Ointressant inlägg.

Jag har lovat mig själv att bara publicera inlägg när jag har något kul eller intressant att skriva om. Jag ska aldrig, aldrig tvinga mig själv att skriva bara för sakens skull utan endast skriva när jag har något vettigt att säga, det ska inte blir ett påhäng och jag ska inte behöva forcera fram en text utan orden ska komma av sig själv utan att jag behöver tänka.
Men vad gör man när man faktiskt vill skriva men helt enkelt inte har varit med om något kul som är värt att berätta? Om man liksom vill skriva ett roligt och lite fyndigt inlägg men det inte finns något roligt eller fyndigt att sätta fingret på i vardagen där alla dagar ser likadana ut?

Jag hade kunnat skriva lite om den stora händelsen att vi äntligen har beställt en diskmaskin som gör att vi kommer att spara in massor med tid i vår redan så tidspressade vardag. Exempel:
Igår var jag hemma från träningen 19.20, lagade middag till kvällen/lunchlåda till idag på hälften av spisens plattor samtidigt som jag fixade pasta och köttfärssås på de andra för att ha i frysen i reserv till senare i veckan. Denna matlagningsorgie, intagandet av middagen samt diskandet av de cirka tvåhundra olika redskap och byttor som hade använts varade i hela två timmar, ända till klockan var 21.00 och mamma ringde. En halvtimme telefonsamtal senare var det bara att hoppa i säng för att hinna skrapa ihop rätt antal timmar sömn innan klockan skulle ringa i arla morgonstund för träning.
Vår blivande diskmaskin kommer att generera en extra halvtimme där jag kanske istället för att plaska i diskvattnet kan läsa en bok, se lite på tv eller kanske till och med stretcha ordentligt på min yogamatta istället för lite halvhjärtat på köksgolvet framför spisen medan spagettin kokar. Halleluja!
Men, det är ju inte särskilt intressant att skriva om en diskmaskin, så det hoppar vi över.

Jag skulle också ha kunnat ägna en rad eller två till att skriva om det misstag jag gjorde på Ica nyss när jag släppte förbi en tant i kön för att "hon ju inte hade så mycket varor", bara för att senare bittert konstatera att hon (såklart) skulle gnälla på priser, fippla med rabattkuponger, hämta diverse saker som hon hade glömt och dessutom leta igenom hela sin väska innan hon hittade lämpligt betalmedel innan det efter en lång tids uttråkning äntligen var min tur.
Lär er det kära vänner, att det inte är mängden varor man ska ha som beslutsgrund när man låter någon gå före i kön utan detta är ett beslut som bör grundas på en bedömning av den frågande personens personlighet. Är personen en tant 70+ bör en varningsflagg höjas!
Men det vore ju ganska kinkigt och bittert att skriva om det på sin blogg, så det hoppar vi också över.

Träningen borde jag ju skriva om, det här är ju trots allt i första hand en löparblogg.
Jag är grymt lycklig för att jag äntligen har fått en mängdvecka av min tränare innehållande i huvudsak en massa lugn distans efter en sommar fylld av tävliingar och kvalitetsträning.Min tränare utlovade detta mellan mina tårar när vi pratades vid efter fredagens tävling, som en belöning (tyckte han) eller en tröst. (tyckte jag)
För någon som inte känner varken mig eller tränaren så kanske man snarare skulle tro att det är en bestraffning att behöva springa så många mil, så många timmar, men för mig är det just nu en gåva - det känns underbart att släppa tidskraven man har på intervaller och andra kvalitetspass några dagar för att istället få löpa långt, långt, långt i lugn och avslappnad fart.
Men hur intressant är det då för er att läsa om dessa distanspass när det enda att rapportera om från rundan igår var att jag blev attackerad av flugsvärmar vid den fuktiga mossen - svalde hälften av dem och fick hälften i ögat? (Hm, kanske kunde hoppat över att laga den där middagen ändå, proteinbehovet var ju helt klart tillgodosett) Eller hur jag oroligt började tänka på den kidnappade Natascha i min senast lästa bok, 3096 dagar, när jag mötte två vita pick-up bilar i skogen klockan 5.30 i morse. Jag ökade farten av rädsla för att råka ut för samma öde som Natascha och såg mig noga om över axeln innan jag insåg att det var bockjakten som hade börjat idag och jag alltså mötte ett gäng jägare, inte kidnappare?
Jag hade i och för sig kunnat rapportera om mina kilometertider på passen, hur kroppen kändes vid 5km, 10km, 15km och 20km, att jag busade in en rejäl fartökning de sista 3km på gårdagens pass, att det bara var 6 grader varmt i morse och att jag borde haft mössa och vantar på mig eller hur vansinnigt bra yoghurt och müsli smakar när man sprungit 25km på kvällen följt av ytterliggare 20km innan frukost.
Men det är ju inte heller särskilt intressant så jag tror att jag skiter i att skriva om det också...