lockar. Lägenheten ska städas (hur sjutton det nu är möjligt att det kan vara smutsigt när man bara varit hemma tre dagar på en månad??), storhandling ska genomföras, smutstvätten ska tas om hand och lunchlådorna ska tillagas.

Men först lite progressiv distans i ösregnet. Det gäller ju att prioritera...